Är det något jag alltid har haft komplex över när det kommer till mitt utseende så är det min hy. Har aldrig haft jättestora problem men tillräckligt för att det ska vara jobbigt för mig. Och det är i princip alltid runt munnen jag får! Oavsett om jag ska få mens, är gravid, stressad eller vad det nu kan vara. Alltid, alltid runt munnen. Och på vintern får jag alltid lite knottror på ryggen med. Dock inte finnar men typ som pyttesmå, hudfärgade torrprickar. Dom syns inte speciellt mycket men dom känns om man stryker med fingrarna. Fick tips om dessa produkter nedan från en av mina bästa vänner som jag har känt sedan grundskolan så ska testa nu! Läst så mycket bra om dom också! Min hudterapeut säger att knottrorna kommer för att jag är så yttorr i huden och då blir allt som vill ut liksom ”instängt” eller vad man ska säga.
Avskyr den här årstiden lite extra just på grund av min hy. Jag hade ju atopisk hud när jag var liten så det där med att vara torr har ju typ alltid hängt kvar. Spelar nästan ingen roll hur mycket jag smörjer eller återfuktar för är alltid lite yttorr ändå även om det inte ser ut så om man bara kollar på huden lite snabbt. Men varenda hudterapeut jag har varit hos har sagt det. Jolie har tyvärr fått ärva det av mig och har mycket eksemfläckar på kroppen. Och hennes hy blir också så mycket värre när det är kallt ute.. På sommaren är det dock helt bra för mig som tur är. Tråkigt nog så är det bara sommar i Sverige i typ tre månader per år, haha =)
Och på tal om det där med komplex.. Jag kan ju dela med mig av alla mina nu när jag ändå är igång. Vi alla har dom ju! Har iallafall också alltid haft komplex över att min hörntand på höger sida inte sitter rakt (därför skulle jag exempelvis aldrig le med tänderna på bild) och nu dom senaste åren även för mina bröst för att dom har blivit ”små” efter barnen. Är så van vid att ha stora då jag som ni vet hade det förut. Älskade verkligen mina tuttar förut och trivdes så bra med dom på min kropp. Har gått från typ E till liten C-kupa sen jag slutade amma och för mig blev det en stor förändring som kom bara ”plötsligt”. Annars är jag faktiskt väldigt nöjd med hur jag ser ut och skulle inte vilja ändra något. Älskar min kropp, mina ögon, att jag har mörka drag och färger, mina läppar, min näsa, mitt hår osv. Vet att det mesta som jag ogillar med mitt yttre sitter i mitt huvud men jag tror att vi alla har våra grejer som vi gillar mindre på oss själva och hakar upp oss på. Och jag delar gärna med mig av mina svagheter (både inre och yttre) då jag vet att det kanske kan hjälpa någon annan att känna sig lite mindre ensam.
Jag vet också själv att jag bara är 25 år gammal och har sjukt mycket att jobba på med mig själv när det kommer till självkärlek och acceptans. Kan börja med att nämna en yttre grej som jag på senare tid har börjat tycka om som jag AVSKYTT i perioder. Att jag har fräknar. Tyckte om dom när jag var lite yngre men sen tvärvände det och jag började ogilla det. Direkt jag är i solen så kommer det huuuur mycket fräknar som helst. Har över hela näsan, kinderna, pannan.. Överallt. Har verkligen i hela ansiktet men mest runt näsan och upp mot pannan. Jag har som sagt hatat ihjäl mig i mina fräknar i perioder men idag så tycker jag faktiskt om dom. Jag har liksom lärt mig att acceptera dom och att älska dom. Och när dom kommer idag så tycker jag att det är gulligt och fint. I somras gjorde jag exempelvis ingenting för att täcka dom utan gick bara runt utan smink (med bara lite concealer under ögonen) och ägde att jag faktiskt har fräknar. Fick så mycket komplimanger för det med och det stärkte mig ännu mer i att tycka om det. Vet att man kanske inte ska påverkas av vad andra tycker men det blev bara ännu mer ”okej” för mig att jag faktiskt ser ut såhär och att det är helt okej. Och till och med lite gullig och fint. Och för mig är det ett stort framsteg. Att gå från att ha något som komplex till att faktiskt tycka om det.
Här på bilderna nedan ser ni mina fräknar iallafall. Ena bilden är från 2014 och den andra bilden är från 2018. Och jag har nästan ännu mer idag tror jag. Direkt jag blir brun så kommer dom fram!
Har exempelvis också som jag har skrivit förr alltid varit arg på mig själv för att jag är så extremt mycket känslomänniska. Är totalt känslostyrd, har nära till precis alla känslor och det svänger extremt mycket från dag till dag och ibland till och med flera gånger under en och samma dag. Grundkänslor som jag har förändras ju inte (typ om jag ex. är kär) men just det där med att jag kan gå från ledsen till glad och tillbaka på några timmar över i princip ingenting. Kan liksom vara en tanke som kommer upp i mitt huvud som bara vänder hela mitt humör. Har under senaste tiden valt att acceptera detta hos mig själv istället för att konstant vilja förändra det. Det är fint att känna och det är också underbart att känna mycket när man väl känner känslor åt det glada hållet. Har ju en bästa vän som är precis likadan och i det har jag fått så extremt mycket styrka i att faktiskt vilja fortsätta vara den jag är och vara glad för det istället. Vi pratade om det sist när vi åkte till Stockholm, jag och Tove. Båda var helt pirriga och skrattade, skrek av glädje, hoppade i sätena och babblade jättefort och mycket i vanlig ordning. Och så konstaterade vi att ”tänk om vi hade gjort den här resan med någon annan – det hade inte varit samma sak”. Dom orden var så sanna! För när man väl är glad, tacksam och lycklig så bubblar det verkligen över totalt av pirr och glädjetjut. Ni som är känslomänniskor vet nog precis hur jag menar. När man känner så känner man SÅ starkt. Samma sak när man väl är ledsen eller när man blir ängslig för minsta lilla – då blir det plötsligt hela världen för en. Kan ringa Tove i tårar över en grej som jag blåst upp i mitt egna huvud och vara helt förstörd i flera timmar för att sedan inse att det kanske inte var så farligt ändå. Ja, ni fattar. Det är som att allt man känner blir den känslan man faktiskt har men förstärkt gånger tusen. Och det mina vänner är något som jag under det senaste året har börjat acceptera och faktiskt till och med älska hos mig själv. Så jag kommer dit sakta men säkert. Både när det kommer till mitt inre och mitt yttre. Det är klart man kan förbättra sig själv också och förändra saker. Men jag vill inte det. Jag vill acceptera och FÖRSTÅ mig själv istället. För när jag väl förstår mig själv så kan jag hantera mig själv. Och det är en vinst i sig.
Jag tycket i det stora hela om min personlighet mycket med. Älskar så otroligt många av mina sidor! Att jag vet vad jag vill, alltid vågar säga vad jag tycker och känner, är sjukt envis, driven och målmedveten, att jag har bra självförtroende osv. Men har även mycket ”inre komplex” som jag jobbar med att acceptera och framförallt förstå.
Vilket långt inlägg det blev nu när jag egentligen bara tänkte skriva om produkterna ovanför, haha.. Men jag vet ju att många av er gillar när jag flummar iväg så hoppas att ni förstod lite av det jag menade fast det bara är en gröt direkt från min hjärna till tangenterna. Vågar knappt läsa det jag har skrivit som alltid när jag spårar ur från det jag tänkte skriva om från första början, haha. Men som sagt, hoppas ni förstår hur jag menar.
Varför svarar du aldrig på inlägg om vita ankel strumporna d?