Innehåller reklam för Ida Warg Beauty

Hej mina fina!

Gud vad mycket som har hänt sedan jag var här inne sist. Jolie är som ett nytt barn och både vi och vården är så imponerade av hennes återhämtning. Det är helt galet vad fort det har gått nu på slutet. Hon mår sååå bra och idag har vi varit ute och lekt i två timmar. Igår fick vi vår första permission men nu pratas det redan om att vi ska få skrivas ut och åka hem. Hon har gjort röntgen flera gånger då hon hade vätska runt lungorna men nu är den nog helt borta och idag ska den sista infarten i handen mest troligt plockas bort. Hon får även sova med oss i huset inatt. Jag är så lycklig och det pirrar i hela kroppen typ. Hur kunde det bli såhär bra? Tänk att vi snart får komma hem! Tack, tack, tack livet.

Idag lekte vi som sagt ute i två timmar. Hon imponerar så mycket på mig. Om ni undrar över dom omatchande vantarna så är det för att skydda infarten i handen från sand och skräp. Tänkte att det var smart.

Har ätit denna. SÅ god. Även den med karamellsmak är magisk, mhmm.

Barnen körde FaceTime imorse då F och Jolie sov på sjukhuset och jag och Jason här i huset.

Vår prinsessa fick vingar, krona och trollspö igår av personalen. Dom är så fina här. Så tacksam.

Jag och Jolie myste och läste massor med böcker igår kväll innan hon gick till sjukhuset igen med sin pappa.

Här tog hon sina första steg typ. Och efter det gick det bara framåt.

Håret innan vi kammade det efter operationen, haha.

Jason har tappat sin tredje tand.

Och jag ser fortfarande ut som åtta svåra år med otvättat hår och är bara så sliten. Har haft samma fransar i typ fyra dagar utan att ens ta av dom på kvällen. Det är därför dom ser så konstiga ut ;p Men bryr mig inte alls och är bara så glad att Jolie mår bra. När jag kommer hem ska jag lägga in mig själv på salong typ och få allt fixat från topp till tå. Har varit så spänd under alla dessa dagar så vill bara sova i min säng, få massage och ta ett långt bad.

Tove skickade en video som hon filmade för ett år sedan där jag drar mig fram på en matta på gymmet och det känns som ett helt annat liv. Fy, vad jag längtar hem nu!

Och hörrni! Gör just nu ett samarbete på instagram men vet att ni gillar koderna även här. Ni får just nu 20% på ALLT hos Ida Warg med koden GABRIELLAJOSS20 så passa på att fynda då produkterna redan ligger så bra till i pris. Ni kan se lite mer av dom på min story + hur jag använder dom och sådär. Ni kommer till hemsidan HÄR.

Puss och kram/G

Den här dagen har varit tuff för mig. Är som att det sjunker in mer och mer att Jolie faktiskt har opererat hjärtat och jag börjar förstå mer och mer vad alla familjer som gjort liknande resor har gått igenom. Det är verkligen så jäkla tufft. Det är nästan obeskrivligt om man inte har varit i den sitsen själv. Personalen här är helt fantastisk och alla är så himla fina. Är verkligen så tacksam över hur bra vi får ha det mitt i allt det här jobbiga. Idag kom en syskonstödjare till vårt rum och tog med sig Jason för att leka i en timme. Och han var så fin och sa ”då får någon av er passa på att göra något som ni själva vill, sova, ta en promenad eller vad det nu kan vara”. Blev typ tårögd men jag är ju också otroligt känslosam just nu, haha. Och den där lilla tiden av avlastning behövs verkligen. Man blir helt slutkörd av att bara vara på sjukhuset bland alla slangar, mediciner osv. Det tar så mycket mer kraft än vad man kan föreställa sig. Av både oss och av Jason. Imorgon ska han få leka ute i två timmar och då ska jag passa på att unna mig en ansiktsbehandling hos Jennifer som var min hudterapeut under tiden som jag bodde här. Och på fredagen får F göra något under tiden som Jason är iväg. Det är så viktigt att inte glömma bort att försöka må bra själv i allt detta för att orka vara stark för båda barnen och framförallt för Jolie. Tycker att det är så fint att vården här verkligen har tänkt på ALLT. På oss alla.

Idag var jag själv med henne i några timmar medan Jason var med sin pappa och då vägde vi, röntgade och gjorde lite annat. När jag skulle lyfta henne till vågen (jag skulle hålla henne i famnen hela tiden då hon inte kan stå själv än) fick hon så fruktansvärt ont och det bara skar i hela mig av att se henne vara så hjälplös och skrika av smärtan. Mitt mammahjärta klarar verkligen inte det här alls och jag känner mig så svag typ 90% av tiden. Får bita mig i kinden typ 10 gånger om dagen för att inte börja gråta när hon har det jobbigt. Hon har lite vätska runt lungorna vilket är helt normalt men såklart ändå inte bra. Så vi ska försöka få upp henne lite mer så att hon sitter istället för att ligga. Positiva nyheter är iallafall att hon återhämtar sig väldigt fort. En av sköterskorna sa till och med att hennes återhämtning kan liknas vid en återhämtning av en mindre komplicerad hjärtoperation. Så dom tycker att det verkligen går så himla fort för henne att må bättre och det var sååå skönt att höra. Imorgon är det iallafall dag tre och tiden går så fort men ändå så långsamt. Är verkligen i en konstig bubbla och det känns på något sätt som att livet utanför detta inte existerar längre. Jag har typ omprioriterat mitt liv mitt i allt detta och det känns som att saker och ting inom mig aldrig någonsin kommer att bli samma som innan igen.

