Hej på er <3

Jag skriver detta inlägg med världens yrsel så kommer säkert att trycka fel och skriva konstigt men hoppas det är okej.

Allt började egentligen i måndags. Jag fick lite, lite yrsel men det kan jag ha till och från. Tänkte inte mer på det och levde på som vanligt. Tisdag kom och jag var lite yr till och från då med. Tänkte inte på det heller utan levde på som vanligt.

Under onsdagen så hände något. Jag var extremt yr. Men det kändes okej så länge jag vilade i soffan. Direkt jag rörde mig så var det som att jag skulle ramla ihop. Levde ändå på som vanligt och tänkte att det nog kommer att gå över. Natten till torsdagen så skulle jag gå och kissa. Och jag kunde inte gå till badrummet. Det var som en blandning mellan att jag var full och åkte karusell på en Finlandsfärja. Jag kröp till badrummet, kissade och kröp sedan tillbaka. Tänkte att det nog har med graviditeten att göra och att jag kommer att må bra på morgonen. Morgonen kom och jag mådde absolut inte bra. Jag kunde inte ens ställa mig upp och jag ramlade direkt jag försökte. Jag ringde min barnmorska som ville att jag skulle ringa 112. Jag fick istället skjuts till akuten. Och där började egentligen allt.

Jag blev undersökt av olika läkare och en neurolog. Dom kunde inte riktigt säga vad mitt ”fel” var men jag blev sämre och sämre under hela dagen som jag låg på akuten. Mot eftermiddagen körde dom mig i en rullstol till Öron Näsa Hals-mottagningen som gjorde undersökningar på mig med konstiga glasögon på. Dom sa att mina ögon drar åt vänster men kunde inte hitta mer fel än så. Jag var så yr så jag kunde inte ens sitta själv. Blev inlagd på neurologisk mottagning på NUS. På kvällen var min bästa vän här och hade med sig middag, jag kunde äta och sådär trots den extrema yrseln och oförmågan till balans. Jag hade verkligen ingen balans alls. När min bästis hade åkt hem så kändes allt helt konstigt. Jag började kräkas som aldrig förr. Kräktes säkert 20 gånger på två minuter. Somnade sedan.

Torsdagen kom och här började egentligen helvetet. Jag kunde inte se. Kunde inte öppna mina ögon. Kunde inte se personalen som kom in i rummet. Direkt jag öppnade ögonen så kräktes jag mängder och till slut fanns det inget mer att spy upp men jag fortsatte ändå att spy. Hela torsdagen är som en dimma. Jag kunde inte öppna ögonen ens lite och allt var som en karusell på en båt trots att jag blundade precis hela dagen. Blev runtkörd på sjukhuset mellan avdelningar och fick även göra en akut magnetröntgen på hjärnan. Just denna dag ville jag dö. Jag kände verkligen bara att ”kan någon ta bort mig och avsluta detta lidande exakt nu”. Samtidigt så var jag livrädd för att dö med. Allt var bara en hemsk, suddig dimma. Jag såg ingenting. Alltså ingenting.

Magnetröntgen visade inga avvikelser alls förutom en liten vit prick i min hjärna på 3mm. Jag fick prata med en neurolog som förklarade att det inte har med mina besvär att göra alls utan att om man skulle röntga alla människors hjärnor så skulle man göra enormt mycket sådana bifynd. Han sa att även han själv har flertalet sådana små prickar i sin hjärna och att det som sagt oftast är noll fara. Den vita pricken sitter i den vita hjärnsubstansen. Tror jag det heter iallafall. Hur som helst så kunde dom efter MR utesluta allt som har med min hjärna att göra. Jag höll inte på att få en stroke, jag hade inte en tumör i hjärnan och det var liksom inget farligt med mig. Då började man prata om balansnerven och öronen.

Jag fick inte en diagnos på torsdagen utan spenderade dagen till att blunda, sova och kräkas mängder. Fick dropp flera gånger för kunde inte ens behålla en liten skvätt vatten och kräktes som sagt hela tiden trots att magen var tom. Fick medicin intravenöst mot illamående som inte hjälpte utan fortsatte bara att spy.

