Gabriella Joss Gabriella Joss
AllmäntHjärtebarn

Då var det dags igen

Att skriva har alltid varit min terapi. Genom alla delar av mitt liv. Minns när jag var liten och kladdade i en dagbok med ett litet lås på. Jag har ofta svårt att få ut det jag vill säga i ord men i text är det alltid så mycket lättare. Ibland vet jag knappt själv vad jag känner förrän jag faktiskt får skriva ut det och räta ut mina tankar. Jag minns när jag började blogga och hur befriande det var att händerna bara drog över tangenterna som att min hjärna, mitt hjärta och fingrarna levde ett eget liv och var sammankopplade. Som att jag på något vis kunde få ut exakt alla mina tankar, känslor och allt jag hade inom mig. Det bara kom ut så enkelt och formade meningar och texter. Här sitter jag igen och vill bara skriva av mig. Egentligen orkar jag inte men samtidigt så är det så mycket som snurrar i huvudet att jag nästan inte kan låta bli. Allt gör så ont idag och det är en fysisk värk av all smärta jag känner inuti. All oro, all ångest, all sorg. Alla sår som rivs upp igen och alla känslor som jag har burit sedan januari 2018 när jag fick veta att min dotter hade ett allvarligt hjärtfel.

Det är nästan sju år sedan jag fick veta att hon ar sjuk men det känns som nyss. Jag minns hur jag hade väntat mig ”det är bara ett blåsljud och ingen fara” men att jag plötsligt stod i ett svart hål och att bebisbubblan aldrig blev som den skulle vara. Mitt liv vändes upp och ner på bara någon timme på ett sätt som jag aldrig någonsin hade upplevt tidigare. Jag minns hur rädd jag var att förlora min dotter. Jag minns hur jag grät tills jag tappade andan när jag blev inlagd med henne kort efter beskedet. När jag sluter mina ögon känns det nästan som att jag är där igen. Minns hur sköterskor och läkare sprang in och ut ur rummet, tog olika prover, pratade om vad som skulle göras härnäst. Jag minns hur min kropp skakade medan jag höll henne för att jag var så nyförlöst, livrädd, trasig och ovetandes om hur framtiden skulle bli. Och mitt i all smärta så kände jag en så stark kärlek till mitt barn. Jag älskade henne mer än precis allt i livet och var så lycklig över att äntligen få hålla henne i min famn.Jag minns hur dom tacksamma och lyckliga känslorna över att hon äntligen hade kommit till världens slogs mot dom fruktansvärda känslorna kring att hon faktiskt var sjuk och vi inte visste vad som skulle hända. Jag minns hur min hjärna nästan sa åt mig att inte våga älska henne för mycket ifall hon skulle försvinna samtidigt som mitt hjärta tillhörde henne från start.

Det är snart 4 år sedan hon opererades men jag minns allt som om det vore igår. Jag kan känna varenda känsla som jag hade i min kropp. Varenda rädsla. Jag minns hur vi gick från vårt boende till sjukhuset. Jag minns hur jag bar hennes lilla enhörningsväska i ena handen och visste att det skulle vara en av dom värsta dagarna i mitt liv. Jag minns hur jag höll hennes lilla kropp medan hon duschades av precis innan operationen, hur jag vinkade av henne när hon gick iväg för att sövas med sin pappa. Hur tårarna rann ner för mina kinder för att jag var livrädd att aldrig mer få fler minnen med henne. Jag kan inte med ord beskriva hur det var att vänta från morgon till kväll på ett samtal från kirurgen om hur operationen hade gått. Varje timme kändes som ett dygn. Och jag kommer aldrig att glömma hur jag grät floder och tackade gång på gång på gång för att han hade räddat min dotters liv och lagat hennes hjärta. Jag var så tacksam för att hon levde och allt hade gått bra. När jag fick se henne första gången efter operationen uppkopplad till massor med maskiner med mängder av sladdar, ihopsydd och ihoptejpad, sovandes men levande så var det en sådan lättnad. Lättnaden blandat med sorgen blandat med kärleken till mitt barn. Allt tillsammans. Det var känslor överallt. Dagarna som följde minns jag inte lika väl. Dom är som en dimma. Minns att vi var på sjukhuset konstant, att hon vaknade till slut, att hon var så annorlunda. Att läkarna hade ”varnat” oss att barnet kommer att upplevas som väldigt olikt sig den första tiden. Och så var det ju. Men jag minns mest det fina. Hur vi körde runt henne i vagnen på avdelningen när hon väl fick komma loss från alla sladdar, hur hon efter ett par dagar tog sina första steg igen tillsammans med sin storebror Jason. Hur jag grät av lycka över att se henne på benen igen. Hur rufsigt och tussigt hennes hår var efter att ha legat i en sjukhussäng. Jag minns hur jag köpte allt hon älskade att äta. Att hon till slut hade energin till att få i sig sushi och hallon. Jag minns när hon fick leka ute i sandlådan för första gången med plåster och sår lite överallt på kroppen och i ansiktet. Att hon log och klappade ett sandslott med sin lilla spade.

