Haha, trodde aldrig att jag skulle hinna uppdatera före jag satte mig på flyget men idag var jag snabb på morgonen. Klev upp vid 06 och gjorde sellerijuice, sminkade mig, väckte barnen vid 07 och tog dom till förskolan, åkte hem och bytte om och körde till flygplatsen.

Får så mycket frågor om min vita teddyjacka och den som hänger på kroken är från nelly.com och den jag har på mig som är lite längre och kallare i nyansen är från NAKD. Det är två olika alltså!

Luktar extra gott idag =)

Blir upphämtad på Arlanda och sedan står lunch på schemat. Efter det lite möten och i eftermiddag skriver jag avtal om allt känns som det ska. Berättar mer längre fram såklart. Vi hörs förhoppningsvis ikväll. Puss och kram!

Hej fina, fina ni!

Hur mår ni? Jag mår jättebra och har fått så mycket kraft och energi av barnen. Samtidigt är jag helt slut då kvällen var intensiv. Hämtning från förskolan, laga och äta middag snabbt, Jason ska till träningen, Jolie är gnällig för att hon är SÅ trött och jag vill bara vara en så bra mamma som möjligt, haha. Och det är jag ju. Klappar mig själv på axeln ikväll nu innan jag tar tag i att städa bort all middag, plockar leksaker, vattnar växter och viker tvätt. Ska ringa Tove också så blir det lite roligare att städa med, hehe.

Mina hjärtan sover sött nu iallafall och imorgon blir det frukost på förskolan då jag som sagt flyger till Stockholm och blir borta ett tag. Kommer att jobba mycket därifrån så tänker att jag går igenom och svarar på alla era kommentarer när jag väl är på plats så hinner jag städa lite mer nu ikväll, haha. Så har ni inte fått svar så kommer ni få det nu i dagarna.

Vi hörs imorgon när jag är på plats i huvudstaden. Stor kram på er.

Visst blev naglarna bra!? Är så jäkla nöjd! Och min näspiercing blev också fin! Finns en liten video på insta story när jag tar den men kommer såklart bilder här inne snart med. Tanken är ju att jag ska ha en tunn, tunn ring men vi får väl se om jag trivs bättre med det jag har nu. Vill ha ett så litet smycke som möjligt iallafall. Har ju en rätt liten näsa så läkningssmycket ser superstort ut på mig. Och hörrni.. Ni som har skrivit att jag har en identitetskris som har piercat näsan som 25åring kan ju vända på det istället =) Det är precis tvärtom och jag vet mer än någonsin vem jag är, vad jag vill, hur jag vill se ut osv. Och det bästa är att jag helt enkelt inte bryr mig ett skit om vad andra tycker längre. Jag lever för mig själv, vill trivas med mitt utseende för mig och göra det jag själv vill av mitt liv. Har velat ta hål i näsan sedan jag var 11 år (och en kompis till mig fick göra det, haha) och fick sedan sug efter det igen när jag var 15. Sedan har jag varit feg och tänkt ”men gud kan man verkligen göra det när man är vuxen” och jo, det kan man ju. Så identitetskris är det sista jag har. Hade snarare det för typ tre år sedan och visste inte alls vem jag själv var utanför min roll som mamma. Mamma var det enda jag var och det är inget jag någonsin vill känna igen. Jag är i första hand människa och mig själv. Jag trivs så bra i mig själv, min kropp, den jag är och det jag står för och är idag. Skulle inte vilja ändra på något. Och vill jag det så gör jag det, haha. Det är så fint när man får ”vakna upp” och inse att man har ETT liv som man kan göra vad man vill med. Vill man raka av håret, kör hårt! Göra slut med sin partner efter 20 år trots fyra barn och hus för att man är förjäkla less på personen i fråga – gör det! Flytta till en annan stad – kör, kör, kör. INGEN kommer bry sig om vad du gjorde när du är död och du har i rädsla och feghet valt att leva för att anpassa dig efter alla andras åsikter om dig och ditt liv. Är det värt det eller? Man kan alltid starta om, börja om och göra om. Det är aldrig för sent för att våga, för att förändras, för att göra slut, för att göra allt det där man drömmer om. Lite samma sak när folk har sagt ”men vadå, du kommer aldrig vara kär i samma person i 10 år”. För det första – jag tror inte på det. Man kan visst vara kär efter 10 år. Kanske inte nyförälskad men man kan ha kvar grundkänslan av att vara kär. Och om jag nu vill vara kär hela mitt liv så får jag väl byta partner var tionde år då? Det viktigaste är väl att jag är lycklig? Eller är prestigen i att kunna säga ”jo, vi har varit tillsammans i 30 år” viktigare än att få känna genuin, äkta lycka, attraktion, pirr och glädje över att man får vara med just den man är med? Varför ska man anpassa sig efter andra när man har möjlighet att faktiskt välja sin egna lycka? Visst, är man fortfarande lycklig efter dom där 10 åren så ska man ju stanna.. Men jag vet så otroligt många par som bara kämpar, kämpar och kämpar men innerst inne så är den ena eller den andra (eller båda) så otroligt trötta på varandra och drömmer om ett helt annat liv. Det kan ju vara värt att överväga vad som faktiskt är viktigt här i livet. Är det viktigaste verkligen det där huset och att hålla ihop för barnen medan man inte alls trivs eller är det viktigaste att få känna den där genuina kärleken och lyckan, kunna ligga och hångla en hel helg med den man är kär i på riktigt och bara vara sådär trygg och glad? Jag vill iallafall aldrig, aldrig se tillbaka på mitt liv och känna att jag ångrar att jag inte vågade göra det jag ville med mitt helt egna liv. Stort som smått.

