Jolie har återhämtat sig så otroligt bra och kommer att få flytta från intensiven redan idag. Inatt tog dom bort respiratorn helt och då fick hon ett andningsuppehåll. Så himla läskigt.. Men det hade gått bra och pappan var på plats då. Hon hade också vaknat till och varit törstig och frågat efter Jason. Hon hade sagt att hon ville sova med honom innan hon somnade om igen. Mitt hjärta går sönder av kärlek. Det är så fint att dom har ett så starkt band till varandra. Jason sken upp som en stor sol när jag sa att vi ska få träffa lillasyster lite senare idag. Jag är så tacksam att allt bara går åt rätt håll hela tiden. Hade inte ens föreställt mig att det skulle kunna gå såhär bra och att hon skulle få flytta från intensiven såhär fort efter operationen.

Att skriva har alltid varit terapi för mig. Så nu är jag här inne igen. Inte för att jag känner att jag måste utan bara för att jag vill. För att det är skönt att skriva ner och skriva av sig. Jag behöver det.

Till att börja med vill jag återigen skriva TACK till er. Kan inte tacka er nog för all kärlek <3 Och sedan måste jag skriva att jag är så lättad och lycklig. Klart att jag fortfarande är rädd och i någon form av chocktillstånd men jag känner bara att allt kommer att bli bra från och med nu. Det värsta momentet som var själva operationen är avklarat och nu ska vi bara komma på fötter hela familjen igen och läka. Framförallt Jolie då. Och jag vet att återhämtningen är en resa i sig men vi är förberedda på den och på hur den kommer att gå till på ett ungefär. Jag håller alla tummar och tår att vi slipper komplikationer, eventuell vätska runt hjärtat eller annat som kan uppkomma. Men jag har bra magkänsla och jag hoppas att den stämmer.

Jag är så tacksam för att kirurgerna här i Göteborg har räddat min dotters liv och jag är så tacksam över att dom lyckades med ross-operationen som var ett av alternativen och det vi alla var överens om att vi föredrog. Vi visste dock inte vilket av alternativen som skulle bli av förrän dom faktiskt kunde se hennes klaff ”på riktigt” och inte bara med ultraljud och röntgen. Så hela denna dag var som en evig väntan på något som vi inte ens visste. Det andra alternativet som vi var rädda för var att hon skulle få en mekanisk klaff. Anledningen till varför mekanisk klaff inte var något som vi eller kirurgerna önskade var att Jolie skulle behöva äta blodförtunnande mediciner resten av sitt liv med denna. Och eventuellt ha en pacemaker med om det skulle uppstå vissa komplikationer som vi också kom in på. Och det är väl inget som någon önskar sitt barn? Klart att det är bättre att göra det och faktiskt få leva men om alternativet finns att slippa så är det ju fantastiskt. Och det fick hon. Jolie kommer att behöva opereras igen i framtiden men har vi tur så slipper hon då en sådan här stor och öppen hjärtoperation och man kan gå in genom ljumsken istället och operera. Det är inget jag vill tänka på just nu dock då det lika gärna kan bli när hon är vuxen och alltså väldigt långt fram i tiden.. Så det får vi oroa oss över längre fram. Just nu njuter jag bara av att min dotter faktiskt lever och att operationen gick utan några komplikationer.

Jag ligger på rummet i vårt ”vanliga” hus med Jason just nu. Han sover så gott bredvid mig. F är på intensiven med vår lilla  tjej. Dom ringde oss därifrån vid 18:30 och sa att vi får komma och hälsa på och vi tog på oss skorna och sprang dit alla tre. Jag fick gå in först och benen skakade, hjärtat slog i otakt och det kändes som att jag skulle kräkas och svimma på samma gång. Var rädd för det jag skulle få se, var rädd för hur jag skulle reagera och kände hur tårarna brände. Ville bara ha med mig F in men i dessa tider så får man bara gå en och en. På skakiga ben kom jag in i rummet och plötsligt så försvann alla tårar som låg och brände. Förstod inte vad som hände med mig. Där stod jag och bara mådde bra. Strök min dotter i håret, sa att jag älskade henne, pratade med sköterskan som var där… Allt kändes så bra. Hon såg ut att må bra trots alla sladdar, slangar, allt blod, alla infarter.. Det kändes bara helt okej plötsligt efter en dag av oro, tårar och ovisshet. Kände mig som en så konstig och dålig mamma. Varför reagerar jag såhär? Varför tar jag så lätt på att se min dotter ligga där nedsövd och uppkopplad till typ tio datorer? När jag kom tillbaka till F och Jason så var det såklart Fs tur att gå dit och när han kom ner så sa han ”det var mycket lättare än vad jag trodde att det skulle vara”. Vi kramades länge och jag kunde pusta ut. För det var exakt min känsla. ”Jolie såg ju ut att må jättebra” sa han. Och det gjorde hon verkligen. På något konstigt sätt så såg det faktiskt ut så och det var fint att vi båda fick samma känsla och upplevelse. Jag tror att det på något vis var en lättnad för oss båda efter en så sjukt orolig dag att bara få se henne andas och leva.