Jag har aldrig varit så svag och så stark samtidigt någonsin. Jag minns att jag så många gånger bara ville försvinna för att jag var så rådd men jag minns också att jag alltid tänkte att om Jolie orkar så orkar jag. Om HON orkar gå igenom allt detta när hon är så liten så är det minsta jag kan göra att vara stark för henne. Hon var så stark och modig och jag bestämde mig för att också vara det. Hon har sedan hon föddes varit min största inspiration i livet och jag vet att hon alltid kommer att vara det.

Och nu sitter jag här igen och skriver. Och det var inte ens meningen att börja skriva om det gamla men det bara kom.. Det jag skulle skriva var att vi hade en hjärtkontroll idag. Nästan fyra år efter operationen. Och idag fick vi veta att högra kammaren som är förstorad på grund av att det är ett stort läckage i högra klaffen trycker på den vänstra klaffen och växer. Som förväntat. Vi har ju alltid vetat att hon kommer att behöva fler operationer men ingen har vetat när och det har varit omöjligt att säga ens på ett ungefär. Men jag tror inte att någon av oss ens hade tänkt tanken på att det skulle vara rätt snart i tid. Vi vet inte jättemycket ännu då hon ska sövas och göra en magnetröntgen innan man kan säga mer exakt vad som kommer att hända och när. Det som känns tuffast är att Jolie är så stor nu.. Och att hon förstår allt. Hon var liksom tre år sist och nu är hon en stor tjej som går i skolan.

Jag känner mig typ tom inombords. Känner mig liten, rädd och trött. Jag vet att det är svårt för någon som inte har ett sjukt barn att förstå mina känslor men jag vet också att ni som har barn med hjärtfel eller liknande kan förstå mig precis. Jag tänker inte på att Jolie är sjuk i vardagen då det inte är minsta skillnad på henne och andra barn men jag blir påmind så ofta om vad hon har gått igenom när jag ser hennes ärr på bröstet. Jag har varit rätt bra på att stöta bort och trycka undan alla känslor men idag brast det och framförallt nu ikväll när jag skriver denna text. Bet mig så hårt i kinden idag på sjukhuset för att inte storgråta och torkade bort dom små tårarna som kom väldigt snabbt innan Jolie hann se. Det är tuffa känslor idag och jag skriver inte detta för att jag vill att någon ska tycka synd om mig utan verkligen enbart för att skriva av mig. Detta handlar inte heller om mig och det är inte jag som ska gå igenom det tuffa i detta- det är min dotter. Men jag var bara tvungen att få ut allt jag känner och förhoppningsvis kanske jag som tidigare under dessa sju år med ett hjärtsjukt barn kan ge någon annan i samma sits något att känna igen sig i. Jag kanske kan ge en känsla av att du som kanske går igenom något likvärdigt med ditt barn inte är ensam. För jag minns att jag kände mig så ensam och sökte med ljus och lykta efter andra som kände det som jag kände. Och tack vare mina sociala kanaler så fann jag otroligt många.. Och det var en otrolig tröst i allt det tuffa och tunga.

Jag har skrivit mer om vår resa i kategorin ”hjärtebarn” här på bloggen om ni inte har följt mig i sju år. Men det har varit en resa som jag knappt kan förklara i ord. En resa med så mycket känslor åt alla håll och kanter för oss alla som varit med i den. Och det som skrämmer mig mest är liksom att den aldrig kommer att ta slut. Att resan är livslång.

Några av bilderna från 2021.. Och när jag ser dom så rinner det tårar och jag kan liksom inte stoppa det.

Skriv kommentar

  1. Anonym

    Åh allt du skrev. Kan verkligen VERKLIGEN känna med dig. Också hjärt mamma.
    Var tvungen att dela med mig av texten jag skrev när vi fick beskedet om att en ny operation skulle bli av♥️

