Ligger i sängen och ska snart kliva upp och göra mig iordning. Har inte ens gått upp och morgonkissat än då jag varit rätt öm i brösten och magen + känner mig trött. Däremot så har jag suttit lite vid datorn, betat av mailen osv. Har legat och tänkt lite också då jag återigen har fått in massor med troll här efter att skvallerbloggar skrivit om mig nu i dagarna/senaste veckorna. Förstår att jag är väldigt aktuell just nu på grund av ny sambo, nya bröst osv. Och det är helt okej. Jag bryr mig inte särskilt mycket men började bara tänka en del nu när jag låg i sängen ensam och hade tid för reflektion.

Ibland så slår det mig hur mycket tid vissa har att lägga på andra. Jag förstår att man vill läsa bloggar, det gör jag själv med. Det är kul att inspireras när det kommer till mat, inredning, kläder osv. Jag tycker att sociala medier är en så himla rolig grej, även om det är viktigt att förstå att det bara är just en rolig grej. Man ser aldrig hela någons liv och saker förskönas och ser bättre ut än vad dom är. Men det är underhållning och ett roligt tidsfördriv. Jag älskar att skrolla i instagram eller klicka runt på mina favoritbloggar när jag har en stund över. Sedan kommer vi till det där hatet. Hur orkar man? Hur har man tiden? Jag blir så fascinerad över folk som sitter och skriver långa a4-utlägg om vilken hemsk mamma jag är som har valt att göra mina bröst, skriver teorier om mitt nya förhållande, om hur mitt förhållande med mitt ex tog slut osv. Jag skulle liksom själv aldrig ha den tiden eller energin att lägga på någon annan. Klart att jag kan snacka lite skit om någon eller skvallra med mina vänner men där tar det stopp sedan. Skulle aldrig orka skriva långa böcker om eller till någon fulla med hårda ord på internet.

Jag är så trött på att vara offentlig. Det är så ofta jag känner att jag bara vill slänga in handduken och gå någon annan väg. Jag visar mina barn så mycket mindre nu och då får jag genast höra att det beror på att jag har en ny kille och att jag inte älskar barnen lika mycket längre. Hur kan man ens dra den slutsatsen? Det handlar snarare om att barnen faktiskt är fyra och sex år snart och med tanke på klimatet på internet så vill jag helst varken visa eller skriva så mycket om dom. Då är det enklare att lägga fokus på andra saker i mitt liv istället för att mata ut information och bilder på mina barn.

Jag vet inte ens varför jag skriver det här för jag bryr mig egentligen inte alls om hat eller hårda ord. Jag är så nöjd med mitt liv och jag önskar alla den känslan som jag själv har just nu till sitt egna liv. Även min värsta fiende. För är man tillfreds själv så bryr man sig inte om andra. Men är man missnöjd så blir man missunnsam, bitter och har mer tid över för att tänka illa om andra och deras liv. Man kan fylla sitt liv med precis vad man vill – så varför då fylla det med att kommentars hur andra väljer att leva och göra? Men ja.. Det är svårt att skapa ett liv som man trivs med. Det är svårt att lära känna sig själv och vara ärlig mot sig själv om hur man vill leva och vem man vill vara. Det kan man bara skapa för sig själv genom att våga, tro på sina drömmar, kämpa för det man vill ha och anstränga sig för att komma dit. Och det krävs mycket styrka att bara våga vara sann mot sig själv då bara den lilla detaljen är så pass läskig. Det kanske krävs en skilsmässa, en flytt till en ny stad, byte av jobb, att säga upp kontakten med en förälder.. Och det är stora och läskiga steg. Tro mig, jag har varit där. Och jag har varit missnöjd och bitter och missunnsam jag med. För att jag själv inte har trivts så bra med mig själv eller ens vågat vara mig själv på grund av rädslan av att bli dömd. Men idag bryr jag mig bara inte. Och jag vet inte om det har kommit med åldern eller i att jag bara har vågat bestämma mig för att mitt liv är just mitt. Jag vill våga vara den jag är oavsett andras åsikter. Jag är tacksam varje morgon över mina barn, mina vänner, min kille, mitt hus, min bil, min kropp som jag lyckats bygga stark och snygg tack vare många timmar på gymmet.. Är glad över att jag har hittat kosten som fungerar för mig och får mig att må bra. Jag vet inte.. Jag är bara genomglad. Och lycklig rakt igenom. Känner mig så otroligt trygg och lugn. Och det märks på min mage, min hy osv. Det strålar igenom. Jag är bara tillfreds med alla delar av mitt liv för stunden.

