Jag tycker du verkar genuin, lugn, ärlig och vettig och du skriver intressantare än många. Jag skulle tycka det vore kul att läsa ett längre inlägg om din syn på uppfostran: hur du trodde du ville ha det innan du blev mamma, hur det blev, vad ni har för regler med skärmar, läggtid, plocka undan, bete sig etc. Och vad du tycker är viktigast att barnen får med sig, hur man säger till dem om de är gnälliga, hur du visste att du ville bli mamma, vad du var rädd för etc, typ allt Jag och min kille diskuterar detta nu och är lite nojiga.

Först och främst vill jag säga tack för dom fina orden! Blir jätteglad! Åh, det är så många saker som jag tänkte mig innan jag blev mamma som absolut inte blev som jag trodde.

– Mina barn skulle absolut inte få använda skärmar innan dom var ett år. 

Kommentar idag: Jo, tjena. Dom där nätterna med hemsk tandsprickning så var Bolibompadraken i kombination med något kallt att tugga på det enda som fungerade för Jolie. När man är trött på natten så vill man bara göra det enkelt för sig och så bra och smärtfritt som möjligt för den lilla bebisen med.

– Mina barn skulle absolut inte få smaka på socker innan dom var ett år. 

Kommentar idag: Det är inte så noga så länge det inte blir en vana! När Jason var sex månader fick han slicka på lite tårta på sin gammelfarmors 100-årsdag. Jolie ville ha glass när hon såg storebror äta det första gången under sommaren året hon föddes. Hon fick smaka!

– Barn ska väl sova i egen säng. 

Kommentar idag: Jag samsov med mina barn från start och fram till att jag blev nykär och ville ha lite mer utrymme i min egna säng. Skulle någon mot förmodan komma upp på natten nu så får dom såklart sova hos oss. Nu vill dom inte ens det för övrigt bör tilläggas. Jason vaknar aldrig på nätterna. Och Jolie kom upp för några veckor sedan, sov hos oss i typ en timme för att sedan väcka mig och säga att det är mysigare att sova med Jason och gå tillbaka till sitt rum, haha.

– Jag kommer vara en mamma med rätt otydliga rutiner för jag gillar inte rutiner själv. 

Kommentar idag: Märker hur bra mina barn mår av rätt så tydliga rutiner. Dom sover fantastiskt, äter bra, håller sig friska i det stora hela. Vi har tydliga rutiner med vissa undantag. Och med vissa undantag så menar jag typ helger eller någon gång mitt i veckan om vi umgås med vänner lite senare än vanligt eller liknande.

Och hur tänker jag idag? Mina barn är verkligen BARN och har rätt så lite krav på sig. Där tycker jag att man får göra precis som man vill men enligt mig så behöver dom inte ha så mycket ansvar ännu. Räcker med att Jason har en läxa att göra typ. Ju äldre man blir desto mer ansvar får man ju ta och än så länge tycker jag att dom är så pass små att jag inte behöver kräva särskilt mycket.

Vi har lite regler här hemma iallafall och det är dessa:

– Barnen plockar bort sin tallrik efter sig och tackar för maten. 

– Barnen städar undan efter sig när dom har lekt och ibland med hjälp av en vuxen ifall det är totalt kaos som råder och det behövs en ”städledare”. 

– När barnen kommer hem och har varit på fritids eller föris så tar dom av sig strumporna (är SÅ mycket bakterier och virus under dom där strumporna, haha) och tvättar händerna. Dom lägger då även sina egna strumpor i tvättkorgen.

– Efter middagen när det är dags för kvällsduschen så klär dom av sig kläderna och lägger dom i tvättkorgen. 

– Skärmtid är okej en halvtimme på vardagar. Dock enbart efter skolan. På helgerna är det mer slappt och vi har inga tydliga regler där. Vissa helger blir det knappt skärmtid alls då vi gör så mycket annat och andra helger kan det vara rätt mycket.

– När det kommer till sovtider så lägger sig barnen tidigt på vardagar. Det kanske låter sjukt i vissas öron men vi gör dom i ordning för natten redan vid cirka 18:30. Anledningen till varför jag har valt att göra så är för att jag inte vill behöva väcka dom inför skolan och förskolan. Där är vi ju alla också olika och det finns inga rätt eller fel! Men jag ser tänker att dom är utvilade när dom får vakna själva. Och lägger jag dom vid 20-tiden eller senare så måste jag slita upp dom ur sängen på morgonen + att dom är trötta. Bättre att dom själva vaknar pigga istället. I våra vardagliga kvällsrutiner så ingår det att duscha eller bada, borsta tänderna, läsa bok och sedan se godnattsaga i sängen. Sedan startar vi godnattsånger på deras högtalare inne på rummet och dom somnar till det. När dom väl har somnat så brukar jag lägga fram kläder på golvet åt båda som dom får ta på sig när dom vaknat på morgonen. På helger har vi inga regler med sovtider och då får dom gärna vara vakna sent. Sist vi hade dom så var dom vakna till 22-23 både fredag och lördag då dom var på hockey under fredagen och vi umgicks med vänner under lördagskvällen. Samma sak gäller lov och lediga dagar. Då är det inte strikt för fem öre.