    Tror min insida skapades för 10 år sedan eller ahh den förändrades.
    Allt förändrades på bara några sekunder , ett ända besked hade förmågan att förändra allt, så plötsligt, så brutalt och så så smärtsamt blev hela livet till något helt annat. Jag blev någon helt annan. Avd 323, Göteborg, barnhjärtcentrum och den lilla toaletten längst ner till höger. Jag försvann in där ofta, alltid med ett samlat ansikte. När dörren stängdes bakom mig förvandlades det samlade till den mest smärtsamma känsla jag någonsin känt där jag satt på bänken innanför dörren. En känslomässig smärta som gjorde fysiskt ont ända ut i fingertopparna medan tårarna rann okontrollerat. Jag minns så väl att jag skrek i tystnad och bad till en gud som jag aldrig tidigare trott på- Om bara min lilla tjej fick chansen att få leva så skulle jag aldrig mer lägga ner tid på att klaga över saker som var obetydliga.
    För just där och då insåg jag att precis allt annat var så orelevant, FÖRBANNTAT orelevant. Med ett mirakel fick jag chansen att lära känna den mest coolaste tjej jag vet och under en väldigt lång period var jag berikad med förmågan att alltid ta vara på varenda dag, att alltid se vad som är viktigt på riktigt och inte ta något för givet. Mitt i allt hemskt så kände jag en sådan enorm tacksamhet att jag hade fått möjlighet att se livet på det här viset. Livet blev så obeskrivligt vackert när man hade förmågan att se genom dom ögonen.
    Men dagarna gick, man glömmer och livet blir somvanligt.
    Man blir nästan otacksam utan att man vet om det för livet känns så självklart när man är i det.

    Jag fick ett telefon samtal för en vecka sedan. Ett telefon samtal som avslutades med samma känsla som på toaletten för 10 år sedan.
    När telefonen las på byttes det samlade ansiktet ut , tårarna rann och paniken växte. Men samtidigt kom det där vackra, känslan av att jag har precis allting jag någonsin drömt om, här hos mig just nu, I DAG!
    Så länge mina barn och de jag älskar mår bra. Då är precis allt bra.
    Telefon samtalet bjöd in till en ny resa mot Göteborg, avd 323 och nya djupa andetag på toaletten längst ner till höger. Men samtalet bjöd också in till tacksamhet och en påminnelse att vara i stunden, leva HÄR OCH NU. Samtalet påminde mig om hur det kändes att nästan förlora meningen med hela livet och jag kommer alltid vara tacksam att jag fått känna på hur den känslan känns och vad den gjort med den jag är.

    Min älskade Vilda , du kommer alltid vara mitt livs lärdom. Jag hade aldrig haft förmågan att älska så som jag kan älska utan dig. Trots att ditt hjärta är trasigt så är det större än hela världen.

    1. Gabriella Joss
      Gabriella Possler

      Jag gråter och får gåshud av din text.. <3 Tårarna bara rinner. Tack för att du delade och tack för att du får mig att känna mig mindre ensam. Jag känner igen mig i din text.. Hade kunnat vara jag som har skrivit den. <3 tack.. <3

  2. Anonym

    Känner med dig. Har inget hjärtebarn men två prematurer så har tillbringat mycket tid på sjukhus under nyföddhetstiden. Skickar styrka till dig och din familj ♥️

  3. Maria

    Så fint skrivet Gabriella, jag kan känna din sorg och smärta i det du skriver. Jag känner för Jolie och tycker otroligt synd om henne som måste gå igenom detta. Men hon är stark och har dig och sin pappa bredvid sig i detta så du ska se att hon klarar det. Och sina syskon, jag minns hur fin och omhändertagande Jason var mot sin lillasyster när hon opererades. All styrka till dig och Jolie ❤ Kram

  4. Matilda

    stackars lilla, stora tjej som måste gå igenom något så tufft, igen!

    men som du säger, hon är stor nu och förstår mer. så för hennes skull, skippa alla dessa sjukhusbilder på henne. inget barn ska behöva visas upp på detta sättet när dom befinner sig i en så utsatt situation.

    lycka till Jolie!

  5. Sabina Stende

    Förstår verkligen hur du känner. Vår äldsta dotter på 11.5 har en ovanlig reumatisk sjukdom som sitter inne i skelettet. Innan de visst var det var hon led av var vi inlagda och gjorde massa undersökningar/tester då man misstänkte allt från ALS, borrelia till skelletmetastaser. det var den västa tiden i min mitt liv vi pendlade mellan hopp och förtvivlan. När vi sen fick diagnosen blev vi typ ”glada”. Lite reumatism kan man leva med. Vad vi inte visste då var alla vårdkontakter, undersökningar, sprutor och tabletter och alla smärta som vår dottern tvingad leva med varje dag resten av livet.

    Att inte vara som alla andra, varför måste jag ta sprutor, tabletter. Varför orkar inte jag lika mycket som alla andra, varför måste jag sova mer/tidigare än kompisar. Ständiga frågor från dotter och alltid samma svar. För att du har den här sjukdomen.