Fick så mysig kvalitetstid med min lilla älskling när Jason var på träningen med sina vänner. Vi fikade och pratade i en hel timme. Lyllos mig som får vara hennes mamma. Hon är den mest fantastiska jag vet i hela världen.

Hur fin!? Tänk att hon är min? Även Jason är så himla fin och stor. Jolie somnade på väg hem så medan jag bar över henne till sängen så går han själv och borstar tänderna, tvättar händerna, kissar osv. Sedan kommer han och lägger sig och säger ”mamma, till nästa träning kanske jag kan få en vattenflaska med Mario på. Kan vi kolla på det på internet?”. Så där låg vi tillsammans och googlade på vattenflaskor. Såg att dom hade med Mario på Kappahl så ska köpa en nu i veckan åt honom. Så tacksam för livet och för mina helt underbara barn. Hjärtat gör ont av kärlek ikväll.

Jason börjar ju skolan nu i höst och det ligger i princip mitt i stan + att Jolie har fått förskoleplats i stan med från och med i höst.. Det blir närmre för hennes pappa och det känns som en mer långsiktig lösning då båda barnen ska gå på samma skola sen. Och när denna lägenhet kom upp så fick jag så mycket känsla direkt trots att det inte alls är vad jag trodde att jag sökte egentligen. Den är ju hälften så stor som mitt hus, kommer kosta mig lika mycket i månaden men ligger mitt i centrum och jag slipper allt underhåll osv som ett hus kräver. Hus kan jag ju bygga igen i framtiden när jag träffar någon.. Men nu? Är så kluven men har iallafall bestämt mig för att gå på visning. Känns som att det är lite mycket med ALLT just nu men det är lite så jag jobbar ;p Minns ni när vi flyttade från en lägenhet till en annan när jag var en vecka från att föda barn, F jobbade heltid och Jason var typ ett år? Och så skulle vi in i huset några månader efter det. Allt var sååå kaos, haha. Men det brukar oftast landa i något bra så länge man följer sitt hjärta och sin magkänsla. Nu vet jag inte vad min magkänsla säger än men jag fick en känsla och då blir jag nyfiken. Och kommer inte kunna sluta tänka på det om jag inte utforskar det vidare om man säger så. Vad tänker ni? För/nackdelar? Hur hade ni gjort? Kom gärna med kloka ord och tankar. Vet ju att fördelarna är ENORMT många då barnen har 1100 kvm  tomt, grannbarn som dom kan leka med hela sommaren (ja, vintern med men blir mer på sommaren), området är helt nytt och alla har små i samma ålder, grannarna är underbara, känslan av att kunna gå in och ut hur mycket man vill är ovärderlig, storleken, friheten och vi bor ju trots allt 10 minuter från stan med bil nu med. Hmm.. =) Jag håller er uppdaterade. Ska kolla på den iallafall! Och just det.. Ni kanske tycker att jag är konstig men tycker att barnen har lika mycket talan som mig så tar med dom på visningen. Så får vi prata om det tillsammans. Det är ju trots allt deras liv precis lika mycket som mitt.