Vi har ju alla varit igenom tuffa saker och jag tänkte dela med mig av några av mina. När jag ser tillbaka på vissa perioder i mitt liv så fattar jag inte hur jag har klarat mig igenom dom men samtidigt så har jag blivit så otroligt stark av att faktiskt ha kommit igenom dom till slut. Och när man väl står där på andra sidan av det tuffa så kan man klappa sig på axeln och konstatera hur jäkla grym man är. Man besitter så extremt mycket mer styrka än vad man själv kanske tror ibland och jag tror stenhårt på att man aldrig får en större utmaning i livet än vad man klarar av.

– En svår tid i mitt liv var när min pappa gick bort när jag var liten. Till en början så förstod jag nog inte ens vad som hade hänt, det var liksom för svårt att ta in för mig. Minns att jag låtsasgrät på begravningen för att jag inte ville att någon skulle tycka att jag var konstig. Jag hade jättesvårt att förstå att jag aldrig mer skulle få träffa honom. Med årens och tidens gång var det som om jag insåg mer och mer vad som faktiskt hade hänt och en dag så bröt jag bara ihop totalt och grät floder. Det var och är fortfarande sjukt tufft att ha förlorat en förälder. Och speciellt i en rätt så tidig ålder. Men det har stärkt mig och det har gjort mig så otroligt tuff men ändå mer ödmjuk.

– När jag var nybliven tonåring så bodde jag i fosterfamilj. Det var nog den värsta tiden i hela mitt liv men det är nog också min största lärdom att se tillbaka på. Det har format mig så otroligt mycket till den jag är idag och det är helt klart en stor anledning till varför jag känner att jag skulle kunna tänka mig att utbilda mig till socionom någon dag. Tror att jag hade kunna hjälpa många med dom erfarenheterna jag faktiskt har.

– Jag minns när jag och F skulle flytta ihop. Han fick kalla fötter precis innan vilket är fullt förståeligt då vi trots allt var så små,, Haha.. Och jag är ju som en jäkla virvelvind och vill bara framåt hela tiden. Har jag väl bestämt mig för något så vill jag bara köra direkt medan han är precis tvärtom och vill vänta på precis allt, få ett bra tillfälle, fundera 100 gånger, tänka över allt och fundera lite till osv. Vi är verkligen heeeelt olika och jag är expert på att bara göra impulsiva saker. Dock blir det faktiskt sjukt bra i typ 90% av fallen vilket har gjort mig ännu mer säker i att jag alltid ska våga satsa på det som känns rätt i hjärtat. Vi skojar iallafall alltid om att F fortfarande hade bott hemma idag om han inte hade träffat mig, haha.. =)Men ja, vi hade ju fått en lägenhet som vi skulle flytta till men han ångrade sig veckan innan och vi gjorde slut. Jag tänkte först skita i det men tänkte att ”nä, jag ska ha den där lägenheten själv i så fall” och så flyttade jag in där bara sådär. Hade ju mitt extrajobb på sidan av gymnasiet och jag skulle ju liksom få ihop det ändå fast det skulle innebära mycket disciplin. Det var en rätt hårt tid och jag körde bara, jobbade jättemycket och sena kvällar! Och ja, det slutade med att han kom tillbaka och flyttade in hos mig. Så slutet gott allting gott!