    Önskar jag kunde säga det blir lättare med tiden men det blir det inte. Man bara vänjer sig något och får lära sig att acceptera att nu är det såhär 😞

    Styrkekramar

  6. Emelie Lindeman

    Så fint skrivet, samtidigt gör det så ont att läsa och kan knappast föreställa mig hur du känner just nu❤️ jag hejar på er ni är starka hela familjen tillsammans!! ❤️

  7. Sophia

    Jag började följa din blogg efter att du fick veta att Jolie hade ett hjärtfel. Varför? För att mitt första barn är född med hjärtfel.

    Jag saknade så andra människor som hade varit med om samma sak! Och därför har jag fortsatt följa dig trots att jag är minst 10 år äldre än dig.

    Men jag kände igen mig så mycket i dina känslor (och gör än idag).

    Mitt hjärtebarn föddes i normaltid men var tillväxthämmad, någon som upptäcktes på tillväxtultraljudet i v 32. Jag fick gå på täta kontroller fram till födseln. Hon var dessutom vänd på fel håll, och på grund av tillväxthämningen vågade man sig inte på ett vändningsförsök. Det slutade dock med ett akut kejsarsnitt då värkarna kom innan det planerade kejsarsnittet.

    Hon blev direkt förd till neonatalen pga tillväxthämningen, men hon mådde bra! Hon vägde bara 2,1 kg i vecka 38+2.

    Efter några dagar skulle vi bli utskrivna, då upptäcktes ett blåsljud på hjärtat. Eftersom att det var helg fick vi vänta till måndagen för att få träffa en kardiolog. Där fick vi veta att hon hade två hål i hjärtat, var av att han var säker på att det ena inte skulle kunna gå igen av sig själv för att det var så stort.

    Om vi snabbspolar fram, fick vi en operationstid när hon var tre månader gammal, för att hennes kardiolog såg det som akut. Då vägde hon som en nyfödd, alltså 3,5 kg.

    När dom är så små, får man inte ens följa med barnet till operationen, utan vi fick lämna henne utanför. Jag har ALDRIG känt mig så maktlös som då. Jag drack mitt första glas vin efter förlossningen på lunchen, för att ens orka med. Väntan var olidlig. Mina föräldrar var med som stöd och vi köpte presenter i Lund under tiden.

    När de väl ringde och sa att allt gått bra, sjukaste känslan någonsin. Vi skyndade hos tillbaka men fick ändå vänta ett tag med att få se henne (du vet, de behöver få allt i ordning på intensiven). När vi väl fick se henne var hon ett helt annat barn. Svullen, ihopsydd och uppkopplad. Min lilla bebis.

    Nu hade mitt barn ett ”okomplicerat” hjärtfel (stort VSD + ASD) där de lyckades laga hjärtat med goretex och hon har inga läckage. MEN, man vet inte vad som kommer hända i framtiden då detta är så nytt. Det dom fortfarande ser på ultraljud, är att hon har ett högersidigt skänkelblock (för att dom varit inne och pillat på hjärtat). Men de vet inte om det kommer ge men senare i livet.

    Okej, detta blev en uppsats. Men, jag förstår din känsla av maktlöshet. Och att det måste blir svårare ju äldre och mer medvetna barnen blir. Man jag är SÅ tacksam för svenska sjukvård. Utan dom hade min, nu tonåring till barn, inte spelat fotboll 3-4 gånger i veckan. Och inte ha något mer fysiskt men, än ärret längs bröstkorgen.

    Du är inte ensam ❤️

    1. Gabriella Joss
      Gabriella Possler

      Tack för att du skrev och delade er historia. Känns mindre ensamt <3 Hoppas verkligen att det inte blir några men av det.. 🙁 Skickar en stor kram och tack återigen. Jag håller med dig! Otroligt tacksam <3 stor kram <3

  8. L

    Förstår dig 💔 Vår 4-åring har kronisk njursvikt, han mår bra idag efter en tuff start som nyfödd, men vi vet att han nån gång (snart? Om två år? fem eller sju?) kommer bli sämre och behöva dialys och sen transplantation. Det är en speciell känsla att ens barn mår så bra och är helt som alla andra, och samtidigt kan ens vardag förändras helt när som helst 🙈 Men allt kommer bli bra, det ska det! 💕

  9. Nina

    Din text gick rakt igenom hjärtat, har själv barn och förstår hur en mammas oro och kärlek kan kännas 😭😭 massa styrkekramar till er finaste Gabriella och Jolie❤️ Du kommer att se dina 4 vackra barn växa och må bra tillsammans, ni är starka och vi hejjar på er!!

  10. Sofiw

    Tårarna bara forsar när jag läser det här. Starka, fina Jolie och starka du! Jag bröt ihop helt när jag såg bilden i duschen, hon var så lik min dotter på den bilden och jag kunde inte få bort känslan av ”tänk om det var vi”. Jag kan inte ens föreställa mig vad ni alla gått igenom. Stora kramar till er alla, jag hejar så på dig Jolie ❤️

  11. Mikaela Mårtensson

    Jag har följt dig i åtta år tror jag, minns allt detta och hur jobbigt ni hade det ❤️‍🩹
    Fina fina Jolie ♥️ Stor kram till er bägge.