Ikväll somnar jag lättad och har jag tur så kommer F tillbaka från intensiven och sover här med oss. Anledningen till varför han är där nu är för att Jolie eventuellt ska väckas redan ikväll. Det verkar dock ha blivit ändrade planer och hon kommer nog att få sova tills imorgon istället. Vi får väl se. Men jag kan säga att jag saknar honom så mycket. Har verkligen vant mig vid hans trygghet och hans närvaro. Det finns seriöst ingen människa i hela världen som kan få mig att känna mig så trygg bara genom att finnas nära. Så tacksam att just han är pappa till mina barn.

Imorse kom vi tidigt till barncentrum här i regniga Göteborg. Känns som att det var i ett helt annat liv trots att det var imorse. Minns att stegen dit var så tunga, ville gråta heeeeela tiden men försökte låta bli framför barnen och allt kändes bara så läskigt, fel och overkligt.

Jolie fick göra sin tredje dubbeldusch innan operationen och vi lyssnade på musik och blåste såpbubblor under tiden. Hon fick ta på sig sina sjukhuskläder efteråt och så vinkade jag och Jason hejdå till pappa och Jolie. ”Jag vill inte säga hejdå” sa hon när vi skiljdes åt och mina tårar bara kom trots att jag försökte hålla tillbaka dom allt jag kunde. ”Du får drömma något fint och spännande och berätta vad du drömde sen när du vaknar” lyckades jag klämma fram. Sedan satt jag och Jason och bara grät och grät och grät tillsammans i väntan på att F skulle komma tillbaka till vår våning igen. Jag grät för att allt gjorde så ont och Jason grät för att han var tvungen att vara med mig och inte fick umgås med sin pappa ;p

När F kom tillbaka så grät jag ihjäl mig i hans armar och sedan gick vi dom där tunga stegen tillbaka ”hem”. Det kändes hela tiden som att vi hade glömt att ta med oss något viktigt under hela promenaden. Det var en konstig känsla att bära hennes lilla enhörningsväska utan att hon var med. Hon fattades verkligen oss.

Sedan gick bara timmarna och dagen. Vi har myst här i huset, varit ute, åkt en sväng i butiker och köpt presenter till vår lilla tjej.. Köpte tre klänningar som hon kommer att älska, en enhörning i glitter som Jason fyllde med hennes favoritgodis, medaljer (då fjärilen Rosali i boken om att operera hjärtat får det efter sin operation och Jolie har varit noga med att hon också vill ha det) och lite annat som hon tycker är kul. Jag passade på att köpa en ansiktsmask som jag faktiskt har på mig nu + lite nya läppstift med. Timmarna stod verkligen stilla och det var svårt att få i sig mat, att prata om något och att tänka på annat än att dom precis just nu skär i mitt barn. Jag är ju en mästare på att visualisera saker i huvudet i form av bilder och video med och det är något som i sådana här situationer inte alltid är till min fördel. Kändes som att jag saknade luft hela dagen. Och vetskapen att operationen skulle ta cirka åtta timmar var bara hemsk. Väntan var hemsk.

Körde förbi mitt gamla jobb och jag insåg hur mycket som har hänt i mitt liv på dessa sex år. Det var nog här mitt liv började på riktigt. Jag blev gravid, började satsa på mina sociala medier och vips står jag här där jag står idag. Jag hade nog aldrig kunnat ana hur livets resa skulle bli. Det blir inte alltid som man har tänkt sig men det kan bli väldigt bra ändå.

Mitt i middagen ringde dom som sagt från intensiven och vi bara kastade allt och fick bråttom till vår lilla tjej.