– Första tiden i Göteborg var tuff. Sjukt rolig och givande men så mycket ovisshet. Vi drog ju bara från Umeå, lämnade allt vi ägde och hade och satte oss i vår lilla bil. Fattar fortfarande inte hur jag fick med mig F på detta men det är ju en annan historia, haha. Det var en så speciell känsla att man kunde stanna till precis var man ville under resans gång och börja om på nytt precis just där. För vi hade ju inget annat än det som var i bilen. ”Tänk att här kan vi starta ett helt nytt liv” sa vi till varandra typ 15 gånger under tiden som vi bilade. Men ja, det blev Göteborg som vi hade tänkt från början och det var sååå mycket att styra upp med lägenhet, jobb och allt kring det. Men vi klarade det. Och ungefär ett år senare så hade vi förstahandskontrakt på en fin, nybyggd lägenhet, jobb som vi älskade och ett helt nytt liv. Ett helt nytt liv i en stad som vi hade kärat ner oss i totalt. Är det något jag kan ångra då och då så är det nog att vi flyttade från Göteborg. Finns nog ingen stad som har mitt hjärta så hårt. Det är liksom hemma på något vis och så kommer jag nog alltid att känna. Pratade nyss med F på tal om detta och frågade hur tusan jag fick med honom på att bara skita i allt och flytta och då sa han ” jag litar så mycket på dig för att jag har fått se att alla dina galna planer faktiskt funkar och går bra”, haha… =)

– Min första graviditet var hemsk. Jag låg på golvet i badrummet och kräktes dagarna igenom, var inlagd med dropp och önskade på riktigt 100 gånger om att jag bara hade gjort den där aborten som jag funderade på från början. Mådde verkligen SJUKT dåligt och skulle inte önska någon det.. Inte ens min värsta fiende! Fy vad hemsk den tiden var.. Fick liksom inte ens i mig isglass, kunde inte jobba, inte träna.. Orkade ingenting och mådde så fruktansvärt illa. Minns att jag på riktigt flera gånger önskade att jag hellre dog istället för att spy 30 gånger om dagen. Och så hade jag ju spyfobi på den tiden med. Har fortfarande problem med att kräkas men fobin finns ju inte riktigt längre som ni kanske förstår då man har varit tvungen att spy tre gånger i timmen under flera veckors tid, haha.. Man blir rätt härdad efter det =)

– Att bygga hus är bland det värsta men och bästa och roligaste jag någonsin har gjort. Det tog rejält på vår relation men på allt runt omkring också. För mig som sköter typ allt det ekonomiska hemma så var det en rätt rejäl stress i och med alla fakturor, papper och sådant som ska skickas till banken och till husleverantören. Bara att hålla koll på allt och inte missa något var en stress i sig. Så mycket möten, stora summor, saker som ska fungera och klaffa rätt i tid.. Och så bodde vi ju i andrahand i en lägenhet utan hiss, jag var gravid, jobbade jättemycket, hade Jason hemma på heltid och F var borta 8-17. Trodde ärligt att jag skulle bryta ihop hundra gånger om. Men jag kämpade på. Det värsta var nog när jag var höggravid och vi fick veta att det var fullt med svartmögel i lägenheten vi hyrde. Jag fixade en annan lägenhet samma vecka, vi flyttade och jag hade värkar hela tiden under denna period. Aaaaallt var kaos och det var som mest att tänka på med husbygget också.. Huva. Men idag sitter jag här i mitt älskade hus och det var så värt allt det tuffa såhär i efterhand.

– När jag fick veta att min dotter hade ett allvarligt hjärtfel så var det som om hela min värld vändes upp och ner. Trodde inte att något någonsin skulle bli bra igen. Men tänk vad fel jag hade. Tänk vad bra allt är idag. Och jag vet ju att hon någon dag kommer att behöva opereras men det kan lika gärna vara många år bort. Och idag är jag så trygg i tanken att det faktiskt kommer att gå bra då vi har grym sjukvård och vi har världens tuffaste lilla tjej. Det hjärtfelet som hon har ska egentligen opereras väldigt omgående men hon har motbevisat oss alla, blivit lång och stor, utvecklats i raketfart och gjort mig så trygg i att allt kommer att bli bra. Är det någon som inspirerar mig varje dag så är det Jolie. Hon är så jäkla cool, tar för sig, går sin egna väg och tackar aldrig nej till en utmaning. Och jag hoppas på att jag ska kunna ge henne alla verktyg hon behöver för att alltid vara den hon är idag, aldrig ändra sig för någon annan och alltid köra på sin grej. För hon är bara helt fantastisk och bara så himla.. stark.