  12. Johanna

    Fina starka super-Jolie ❤️ skickar massa kraft och omtanke och styrka så att ni kan gå igenom detta och ta er igenom det stärkta tillsammans. Heja Jolie, vilken stark tjej du är! ❤️

Visa alla 47 kommentarer
Allmänt

Tisdag

Hej på er fina <3

Hoppas allt är bra med er!

Jag mår bra och är taggad på dagen! Är samma schema som igår med jobb, gym, lite små ärenden osv. Ska också försöka göra lite matlådor och innan dom görs behöver jag handla till dom med.

Igår tog jag en sådan där låååång och härlig dusch. Mina långduschar är verkligen heliga för mig! Dom har blivit lite extra heliga sedan denna bebis kom till och med. Jag tar dom typ två gånger i veckan och då ingår det att skrubba hela kroppen, raka benen, ha ansiktsmask, inpackning, skrubba fötterna med fotfil, smörja sig länge och noga efteråt.. Ja, ni som vet ni vet =)

Läste denna och skrattade lite för det är ju EXAKT såhär! Ni som har följt mig ett tag vet ju att jag skrivit förut att jag ofta duschar när jag exempelvis har en dålig dag eller ångest och att det brukar lätta och hjälpa lite, lite iallafall. Det var iallafall duschalternativ nummer tre som skedde igår  =)

Igår var vi på kontroll med korvis hos BVC och det var även läkarbesök. Han blev stämplad med godkänt och har gått upp runt 250 gram sen förra veckan.

Efter BVC blev det lunch och givetvis pannkakor till efterrätt. Följde upp med ett pass på gymmet och sedan satt jag med datorn och jobb ett tag.

Hemmakontoret igår skojar man inte bort. Kaffe, choklad och en sovande korv.

Ansökte också om skolplats för lilla Zaki. Har ställt alla barnen i kö till skolan direkt dom har fötts i princip för att få en plats. Hittills har både Jason och Jolie fått plats direkt det varit dags för förskoleplats och jag hoppas att Kenzo och Zaki ska få plats dom med även om det är ett par år bort.

Umeå har verkligen bjudit på vackra morgonhimlar nu senaste dagarna. Så vackert! Minns att jag åkte buss en gång och en kvinna sa till sin man ba ”åh det är så vackert med himlen när den är sådär röd” och han svarade argt och bittert att det inte alls var vackert utan att det var avgaser som stiger mot himlen ;p

Önskar er en jättefin dag. Stor kram/G

Skriv kommentar

  1. Sara

    Hej Gabriella!

    Skrev en kommentar förut om min barnbok som jag har publicerat, och du svarade att du kubde kika på, den finns nu på Amazon.se. Skulle uppskatta din hjälp så mycket, har själv en dotter på snart 7 år, är ensamstående och kämpar för hennes skull. Därav skulle jag uppskatta om du ville kika på boken och kanske till och med lämna en köprecension. Skulle betyda hela världen verkligen! Tack! <3

    Här är länken till boken:

    https://www.amazon.se/dp/B0DSVX2RHQ

  2. Ekot

    Hur tänker du när du väljer skola? Skriv gärna inlägg om hur du tycker de äldre barnens skola fungerar och vad du tror är skillnaden mot de kommunala.

Allmänt

Blöjförvaring

Såhär förvarar vi Zakis blöjor just nu. Har också ett paket i tvättstugan på nedervåningen samt ett gäng i amningsväskan som jag visat er tidigare. Alltså jag tycker att allt som har med nyfödda att göra är så himla gulligt för att det är så minimalt!? Blir typ rörd varje gång jag tar fram en sådan där miniblöja.

Skriv kommentar

Allmänt

Jolie, 7 år

Igår fyllde min enda dotter hela sju år. Det känns helt sjukt att det var sju år sedan hon föddes nu!? Tiden går så himla snabbt.. Jag älskar att se henne utvecklas och formas allt mer till en egen liten människa men tycker också att det är läskigt att livet bara susar förbi. Hon är så snäll, omtänksam och kärleksfull. Klok som en bok, otroligt driven och inte alls rädd att ta för sig. En bestämd tjej med hjärtat på rätt ställe som alltid vill hjälpa till, alltid ställer upp och är världens bästa syster till sina bröder. Är så tacksam för henne och älskar henne mer än precis allt. Är så stolt över henne varje dag!

Hämtade upp tårtor igår som vi hade beställt.