Och att äntligen få se henne och känna på henne var typ bland det finaste jag har varit med om på något sätt. Det var typ som att få träffa sitt barn efter en förlossning. Jag var bara så lättad och lycklig och ja.. Lycklig. Lycklig över att det hade gått så bra. Har fått veta att hon har andats i princip helt själv sedan hon kom från operationen och bara en sådan sak.. Hon är så stark, min lilla, lilla tjej. Längtar tills hon vaknar och kan babbla med mig igen. Hon säger alltid ”alltså mamma, vet du..” innan hon berättar det hon ska berätta, haha. Nu rinner mina tårar längs kinderna igen. Men gud vad jag älskar mina barn. Det är helt obeskrivligt.

Och denna kille då. ”Jag vill ha samma hår som pappa” =) Och så fick det bli. Han är nöjd och vi är nöjda, haha. Han är verkligen världens bästa storebror. Han ville så gärna följa med och träffa lillasyster nu direkt men det fick han ju inte på grund av corona. Han blev så himla, himla förkrossad. Jag tog bilder och videos på henne när jag fick komma upp till intensiven som jag visade honom sedan. Märks att han är så stolt över sin lillasyster. ”Kommer Jolie att kunna leka med mig sen igen mamma? Direkt hon vaknar eller?”. Att ge mina barn varandra är verkligen det bästa jag har gjort någonsin. Sa till F idag att jag vill ha tio barn till, haha. Lär ju ångra mig om det snart igen men jag stänger verkligen inte dörren för det trots att jag flera gånger har tänkt att jag faktiskt är helt nöjd.

Tack för att ni har varit med oss på den här resan. Jag är verkligen så lyckligt lottad som får ha en hel armé med tiotusentals fina tjejer som peppar och hejar på mig och på oss. Jag hade verkligen inte haft samma styrka om det inte vore för just er. Så ni betyder så mycket mer än vad ni kan förstå. Och jag är så tacksam över vården här i Sverige och över dessa fantastiska kirurger som räddade min dotters liv under dessa åtta, långa timmar. Kram/G

Nu sover hon för natten, min lilla tjej. Imorgon klockan 07:15 ska vi vara på sjukhuset. Hela jag gör ont. Idag började jag förstå. Fick ont i magen, kunde knappt äta, blev så orolig, stressig osv. Nu är det liksom dags. Dagen som jag har gruvat mig inför i över tre år är här.

Vi har haft samtal med narkosläkare idag. Vi har fått sitta med en sjuksköterska och gått igenom alla sladdar och slangar som hon kommer att ha på sin kropp efteråt.  Googla ”barn hjärtoperation” så ser ni ungefär hur det kommer att se ut. Vi gick igenom alla mediciner, komplikationer, eventuell vätska runt hjärtat efter operationen, själva såret osv osv osv. När vi hade det samtalet så tappade jag typ all luft. Kände att tårarna kom och fick känslan av att jag skulle svimma. Sa till och med att ”nu svimmar jag tror jag” och mådde så himla illa. Så tacksam för F och för att han gång på gång på gång på gång är min klippa trots att vi är separerade och trots att vi inte har haft det bäst mellan oss alltid under dessa snart två år. Men när jag behöver stöd som mest så håller han alltid min rygg och det mina vänner är så himla fint. Hade inte klarat denna resa utan honom för fem öre.

Idag har Jolie fått lavemang, dubbelduschat två gånger (sista duschen blir imorgon på morgonen) och fått en infart i armen. Allt har gått bra men hon har varit ledsen med. Allt gör så ont i hela mig. Dessa heldagar med olika jobbiga moment som hon har haft ska inget barn behöva gå igenom. Och att se det från sidan som förälder är verkligen så fruktansvärt. Även om man vet att det är för en bra saks skull. Man vill bara ta upp sitt barn och gå därifrån. Men det funkar ju inte riktigt så. Det var så fruktansvärt jobbigt att natta ikväll. Vi läste boken om fjärilen som har opererat hjärtat och jag bet mig i kinden för att inte gråta. Frågade Jolie hur det känns att operera hjärtat imorgon och hon svarar glatt ”det känns bra”. Frågade om det inte känns lite läskigt och hon sa ”jo, lite och det kommer göra lite ont med”. Sen skrattade hon och bad mig kittla henne. Hon slapp borsta tänderna ikväll och fick äta godis fram tills att hon somnade i princip.