Jag ber sällan barnen hjälpa till med saker hemma och där är jag lite tudelad då Jolie naturligt vill vara med i matlagning, städning, dukning, tvätt osv. Hon har varit så sedan hon var väldigt liten. Jason är inte lika hjälpsam när det kommer till sådant och vill hellre göra något annat efter skolan. Och så har han alltid varit. Ibland ber jag honom hjälpa till att duka men det är någon gång i veckan. När jag har tvättat och vikt all tvätt så ber jag dom ta med sina kläder till sina skåp ibland. Långt ifrån varje gång men då och då.

Min tanke är att barnen SKA lära sig tvätta, städa och hjälpa till. Iallafall innan om flyttar hemifrån 😉 Jag kommer aldrig att betala dom för att göra saker hemma. Varken nu eller i framtiden. I en familj är man just en familj och hjälps åt med hemmasysslor. När dom gör något utöver det som ”ska” göras i hemmet någon gång så kan dom ju få lite pengar för det men då tänker jag mig att det är saker som inte hör till vanliga hushållssysslor. Plocka ur diskmaskinen, dammsuga, städa undan efter sig osv är saker som man bara ”ska” göra.

Som mamma är jag inte särskilt konsekvent och har aldrig varit men mina barn är väldigt väluppfostrade, varma och vänliga ändå. Dom delar med sig, lyssnar (oftast) på vad vi vuxna säger, har i princip aldrig några utbrott, går att kompromissa med osv osv. Jag har inte tänkt särskilt mycket på att uppfostra men har alltid varit noga med att förklara vad som är rätt och fel. Jag har aldrig straffat dom när dom gjort fel genom att ta bort något eller ge förbud. Har bara försökt förklara vad som är fel och varför man inte får göra si eller så.

Jag är långt ifrån alltid pedagogisk och ryter ifrån om och när det har behövts. Jag har varit ledsen, glad och arg framför dom. Dom har fått se alla typer av känslor och jag tycker inte att det är en skam att ex. gråta framför sina barn om man är ledsen. Har alltid förklarat då att ”nu är mamma ledsen men sedan kommer mamma bli glad igen”. Då brukar dom till och med trösta mig med kramar, pussar och ”snart är det bra igen mamma”. Ibland har jag blivit arg på barnen för att jag själv varit stressad och då ber jag om ursäkt för det sedan och förklarar att jag var just stressad och att det inte var okej att jag ”tog ut det” på dom. Nu menar jag inte att jag gått runt och skrikit på dom men att jag kanske varit med lättirriterad och höjt rösten för minsta lilla. Jag försöker att behandla dom som kloka, små människor för dom ÄR ju det. Dom förstår så mycket mer än vad man kan tro. Och jag inbillar mig att det är bra att inkludera dom i det mesta. I glädje, sorg, oro, att mamma har mens och varför, vad döden innebär.. Typ allt. Det enda jag håller borta från mina barn är nog egentligen min hypokondriska sida. Dom behöver inte veta allt jag oroar mig över och varför. Men annars inkluderas dom i allt och om jag gör något fel så ber jag om ursäkt. Och dom förstår. Jag brukar för övrigt inte tvinga barnen att be om ursäkt när dom gjort något dumt utan förklarar hellre skillnaden mellan rätt och fel vilket ofta resulterar i en ursäkt. Ibland ber dom om ursäkt utan att jag ens behöver förklara något till mig eller till varandra.

Jag försöker alltid känna in mina barn och deras behov. Ibland är Jason exempelvis en stor skolkille och ibland vill han vara liten och ha extra mycket mys och kramar. När dom tycker att något är orättvist eller arga försöker jag lyssna in och överöser alltid med kramar och kärlek först. Jag hanterar ofta ilska och arga känslor med just kärlek istället för att ifrågasätta eller ”bråka” tillbaka. Så kan man landa lite tillsammans och prata om det när det har lugnat ner sig.

Jag är långt ifrån en ”felfri” mamma men vet att jag är den bästa mamman till mina barn. Jag har ju facit i hur fina och bra dom faktiskt är. Och hur väl dom beter sig, hur trygga dom är, hur bra medmänniskor dom är osv. Har fått det bekräftat många gånger av omgivningen med så som skolan, förskolan, deras vänners föräldrar, mina egna vänner. Ja hörni.. Är det något jag är stolt över och vet att jag har gjort bra så är det mina ungar. Min man brukar till och med säga att han inte älskar mina barn för att dom är mina barn utan för att dom är så bra och fina små människor. Det värmer i hjärtat lite extra. Jag vet att jag har gjort något bra när jag ser på dom iallafall. Är otroligt stolt över dom båda (och lilla Kenzo med såklart, haha).

Jag hoppas att jag i framtiden ska få vara barnens vän precis som jag är nu. Jag har alltid sagt till mina barn att dom ska berätta för mig om dom har gjort något fel och ge mig hela sanningen för annars kan jag inte hjälpa dom på bästa vis. Och jag hoppas att dom ska ha med sig det genom livet och alltid komma till mig oavsett vad.

Jag har oavsett alltid haft väldigt ”enkla” barn och om det beror på oss föräldrar eller på att dom bara föddes så är ju svårt att säga. Men jag är evigt tacksam över att få vara deras mamma och kommer göra precis allt för dom genom hela livet. Jag hoppas att dom ska minnas mig som en ärlig, rättvis, rolig, känslosam, stolt och extremt kärleksfull mamma.