En stolt stortjej som var redo att komma hem och duka för kalas. Vi hade bjudit över hennes pappas sida av familjen. Vi fick också besök av min svärmor!

Hurra för älskade Jolie! Min största inspirationskälla i livet och den starkaste, coolaste jag vet. Min superhjälte! Vilken resa du har gjort genom livet och du har gjort det med bravur. Den tuffaste jag vet och den modigaste jag vet.

Nyfödd liten tjej och nybliven mamma för andra gången.

Och storebror har älskat henne mer än allt sedan dag ett. Så som han ser efter henne är det finaste jag vet. Så tacksam för deras tighta relation även fast dom många gånger naggar på varandra som ett gammalt gift par med.

Jolie.. Det är en ära att just jag har fått bära och föda dig och fick bli din mamma <3 Jag älskar dig mer än precis allt!

Favoritpresenten igår blev den lysande kjolen, tröjan med katterna och lysande enhörningen och diademet. Hon fick magisk sand med tillbehör (som hon pysslade med hela dagen), play doh, en mobil (Jasons gamla som är min gamla) som hon ska få ett simkort i, egna knivar att använda när vi lagar mat i köket (barnvänliga). en väska (enhörningstema som hon älskar), massor med smycken och hårklämmor med glitter, djur och enhörningar på, spel, pussel och lite mer pyssel i olika varianter. Jag gav henne också en shopping med mig så ska hämta upp henne någon dag nu efter skolan på pappaveckan och bjuda med henne på tidig middag, fika + att hon ska få välja lite kläder helt själv. Hade tänkt beställa sådant som jag tror att hon tycker om men tänkte att det är roligare att hon får välja själv och att vi får lite kvalitetstid tillsammans på det. Tänkte också att vi ska köpa lite böcker som hon tycker ser spännande ut då hon älskar att läsa och är sjukt duktig på det dessutom.

Nu i helgen är det dags för kompiskalas och det ser hon fram emot SÅ mycket. Hon har bjudit in hela klassen och lite andra vänner och vi har hyrt ett badhus precis som vi gjorde sist. Det var verkligen succé förutom att man bara hade två timmar på sig att bada. Jag är lite nervös för kalaset då det är första gången jag ska lämna bort bebis. Han ska få umgås i tre timmar med sin farmor och jag vet ju att hon är bäst på att ta hand om barn men som mamma är man ju alltid nervös för första gången man ska vara ifrån + att han är så himla liten än. Jag resonerade iallafall så att det är bättre att han är hemma då det kommer att vara otroligt mycket människor = sjukdomsrisk. Sedan ska det ju ordnas med fika och han vill ju helst vara klistrad på mig + att det är vääääldigt varmt på badhuset om man inte badar och är påklädd. Hade pappan behövt vara hemma med mini hade inte Kenzo kunnat vara med och bada för jag kommer stå för att plocka fram, servera fika och städa och inte hinna bada själv. Så nu får vi vara med på kalaset hela familjen förutom lilla korven. Men ja, det blir nog bra. Ska pumpa ut mjölk nu i veckan så att det finns mer i både kyl och frys.

Skriv kommentar

Allmänt

Måndag

Hej på er fina vänner <3

Hur mår ni? Jag mår bra! Är taggad på veckan och detta är sista veckan som Kenzo går ”normala” dagar på förskolan. Från och med nästa vecka så blir han hemma förutom 15h/veckan. Vi har delat upp föräldraledigheten mellan oss föräldrar denna gång och tar ut totalt 100% nu för lilla Zaki och med det så följer att Kenzo bara får gå tre dagar i veckan. Men jag klagar inte! Det känns otroligt mysigt och vi kommer att vara hemma mycket tillsammans, hitta på små äventyr, vara ute med pulkan och bara passa på att njuta medan dom små killarna är just små.

