Ligger i sängen och tuggar på en morot. Har ont i huvudet, magkatarr och illamående.. Standard nu för tiden, haha.. =)

Har haft en fin helg trots mitt mående. Har sovit och vilat mycket men ändå fått fin tid med familjen. Barnen har haft vänner över och lekt större delen av helgen vilket har räddat mitt dåliga samvete enormt mycket. Sedan har mannen tagit 90% av allt ansvar med precis allt som heter hemuppgifter och barn hela denna vecka vilket också har underlättat som tusan. Nu är vi barnfria och trots att jag saknar barnen så vet jag att dom har det bäst hos sin pappa = jag kan njuta av lugnet och bara finna ro till att andas ut och ligga i sängen. Jag behöver verkligen det. Denna vecka ska Jason spela fotboll hela veckan lång (läger) och det är roligt att han får mer och mer intresse för sport. Han gillar basket massor också!

Det är oavsett vad SÅ drygt att må såhär när jag vanligtvis är en person med så mycket go i. Jag har oftast 10 bollar i luften samtidigt, älskar att hitta på saker, vill hinna med så mycket som möjligt under en dag och tycker om att vara kreativ, testa nya recept, nya övningar på gymmet, prova nya produkter, städa varenda vrå på mitt hem, besöka nya ställen.. Ja, ni förstår ju. Nu känner jag mig som en så oinspirerande, trött och odriven själ. Vill helst bara ligga ner hela tiden. Jag är också en person som har väldigt svårt att tänka att ett mående hör till en begränsad period av livet. Har svårt att se ljuset i tunneln om man säger så. Och så har jag ju en konstant oro för bebisen i magen med. Jag hoppas verkligen att den är frisk och mår bra där inne.

Men annars är allt bra. Jag mår okej. Har liksom vant mig lite vid det här måendet nu och så får vi hoppas på bättre tider längre fram i graviditeten. Det vore guld värt.

Hur mår ni? Är det bra med er? Har ni haft en fin helg?

Stor kram/G

Hej fina <3

Hoppas att allt är bra med er. Fick ett så fruktansvärt jobbigt samtal idag om att jag har cellförändringar. Har ju kollat upp detta förr (under mitt första cellprov) och då hade jag inga förändringar.. Så var nästan lite som att jag räknade med att inte ha det denna gång heller. Varför vet jag inte men det kändes bara som att det var heeeelt lugnt.

Jag frågade er om detta på instagram och guuuud så många svar jag fick. Efter att jag hade läst igenom svaren så blev jag så otroligt lugn. Många av er skrev: 

1. Det kan vara ”hormonellt” och försvinna/gå över helt utan att något behöver göras efter graviditetens slut. Många hade till och med haft svåra cellförändringar och HPV men blivit helt fria från detta efter att dom fött sina barn.

2. Om det nu är så att det inte går över efter förlossningen så är det oftast lugnt ändå och det krävs ett ”litet” ingrepp under lokalbedövning eller sövning. Sedan är allt (oftast) bra igen.

3. Det tar cirka sju år att utveckla cancer så om allt såg bra ut på förra cellprovet så bör det inte ha hunnit gå så långt. 

Om allt detta stämmer vilket jag tror och hoppas på då SÅ många skrivit exakt samma sak så kan jag ändå pusta ut. Jag pratade med en barnmorska idag som sa att dom ska ringa mig direkt dom får en avbokning för att kolla upp detta närmre med hjälp av mikroskop. Dom prioriterar tydligen gravida och håller lite extra koll på oss. Även barnmorskan sa att cellförändringar är sååå vanligt när man är under 28. Hon sa även att det är vanligt när man är gravid och att det i väldigt många fall går över efter graviditeten (som många av er också skrev).

Känns oavsett drygt att få ett sådant besked under en graviditet för det enda man vill är ju att ha lugn och ro. Och veta att allt är bra. För det är liksom tillräckligt mycket att bara vara gravid kan jag tycka. Med allt som ingår och allt vad det innebär. Men det ska väl gå bra detta med, förhoppningsvis.

Vill iallafall tacka alla er som tog er tiden att skriva till mig idag. Det gjorde mig så mycket lugnare. Uppskattar er så mycket och är evigt tacksam för att ni finns.  Stor kram/G