Under fredagen blev jag undersökt massor igen av olika läkare. Var ett stort team som var här och kikade på mig, gjorde olika tester och kollade mina ögon med sådana där glasögon igen. Mina ögon drog fortfarande åt vänster vilket är klassiskt för om man har något med balansnerven. Fick fortfarande inte en diagnos, kräktes massor och var sängliggandes och bara blundande. Mot lunch blev det bättre och jag fick i mig lite, lite soppa. Och kunde dricka lite med utan att spy. Men allt var fortfarande som en fruktansvärd karusell blandat med en berg och dal-bana. Mådde ändå bättre under fredagen och kunde exempelvis äntligen se personalen som var på mitt rum. Det kunde jag absolut inte göra under torsdagen.

Idag är det lördag. Jag mår helt ärligt skit men kände ändå att jag måste skriva av mig och skriva ut allt nu när det är färskt i minnet. Lite som när dom misstänkte en invasiv tumör på mig när jag var gravid med Kenzo. Är så skönt att bara få ut allt genom tangenterna och för mig är det en del av att bearbeta. Hur som helst så fick jag en diagnos imorse. ”Virus/inflammation på balansnerven”. Detta ÄR det värsta jag har upplevt och jag har fått läsa så mycket historier från er via instagram där ni bekräftar att det var det värsta ni har upplevt med. Ni som har haft det alltså. Det är helt ofarligt men extremt aggressivt och extremt, extremt läskigt då man förlorar all balans och är så yr att man bara kräks och inte kan fokusera blicken. Har inte ens kunnat sätta mig upp eller så själv. Ni kan ju tänka er. Men diagnosen har jag äntligen fått och det jag måste göra nu är att enbart vila och träna upp min balans. Så det är det jag ska göra nu. Man ska utsätta sig för yrseln och utmana den. Träna på att vrida på huvudet, sitta, stå och gå igen. Hur obehagligt det än är. Och mina barn motiverar mig till att göra allt detta och bli frisk så fort som möjligt. Läkaren sa att jag kommer att vara kallsvettig, ha hjärtklappning och få brutal ångest men jag MÅSTE bara köra på och däremellan lägga mig ner och vila. Så det har jag gjort hela dagen idag. Gått med en rullator, vridit huvudet åt olika håll trots att jag håller på att ramla ihop osv.

Anledningen till att jag fått detta är nog för att jag har nedsatt immunförsvar som gravid. Många av er som skrivit till mig att ni varit med om samma har också varit gravida när detta hände er. Och vi var ju sjuka i flera veckor där hemma innan detta bröt ut och därav har viruset letat sig till min balansnerv och fastnat där. Så det är verkligen inte så bara att vara gravid.. Fy så mycket hemskt man kan få vara med om som man aldrig kanske hade behövt om man hade haft sitt normala immunförsvar i behåll.

Min bästa vän har varit hos mig varje dag med kläder och även för att kolla till mig och vissa dagar var hon till och med här flera gånger. Min bror har varit här och min man har varit här med kläder och kommer även hit ikväll med middag och med KENZO. Som jag saknat mina barn och såklart har jag saknat alla lika mycket. Men att vara ifrån ett så litet barn som Kenzo tycker jag är så fruktansvärt jobbigt på ett annat vis. Dom stora förstår ju varför mamma plötsligt försvann och man kan förklara varför jag är på sjukhuset osv. Ja, ni förstår nog hur jag menar. Så killarna kommer snart och jag ser fram emot det så mycket.

Jag hoppas verkligen att det fortsätter såhär åt rätt håll och att jag är helt bra inom några veckor. Vissa verkar vara dåliga i upp mot ett år men vissa har varit helt på fötter igen inom en månad. Känns så himla tufft att veta att jag har en rätt lång återhämtning framför mig med mycket träning för att återfå balans och slippa extrem yrsel men är också tacksam att det inte är något farligt om det nu är detta jag har. Och det försöker jag lita på att det är. Läkarna tog lång tid på sig att ställa diagnos och har undersökt massor, gjort MR osv.. Så jag litar på dom! Och litar på att jag blir bra snart med vila, rätt träning och kärlek från min familj och mina barn. Så jag hoppas.. Och jag hoppas att få vara bra lagom till att jag ska föda fram mitt fjärde barn <3

Tack för all er omtanke och kärlek. Samt tack till alla er som delat era historier där ni haft samma sjukdom. Betyder så mycket för mig och jag är som sagt just TACKSAM.