Med Jason och Jolie var jag nästan inte mammaledig alls men med Kenzo och Zaki så har jag tagit ut mammadagar och det har varit jättefint. Jag vägrar hålla samma tempo, jobba dygnet runt samtidigt som jag har en liten och ja.. Tiden går bara för snabbt och jag vill hinna njuta. Omsatte absolut mindre förra året då jag tog ut mycket av min ledighet med Kenzo (och mådde skit i min graviditet) men vad gör det om 100 år? Tiden med barnen glömmer man aldrig och framförallt så ångrar man den aldrig. Med Jason och Jolie körde jag på konstant och nu när jag ser tillbaka så ångrar jag det brutalt mycket. Jag upplever att man ”förlorar” barnen när dom börjar skolan.Plötsligt måste dom vara borta hemifrån på grund av skolplikten och man kan inte längre ha fria dagar tillsammans. Man förlorar det spontana när det kommer till att hitta på saker ihop, dom skaffar egna intressen, villl umgås med vänner, har massor med träningar.. Plötsligt var den där tiden när man hade sina barn sådär nära hela tiden borta. Och hade jag vetat om det när J och J var små så hade jag absolut varit mammaledig och jobbat mindre. Klart jag visste att dom ska börja skolan men jag tänkte liksom inte på hur livet skulle se ut då. Jag ville också jobba mycket på den tiden på grund av att vi byggde hus + jag hade ändå kidsen hemma då deras pappa var ledig med dom. Ni som har följt mig vet att jag hade barnen med mig och runt mig hela tiden samtidigt som jag jobbade. Men jag var inte helt närvarande just för att jobbet kräver en konstant uppkoppling, det ska filmas, fotas, redigeras, mail fram och tillbaka, bokföring, utkast, korrigeringar, skapande av content osv osv osv. Och det är något jag som sagt ser tillbaka på idag och vill göra om och göra rätt. Sen borde jag egentligen inte ångra det för pengarna jag drog in samtidigt som jag fick (ändå mycket) tid med kidsen har gett mig förutsättningar till det liv jag har byggt upp idag. Men ja, det skaver absolut lite. Jag fick ju ha dom hemma länge båda två men att kunna vara mer närvarande i stunden betyder mycket för mig. Speciellt nu när jag faktiskt vet av erfarenhet att barnen börjar skolan och blir ”stora” innan man ens hinner blinka. Jobba mer kan jag göra längre fram och jag är väldigt nöjd med det livet jag faktiskt har idag. Klart jag gärna hade byggt hus igen och klart att mycket vill ha mer men det är ingen stress för mig.

Vi tänkte till en början inte ha Kenzo på förskolan alls men på hans utvecklingssamtal så lyfte en av pedagogerna att det kan vara fint för honom att ha sina rutiner och få behålla den delen av sitt liv och efter tre veckors jullov så insåg vi att det kanske är bäst ändå. Han har ett otroligt behov av att få göra av med sin extrema energi och han älskar verkligen att vara på förskolan. Så länge det inte går mycket sjukdomar så får han med andra ord gå sina 15h/veckan och så får vi ha honom hemma fyra av sju dagar i veckan. Tror det blir en bra balans för både oss och honom. Vår BVC-sköterska tyckte också att det lät fint när vi var där sist med lillebror och hade med oss Kenzo.

Nu ska jag sluta babbla och idag står jobb kombinerat med mammaledighet = bebisgos på schemat. Ska gymma också och göra lite ärenden.

Denna vecka är fullspäckad med allt från BVC-besök, hjärtkontroller (för både Jolie och bebis) och kompiskalas för vår stora tjej som har fyllt hela sju år.

Stor kram/G

Haha, måste visa er denna! När något ska upp till övervåningen så brukar vi alltid lägga det i trappen så att nästa person som går upp kan bära med sig det och denna skulle till ett av barnrummen. VARJE gång jag såg den i förbifarten så skrek jag högt av rädsla då jag trodde att det var en människa ;p Skickade denna bilden till pappan och skrev det och han ringde upp direkt och berättade skrattandes att det hände honom med precis innan han drog hemifrån. Jag är ju så extremt lättskrämd med så blev rädd PÅ RIKTIGT =)

Fick ett så fint blombud från en samarbetspartner med gratulationer till vårt nytillskott. Så fint.

Tipsar om denna! Kört en dyrare från Galltvål för att ta bort ex. svettlukt och unken lukt i kläder men denna funkar lika bra!? Genuint positivt överraskad. Köpte på Dollar Store för billig peng.

Kvällarna har blivit heliga sedan vi fick en bebis. Nu är ju bebisen fastklistrad på mig varje kväll men när alla andra kids sover så finner man ändå det där lilla andrummet. Kvällsfikat har blivit obligatoriskt och vi tummar som jag har skrivit innan absolut på sömnen.. Men det får det vara värt. Jag behöver verkligen den där stunden där jag bara får vara vuxen innan det är dags för en ny dag med 100% fokus på barn och måsten. Vi såg nyss klart nya säsongen av Tulsa King och är inne på nya säsongen av Yellowstone.

Var och handlade färg på RUSTA med en vän och bebben och Jolie ville haka på. Hon fick med sig pyssel och pärlor hem. Detta satt hon med hela kvällen sen i princip. Hon är så pysslig!

En av mina bästa vänner var här och vi slängde ihop en ostbricka. Kaltbach är min nya favoritost när det kommer till hårdostar. Älskar gruyere vanligtvis men Kaltbachen vinner mot den faktiskt.. Trodde aldrig att jag skulle säga det men så är det.

En helgmorgon mitt i livet. Nyvakna och rufsiga. Redo för frukost och att starta dagen.