Fick Jolies gamla hjärtfrekvens utskriven idag (den som hon hade innan operationen) så nu ska jag tatuera in den snarast. Blir mest troligt redan här i Göteborg då jag känner några tatuerare här.

Idag tog hon sig upp till vagnen och storebror körde henne runt, runt, runt på avdelningen tills hon ville lägga sig ner igen. Jason och F gick ner på första våningen och stoppade i en boll i den gröna banan som Jolie följde med blicken och tyckte var sååå häftig, haha.

Gäller att inte glömma bort att äta =) Gör mitt bästa med att försöka få i mig saker. Går bra när jag är med F men annars växer typ allt i munnen bara. Dessa är iallafall såååå goda. Tips, tips.

Jag är iallafall helt slutkörd. Om ni undrar varför ni inte har fått en enda bild på mig så är det för att jag har glömt hur man duschar och ser ut som åtta svåra år. Men det känns helt okej för jag hinner ändå aldrig se mig själv i spegeln, hehe. Imorgon ska jag unna mig en lååång dusch på morgonen iallafall. Vill bara lägga på lite brun utan sol och locka håret så att jag känner mig lite mer som mig själv igen. Kanske låter ytligt men som ni vet så mår jag bra när jag känner mig fin. Och allt som kan göra att jag mår lite bättre just nu blir värdefullt. Om ni även undrar varför jag inte visar Jolie så är det för att jag inte vill visa henne i en sådan sårbar situation. Fotar såklart massor för privat bruk men är noga med vad jag lägger upp för något för hennes skull. När hon blir piggare och börjar springa runt utan alla sladdar så ska ni få se henne lite mer också. Träffade för övrigt en liten flicka i korridoren idag och hon frågade vad jag hette. Sa att jag heter Gabriella och frågade vad hon hette. Hon började skratta och sa att hon heter Stella och tyckte att våra namn var så lika. Jag frågade hur längesedan det var som hon hade opererat sitt hjärta och hon sa ”typ en vecka sedan”. Och då kom det tårar. För om en vecka kanske även min lilla tjej springer runt i korridorerna och sparkar boll.

Puss och kram/G

Jag och Jason kom precis tillbaka till vårt ”hem” medan F är kvar med Jolie på sjukhuset. Vi har varit tillsammans i princip hela eftermiddagen då hon flyttades från intensiven till barnhjärtcentrum vid 14-tiden. Allt har gått så bra men det gör så jäääääävla ont i mig att se henne så som hon är och så som hon mår just nu. Så utslagen och trött är hon.. Känner knappt igen mitt egna barn. Hon har ont överallt och är gnällig och ledsen, vill inte ha sladdar och kateter och är väldigt påverkad av morfinet och andra mediciner. Det är jobbigt att se henne så hjälplös. Vid ett tillfälle så satt jag och pratade med henne och plötsligt så blev hon rosslig i halsen och ville hosta men kunde inte då det gör så ont över hela bröstkorgen för henne då. Hon satte plötsligt i halsen och kunde inte andas alls. Det såg ut som att hon bara gapade och skrek helt tyst (i panik) och jag blev helt skakig och full av tårar. Fick sådan panik i hela mig. Minns bara hur jag ropar på F (som sitter i en soffa i samma rum), gråter och går iväg. Håller för ansiktet och vänder mig bort. En sköterska kommer in och hjälper F och jag bara står på sidan och tårarna rinner. Det är så jag alltid har hanterat paniksituationer med barnen. Jag bara går för jag kan inte se. Blir så arg (och sjukt jäkla besviken) på mig själv att jag är så men det är något i mig som gör att det sker per automatik. Jag kan bara inte se. Sedan vet jag inte om jag hade reagerat annorlunda om jag visste att jag var den enda vuxna i rummet och om vetskapen kring att jag var den enda som kunde ”rädda” barnet hade gjort det annorlunda. Förmodligen. Men har aldrig varit i den sitsen och barnens pappa har alltid varit med när det har hänt något sådant här. Nej, fy.. Det var hemskt. Jag har varit så trött, sliten och känslig idag. Men samtidigt rätt lugn och trygg. Men det beror nog på att allt har gått bra och att hon återhämtar sig väldigt, väldigt snabbt. Jag litar på sjukvården och dom är så otroligt fina på avdelningen. Beundrar dom SÅ mycket. Vilka hjältar!