Och måste för övrigt skriva att personalen här på NUS har varit helt otrolig. Vilka tryggheter och fina människor. Så hjälpsamma, trygga, snälla. Jag saknar ord. Och när jag i torsdags inte kunde se något alls eller ens öppna ögonen = man är extremt utsatt så har jag verkligen fått helt fantastisk hjälp. Ni som jobbar inom vården är hjältar. Och jag är så tacksam för den vård jag har fått.

Lutar mot att jag får åka hem imorgon men som sagt så kommer endast vila och träning att stå på schemat för mig rätt länge framöver.. Men hade blivit världens lyckligaste över att få komma hem.

Kram på er /Gabriella

Här blev jag uppkopplad på akuten och fick göra EKG, test på kristallsjukan, blodprover osv.

Denna infart fick jag med och inte kunde jag väl där och då ana hur mycket den skulle användas på grund av mina brutala kräkningar. Har säkert gått ner 3-4 kg här. Överdriver nog inte ens.

Min första måltid som jag fick i mig utan att spy.

Och dessa har varit en höjdpunkt här. Funkar så bra mot både illamående och halsbränna.

Min bästa vän just nu.

Har fått önskemål på att skriva mina tankar kring förlossningen och helt ärligt har jag inte allt för mycket tankar kring den. Jag tänker typ att jag vill ha det ungefär som mina tre tidigare förlossningar och är samtidigt väldigt medveten om att ingen förlossning är den andra lik och att vad som helst kan hända. Man kan liksom inte planera ett förlossningsförlopp.

Viktiga saker för mig: 

– Att inga beslut fattas utan att jag är inkluderad och medveten om det. Jag vill veta allt och jag vill fatta besluten själv om vad jag vill och inte vill ha insprutat i kroppen, vad som sker, varför dom gör vad osv. Min första förlossning fick jag exempelvis dropp för igångsättning och hade ingen aning om att jag fick det förrän efteråt. Så sådana situationer vill jag absolut inte hamna i.

– Undvika kejsarsnitt till varje pris. Jag vill absolut inte föda med snitt. Precis som många tycker att det känns som en mardröm att föda vaginalt och VILL snittas så vill jag absolut INTE snittas. Det är min värsta mardröm faktiskt. Så jag vill absolut föda vaginalt oavsett vad om det inte är så att något väldigt dramatiskt händer och jag absolut måste snittas för att det är en fråga om liv och död. Hade jag exempelvis fått veta att bebis ligger åt fel håll hade jag ändå haft en önskan om att föda vaginalt. Ja, ni förstår.

– Jag vill inte bli påprackad bedövning. Min förlossning med Kenzo blev jag nästan tjatad på om att ta epidural i slutet och det vill jag absolut inte bli. Jag vill bara köra lustgas precis som dom tre tidigare gångerna då det känns bäst för mig. Ingen annan smärtlindring mer än typ tryck på höfterna och värmekudde.

– Jag vill inte ha studenter i rummet och som vanligt vill jag helst vara ifred i mitt förlossningsrum. Barnmorskan får ju såklart komma när hon tycker att det behövs men jag vill i det stora hela vara ensam där inne med barnets pappa. Tycker att det blir så stressigt och jobbigt att ha extra personer där inne. Och jag känner mig så pass trygg i att föda att det bara blir en onödig stress för mig. Typ som när jag har magsjuka – då vill jag vara ifred och spy på toan. Lite så är en förlossning för mig med. Jag vill bara vara inne i mig själv och min kropp och ha så lite spring i rummet som möjligt. Haft med denna punkt i alla mina förlossningsbrev förutom första gången faktiskt.

– När det kommer till BB-väskan/väskan man har med till förlossningen så är faktiskt det viktigaste för mig massor med snacks och festisar. Jag tror jag drack 10 små festisar med sugrör när jag födde Kenzo ;p Mellan värkarna. Sedan kanske detta blir en supersnabb förlossning och man har ju iiiiingen aning. Men om det blir en förlossning som är mer lik mina tidigare med flera timmar där jag öppnar mig innan jag kan krysta så är det såååå viktigt för mig att ha med massor med gott, dryck med sugrör osv. Är även så nice att ha efteråt då jag varit väldigt hungrig och trött efter mina förlossningar. Känner typ att man inte kan ha med sig för mycket ät och drickbart och sist hade vi en hel väska med allt möjligt. Väldigt tacksamt!