En liten korv som sover på sin favoritplats i soffan. Kenzo hade så många smeknamn och har fortfarande men bebben heter bara bebben, bebisen, Zaki och nu.. korv. ;p

På tal om Jolie och att hon är pysslig.. Hon gjorde denna bild på denna sida av sin familj. Hon är så talangfull!

Köpte som jag skrev lite högre upp färg på RUSTA för att måla om barnens skrivbord och förvaring i lekrummet. Kenzo har ritat på exakt allt så såg riktigt skabbigt ut. Ser lite bättre ut nu iallafall så tänker att möblerna får vara kvar ett tag till nu. Köpte även lite väggfärg för att bättra på där det blivit kantstött, där Kenzo har ritat och där det bara behövs lite extra.

Hade min vän här som hjälpte till! Även Jolie, Kenzo och pappan målade en stund. Kenzo blev så engagerad i målandet och ville absolut inte sluta när det var dags för honom att gå upp och bada och borsta tänderna.

En kille som äntligen fått hem sitt bankkort. Det var en julklapp som han fick av oss! Han går ju ofta på hockeymatcher med sina vänner ensam (eller ja, det är alltid en förälder till någon av pojkarna närvarande) och då handlas det snacks och liknande. Han brukar få ta mitt kort med sig men nu har han ett alldeles eget. Han fick en summa av mina svärföräldrar att sätta in på kortet men han ska även få sin månadspeng dit nu framåt.

Detta behövdes nu i helgen. Jag har på mig eyepatches varje morgon nu och dessa masker är som en enda stor sådan.

Haha, här hade den börjar släppa från mitt ansikte och Jason förevigade detta. Klockan var typ 11 och jag hade inte kommit längre än såhär. Hatälskar när man har denna typ av morgon på helgerna. Älskar att fånga dagarna och komma i ordning snabbt egentligen men älskar också myset med familjen, att man inte behöver stressa någonstans och att man kan glida runt i morgonrocken långt efter frukost.

En snabb lunch med en god vän!

Och hade en annan vän här på tacos!

Glass I stora lass har intagits i soffan. Älskar daimglass, mhmm.

Korven som alltid vill vara nära. Och jag vill alltid ha honom nära. Återigen så är jag så tacksam för den starten vi har fått, att jag verkligen har fått utrymme till att ha honom i min famn större delen av dygnet. Den möjligheten är värd allt för mig.

Syskongos!

Min stora, underbara kille!

Storasyster hjälper till att ta på mössan!

Bebben har fått ärva vidare Jasons gamla mössa från hans tid som nyfödd.

En tröttis i bilen. Han sover ju vanligtvis inte dagtid hemma längre.. Om han gör det så somnar han typ 22 på kvällen ;p På förskolan behöver han fortfarande sova. Det är ju ett helt annat tempo där.

Under hela söndagen spelade Jason matcher en bit bort från Umeå. En av hans klass och lagkompisars pappa hämtade upp honom vid 07 här hemma (SÅ SNÄLLT) så att vi andra kunde fira Jolie på hennes dag. Lite tråkigt att han missade hennes lilla kalas här hemma men han kommer att vara med på kompiskalaset och han hann även käka middag med oss igår och fira henne en stund iallafall.

Födelsedagsbarnet i vår familj får välja restaurang. Det är sen gammalt. Och Jolie väljer alltid sushi. Hon var dock lite inne på att äta tonfiskpasta hemma men jag övertalade henne att sushi blir bättre ;p Hade noll energi efter allt kalasfix att laga middag.

Mina älskade barn!

Älskar detta ljus! Köpte på H&Ms rea för typ 39:-.

Jordgubbar är det bästa mina barn vet men vi köper det inte allt för ofta på grund av hutlösa priser. Men plötsligt händer det och då är alla små händer framme i skålen direkt.

Både Kenzo och vår nya mini har ju haft så djupa rynkor i pannan som nyfödda ;p Så sjukt gulligt!

Skriv kommentar

×

Om Gabriella Possler

Hej på dig och vad kul att du har hittat till min blogg! Jag är 25 år, lycklig i livet och mamma till två underbara barn. Bor i mitt drömhus som byggdes 2017/2018, jobbar som mäklarkordinator och driver en av Sveriges största bloggar. Hoppas att du ska tycka att det är kul att hänga med i både med och motgång, ta del av min träning, goda recept, livet med barn och att bolla allt samtidigt som mamma och egen företagare. Kram!


SAMARBETSFÖRFRÅGNINGAR
gabriellajoss@hotmail.com


INSTAGRAM:
@gabriellajpossler


Policies
Cookie- och integritetspolicy


BANNERANNONSERING
Kontakta Stylewish