Jag har annars mått bra och som sagt känt mig stabil typ hela dagen men nu när jag sitter här så känner jag mig plötsligt ledsen igen. Jag vet inte ens varför. Kanske för att jag har snusat till och från under dom här dagarna och inte har gjort det nu på ett par timmar, kanske för att jag saknar F och Jolie eller kanske för att situationen i sig är så himla påfrestande och jobbig. Återigen så är barnens pappa den bästa som finns och körde iväg mig en stund på kvällen då han såg att jag behövde vara för mig själv. Och så tar han båda barnen som om det vore ingenting och säger ”stressa inte och ta den tiden som du behöver så ses vi sen”. Vem är han ens? Och vad har jag gjort för att förtjäna att han bryr sig så mycket om mig precis just nu medan han samtidigt orkar vara en superpappa till båda våra ungar? Och då har han sovit sjukt lite dessutom efter en lång natt på intensiven. Jag har alltid haft ett så mycket större behov av egentid än vad han har haft och ibland när jag inte mår bra så kan jag helt enkelt inte ha någon runt mig över huvud taget. Spelar ingen roll om det är barnen som jag älskar mest i världen, spelar ingen roll vad det är för situation vi befinner oss i. Ibland behöver jag bara vara ensam och han ser direkt på mig när det går åt det hållet. Jag är så extremt lättstressad och känslig och han är så otroligt trygg och stabil. Och det är något som alltid har gjort att jag har känt mig dålig i vår relation (för att han alltid pallar när jag inte gör det) samtidigt som det har givit mig ett sådant extremt lugn också. Och det fina är att han för senast några dagar sedan sa ”du orkar alltid när du måste” när jag berättade hur dålig jag känner mig som är så svag just nu. Jag är så lyckligt lottad att jag fick barn med just honom. Att han alltid ser mig, bryr sig om mig och höjer mig i min roll som mamma när jag ifrågasätter eller skuldbelägger mig själv.

Ni som frågar om vi kommer att bli tillsammans igen.. Det är typ den mest frågade frågan i min dm om man räknar bort allt som har med Jolie att göra, haha. Jag vet ingenting. Och det är det sista jag orkar tänka på just nu heller. Men jag älskar honom mer än allt iallafall. Lika mycket som jag älskar mina barn. Jag älskar honom som människa, som pappa och för att han är precis den han är. Har aldrig träffat en människa i mitt liv som har ett finare hjärta än vad han har. Han var verkligen min första, riktiga kärlek och min allra bästa vän och jag som har så svårt med kärlek och känslor har väldigt svårt att släppa alla känslor helt när jag har känt så mycket som jag faktiskt har gjort för honom. Ni som har träffat er partner tidigt i livet vet nog vad jag menar när jag säger att det är en känsla som inte går att beskriva. Man blir verkligen familj på riktigt och man får verkligen följas åt genom den där viktiga tiden i livet när man går från barn till vuxen. Det är speciellt. Nej, jag vet inte. Jag är så känslosam just nu över huvud taget. Alla mina känslor är precis överallt och jag har svårt att placera dom på rätt plats. Men något jag kan placera är att jag älskar honom och är tacksam för att han finns för både mig och barnen just nu. Jag hade inte klarat en sekund av detta utan honom.

Hela morgonen spelade jag och Jason Mario Kart. Är det något som många kanske inte vet om mig så är det att jag är väääärldens nörd i det. Är sjukt duktig på det också, haha. Så vi spelar mycket tillsammans hemma! Jason älskar ju alla typer av tvspel och vi får ständigt påminna om att han ska sätta sig på ett bra sätt då jag är livrädd att han ska få gamnacke ;p Han brukar alltid sitta så krokigt med ryggen och nacken också när han inte spelar på tvn. Han får inte spela så mycket som han vill heller såklart. Hade han fått välja hade han suttit med sitt Nintendo eller med sin iPad dygnet runt typ.

F ringde och sa att Jolie ville ha hallon och ballonger så jag och Jason åkte och fixade det. Även han fick såklart en ballong.

Köpte också klistermärken som vi klistrade på ballongerna för att få extra mycket enhörningar (som hon älskar) på dom.

När vi äntligen fick komma dit så var det en sådan lättnad. F drog iväg med Jason i typ två timmar och jag fick egentid med min lilla tjej. Trots att hon är känslig och ynklig, knappt orkar prata eller röra sig så vågar hon säga det hon tycker och känner. Och det kändes så himla bra. ”Mer saft”, ”aj, det gör ont”, ”nej, inte så” osv orkade hon säga och då kände jag på något vis att min dotter finns kvar där inne trots att hon är så borta och annorlunda just nu.

Dadelboll till fika =)

Hon fick äta alla sina favoriter också. Blev bara någon liten bit av allt men det var imponerande att hon orkade tugga över huvud taget. Oliver, sushi och rosa munkar, haha. Bra kombo.

Nu smsade F att Jolie ville ha mamma istället för pappa så vi ska nog byta av. Det känns så läskigt men det blir nog bra för jag vill ju såklart vara nära henne också. Vi hörs snart igen. Och jag ska försöka svara på alla era kommentarer när jag har en stund över med. Vi får se när det blir men vi är ju här i säkert två veckor till så har ju lite tid på mig. Tack för att ni finns och tänker på oss. Det betyder så mycket. Stor kram/G