– Jag vill helst åka hem så fort som möjligt. Har jättesvårt att slappna av i sjukhusmiljön. Gick med på att stanna sist då jag inte hade dom andra barnen hemma + att jag födde ett stort barn och dom ville ha koll på mina blödningar innan jag åkte hem. Dom hade också platser på BB så därför erbjöd dom mig att stanna. Och eftersom att det var min partners första barn så tänkte jag att han kan få uppleva BB också ;p Men det var jobbigt och jag ville verkligen baaaara hem hela tiden. Så min tanke är väl att göra som efter att jag hade fött Jolie (om allt är bra med mig och bebis) att åka hem så fort som det bara går. Tycker det är så mycket mysigare att landa hemma i sin egna säng och bara slappna av än att ligga i ett rum där det är kalt och omysigt, där personal kommer in då och då osv.

Har väl inte så mycket mer punkter men det är väl lite smått som jag har tänkt på. Och allt detta baserar jag på min tidigare upplevelser av att föda barn. Jag har ju absolut ingen aning om vad som kommer hända denna gång, hur förloppet kommer att se ut, hur snabbt det kommer att gå, om det kommer att gå bra eller inte. Ja, ni fattar. Så jag är väldigt ödmjuk till att allt kan ändras och att man har noll kontroll. Men OM förlossningen är lik dom tre tidigare så är detta mina tankar.

20 år gammal och nybliven mamma till lilla Jason. Min längsta förlossning som pågick i hela tre dygn från första värk till att han var ute.

Nybliven tvåbarnsmamma, 22 år gammal! Bara några dagar efter att Jolie har kommit. Med Jolie hade jag ett konstigt förlossningsförlopp och jag var inne på förlossningen till och från redan från vecka 36. En gång i södra Sverige till och med då vi var på genomresa. Minns att personalen gjorde sig redo att ta Jason och vara barnvakt åt honom under tiden som jag skulle föda. Hade täta värkar när jag kopplades upp (alltså inte förvärkar eller sammandragningar) och alla var helt säkra på att det skulle bli bebis. Såhär pågick det i flera veckor. Men det avtog varje gång. Och när jag kom in med detta i vecka 40 (för typ 30e gången) så kände dom att jag var öppen 6 cm och tog hål på hinnorna. För jag var helt slut. Vissa veckor var jag liksom inne på förlossningen varannan dag med täta värkar. Så ja, en snäll barnmorska tog hål på hinnorna och några timmar senare var hon ute.

Och här kom lilla Kenzo. Även här fick dom ta hål på hinnorna för att det skulle komma igång ordentligt. Hade haft ont så länge och smärtsamma värkar men det hände liksom inte så mycket mer. Men efter att dom tog hål på hinnorna gick det supersnabbt och det var dags att krysta. Blir alltid så himla intensivt när man gör detta och värkarna blir plötsligt såååå täta. Men tycker det är en häftig upplevelse det med även om det är väldigt smärtsamt också.

Vad hade ni för tankar kring era förlossningar? Speciella krav eller önskemål? Dela gärna med er! Och vad var viktigast för er? =)

Jag älskar ju verkligen att föda barn. Eller ja, det är ju det absolut mest smärtsamma jag har varit med om någonsin MEN jag tycker att det är så jäkla coolt att få vara med om och tilliten till min egna kropp blir bara starkare efter varje gång. Har jättefina erfarenheter av förlossningar och alla mina tre har varit jättefina. Tacksam för det då mina graviditeter har varit vidriga och som ni vet så är det värsta jag vet att vara just gravid. Men att föda är något annat. Älskar urkraften som bara tar över hela kroppen när man ska krysta. Älskar att bara slappna av genom varje värk och känna hur kroppen bara vet vad den ska göra och att jag bara måste hänga med och hjälpa den. Nej, jag tycker att det är så sjukt coolt att föda och jag är faktiskt taggad på att få göra det snart igen.