Hej på er fina!

Hoppas att allt är bra med er. Jag mår jättebra men är sjukt trött som vanligt. Har spenderat förmiddagen till att fota och filma lite samarbeten och senare idag ska jag träna. Har tänkt ta det vääääldigt lugnt denna vecka utan barn och bara återhämta mig rejält för att orka med nästa fartfyllda period med mina små, haha. Tror inte att jag har långtidscovid men känner mig ändå inte helt återställd sedan vi hade corona. Hur har ni andra som har haft det mått? När började ni känna er helt bra?

Igår kollade jag för övrigt upp en knöl som jag har fått under hakan. Den är pytteliten men jag har ändå haft den under lång tid och kände att det var dags att få reda på vad det är eftersom den uppenbarligen inte har tänkt försvinna. Visade sig att det var en ”aterom” som är en talgkörtel som har blivit tilltäppt. Så ingen fara alls. Jag får ju alltid panik när jag hittar knölar och liknande på mig själv! Hatar att vara hypokondriker. Känns som att det kommer mer och mer med åren också – min rädsla för precis A L L T. Mest cancer! Är livrädd att få cancer eller att någon i min närhet ska få det. Och när jag väl får för mig att vara orolig så tar det över i princip hela mitt liv. Kan inte må bra alls. För mig kom hälsoångest/dödsångest och allt som har med det att göra när Jolie föddes med sitt hjärtfel. Tidigare har jag alltid tänkt att ”det kommer inte att hända mig” och nu har det istället totalvänt till ”det kommer att hända mig och oss”. Har gått i KBT-terapi för detta och fått lite verktyg för att kunna hantera det bättre men det är fortfarande inte enkelt. Kan bli så orolig att jag får tryck för bröstet och svårt att andas vissa gånger till och med. Det är sjukt hur kroppen kan bli påverkad av just oro och saker som sker i huvudet, tankar och mående.

Måste nästan tillägga att det hela blev ÄNNU värre när jag träffade min man just för att jag faktiskt är så lycklig nu och vill leva mer än allt. Älskar livet och vill bara få finnas och leva det. Helst så länge som möjligt, haha.. Så ju bättre jag mår ju mer orolig blir jag. Och hur det går ihop vet jag inte men så är det iallafall. Något som hjälper mig mycket är faktiskt att träna. Blir mycket lugnare och så otroligt mycket mindre orolig då! Så det är ett tips för er andra som har samma problem som mig. Har läst någonstans att man inte kan känna genuin lycka och tacksamhet samtidigt som man känner oro och jag tror att det stämmer ganska bra. För direkt jag börjar oroa mig så kan jag inte känna mig glad alls över något. Då blir det bara dåliga känslor i hela kroppen. Brukar oftast behöva sova, träna eller ta en lång dusch + tänka att jag inte kan påverka något och att det är bättre att bara vara glad i nuet för att kunna bryta tankebanorna som jag får i stunden.

Önskar er en fin dag. Stor kram/G