Skriver nog mest detta nu för att det var så många som hittade hit med sitt hat då jag som jag skrev högre upp är rätt aktuell på andra forum nu. Och istället för att hålla skitsnacket och orden som vilken dålig mamma jag är i det forumet så vill ju alla dessa troll även bomba mig med taskiga ord här. Och det är liksom inte bara om mig utan om min kille, mina barn och till och med min bästa vän. Som ni vet så är det inte värt ansträngningen då jag varken läser eller godkänner sådana kommentarer! Raderar dom samma sekund som jag har läst fem ord och inser ungefär vad personen i fråga vill komma till. Förut så läste jag allt men varför ska jag mata mig själv med bajs? Och saker som jag själv vet inte stämmer för fem öre som en främling som jag totalt skiter i tycker om mig? Så ja, det är bättre att ni som vill snacka ner mig håller er på dom forumen som är öppna för er till att skriva skit. Skriv där istället för det är där ni hör hemma, haha. Inte på min blogg =)

Jag vet vem jag är. Jag vet vilken bra mamma jag är. Jag vet hur bra värderingar jag har och hur ödmjuk jag är gentemot andra människor och olikheter. Jag vet att Jason och Jolie inte kommer att fara illa av att jag syr ihop ett navelbråck och återställer mina bröst till det dom var innan barnen. Jag vet också att mina barn är så fulla av kärlek och att dom kommer att bli så fina människor till skillnad från dom som sitter och snackar skit om varenda offentliga person som dom kommer åt. Och vet ni varför? Jo, för att jag och deras pappa uppfostrar dom med kärlek. Vi fyller varenda liten del av deras kropp med kärlek. Vi väljer att låta dom bli människor som inte dömer och som accepterar olikheter och andra. Är det något som är viktigt för mig i min mammaroll så är det att mina barn ska vara ödmjuka och inte döma. Och att dom ska älska sig själva och våga gå sin egna väg i livet. Att dom ska känna att deras värde inte grundar sig i prestationer eller vad dom gör. Att dom duger precis som dom är. Det är det enda jag lägger mitt fokus på som förälder. Och att jag gör en bröstförstoring kommer inte att påverka deras syn på sig själva eller få dom att känna att dom måste operera sig i framtiden bara för att jag har gjort det. Vet ni? Jag har ingen erfarenhet av en förälder som ens har smink på sig. Men se på mig idag. Jag är sminkad varje dag, bryr mig mycket om mitt utseende osv. Så bara för att man har en mamma som bryr sig om sitt yttre, en pappa som gör en hårtransplantation eller en förälder som har implantat så betyder det inte ens att man kommer att bry sig om sådant själv. Mina barn kommer aldrig någonsin att känna att dom behöver ändra något för att duga – för att jag ser till att dom känner att dom duger precis som dom är. Jag däremot är skadad av min uppväxt på andra sätt och jobbar varje dag för att känna att jag duger som jag är. För jag har aldrig fått känna det. Och jag har dessutom behövt skuldbelägga mig själv för den känslan. Har så många psykologtimmar bakom mig som har tagit mig framåt men vet att jag har minst lika många kvar för att läka och göra sår till ärr. Och det har jag fått otroligt mycket hjälp av barnens pappa med genom åren. Och nu har jag min kille som höjer mig precis lika mycket när jag i vissa stunder inte kan göra det själv. För det sitter så djupt i mig att inte duga. För att jag är så nedbruten i min självkänsla och har saker att bearbeta som jag skuldbelagt mig själv för trots att jag bara var ett barn när det hände. Jag om någon vet hur det är att känna att man måste förändra sig för att få bli älskad och för att duga. Det var också därför jag väntade så länge med min operation. För att jag ville tänka och känna att jag gjorde den av ”rätt” anledning. Jag ville inte göra den för att jag inte dög med dom tuttarna jag hade utan bara för att jag vet att jag faktiskt genuint saknar att ha den bysten jag hade innan kidsen. Och jag ville tänka över ordentligt kring VARFÖR jag faktiskt ville lägga mig under kniven. För hade det varit av den förstnämnda anledningen så hade jag låtit bli och arbetat mer på mig själv istället. Vilket jag såklart fortfarande också gör. Men ni förstår nog hur jag menar.

Men ja.. Är det något jag är trygg i så är det att jag aldrig kommer göra mina barn illa på samma vis som jag själv har sprickor i mig från när jag växte upp. För att jag gör annorlunda. Och det kommer en bröstförstoring, en vältränad rumpa eller smink aldrig att göra någon skillnad kring. Jag skadar inte mina barn. Men ni som skriver skit om andra på nätet aktivt var och varannan dag och har barn hemma kanske borde göra era barn den tjänsten att lägga mer fokus på ert egna liv och utveckling. För att ha så mycket hat i sig mot främlingar som man inte ens känner tror jag kan skada så otroligt mycket mer än att göra en skönhetsoperation i det långa loppet.

Nu ska jag sminka mig och göra mig redo för dagen. Kram/G