Återigen TACK för all kärlek. Har fått så mycket meddelanden på instagram att inkorgen blivit överfull och meddelanden som bara är någon timme gamla har försvunnit, har fått sms från gamla vänner som jag inte har pratat med på flera år och har fått så mycket omtanke från alla håll och kanter. Till och med från marknadsansvariga och säljare på företag som jag har arbetat ihop med för längesedan. Det är helt sjukt. Men det är så fint med. Så fint att jag blir tårögd. När man är i en sådan här situation så betyder det så otroligt, otroligt mycket med ett ”det kommer gå bra” eller ”lycka till”. Det betyder så mycket att få höra den där erfarenheten från en annan mamma som gjort samma resa. Så det ni skriver gör skillnad för mig. Och det vill jag tacka för. Jag vet också vilka människor jag ALDRIG kommer att ge min uppmärksamhet, vilka jag aldrig kommer att finnas för igen, vilka sms jag inte någonsin kommer att svara på och vilka som sjönk från typ 100 till 0 för mig på bara denna vecka. Det är faktiskt i sådana här situationer man märker vilka som är på riktigt och inte. Och bara det för mig har varit jobbigt dessa dagar. Men jag är evigt tacksam iallafall för all omtanke vi har fått. Ni anar inte hur mycket den faktiskt betyder. Det är nog svårt att förstå när man inte har varit i samma sits själv.

Skulle kunna skriva en hel bok om bubblan vi befinner oss i just nu. Sköterskan nämnde denna ”bubbla” som typ alla familjer går in i när dom kommer hit när vi var där tidigare idag och jag relaterar så himla mycket. Jag vet knappt vilken dag eller månad det är. Har vi varit här i en månad eller i tre dagar? Det är så svårt att ha någon form av perspektiv på något över huvud taget och man är så inne i det som är precis här och nu. Det är på något sätt läskigt men samtidigt fint då precis allt fokus hamnar på barnen.

Jag vet inte när vi hörs igen. Har ingen aning om hur jag kommer att må imorgon, vad som kommer att hända eller hur allt kommer att bli. Jag vet bara att jag får leva timme för timme och försöka lägga fokus på Jason och att sysselsätta mig. Hade en tanke på att trycka i mig lugnande och sova hela dagen men jag ska låta bli det.

Jolie ville ha pizza till middag så självklart fick det bli så. Med ananas och oliver =)

Idag har vi inte haft några lagar eller regler alls nästan. Har hon bett om godis har hon fått det mellan varje moment på sjukhuset. Och hemma fick hon en helt egen guldpeng med som hon blev SÅ glad över. Hon har verkligen hanterat dessa dagar som en boss och precis som min pappa sa om mig säger jag om min egna dotter – ”hon kommer att gå långt”. Jolie är och kommer verkligen bli en riktig powerbrud och jag är så jäääääkla stolt över att jag får vara hennes mamma. Ska bygga henne starkare än starkast och göra allt i min makt för att hon ska få behålla sig själv, sin personlighet och sin tro och styrka på och i sig själv genom hela livet. Köpte en borste med enhörningar igår, klämmor och tofsar med enhörningar på till håret och en så fin bok med klistermärken (också i form av enhörningar, haha) åt henne igår kväll. Återigen så är F en klippa och såg på mig igår att jag bara mådde skit. Och han vet att jag mår som bäst i bilen när jag är ledsen. ”Åk och ha lite egentid” och den spenderades på ett tomt Ica Maxi fram tills 23.00. Som jag tog en lååång tur med bilen till. Behövde bara andas, lyssna på musik och gå bland alla hyllor.

F tog dom sista momenten på sjukhuset själv idag med Jolie och jag och Jason tog det bara lugnt ett tag. Såhär kommer dagarna se ut nu framöver då jag blir själv med honom medan pappan hänger på intensiven med vår lilla tjej.

Nu checkar jag ut och åker till gymmet. Behöver andas och få ut allt det jobbiga ur kroppen och det vet jag att jag gör som bäst när jag får lyfta tungt och ha hög musik i öronen. All kärlek och stor kram – och återigen TACK. <3/G

Har haft en så mysig eftermiddag i Slottskogen. Ååååh, vad jag saknar Göteborg. Haha, gud vad ni kommer att tröttna på mitt tjat om hur mycket jag älskar denna stad. Men jag gör verkligen det.

Drack golden milk också. Minns ni att jag hade en period där jag drack gurjmejalatte vaaaaarje kväll? Det är så gott.