Ångrar vi att vi flyttade tillbaka till Umeå? 

Nej, det gör vi inte. Det är en fantastisk familjestad och det känns tryggt att både jag och F är uppvuxna här. Vi har koll på många som bor här, på alla gator och små vägar. Det känns bra att våra barn ska få växa upp här då vi känner till stället så väl. Men visst saknar vi Göteborg. Det är min favoritstad i Sverige. Kommer att hälsa på där så ofta vi kan och njuta av allt det goda som staden har att uppelva.

Saknar ni hundarna? Har ni kontakt med dom nya ägarna?

Ska jag vara ärlig så är saknaden galet stor. Det gör så himla ont ibland och speciellt när man råkar se en gammal bild där dom är med. Saknar, saknar, saknar.. Något jag inte har berättat är att lilla Dexter har gått bort och det gör ju ännu mer ont! Men jag vet att han hade fantastiska människor vid sin sida när cancern tog över..Detta har jag gråtit så mycket över. Har gjort fysiskt ont i mig för att han inte finns mer. Känns som om det inte är så på riktigt bara för att jag inte var närvarande när han dog. Och det kanske är bäst så. Och Zelda har det fantastiskt bra och har nya hundvänner och en mamma och pappa som älskar henne över allt. Hade Dexter gått bort här hos oss så hade ju Zelda blivit helt ensam och hon är verkligen en tjej som vill ha sällskap av en annan hund. Så det känns lite som om allt har en mening hur ont det än gör. Att det var menat att hundarna skulle få flytta tillsammans till sitt nya hem innan Dexter gick bort. Men ja… Den nya familjen är verkligen MAGISK. Så godhjärtade, varma och fantastiska människor. Känner så mycket kärlek för dom. Och ja, vi har kontakt med dom men ibland är det för tufft för mig då jag fortfarande saknar så mycket. Så svårt det där! Ibland är det underbart att se bilder och uppdateringar medan det ibland är för jobbigt på grund av saknad. Just nu känns det mest tufft och ibland sitter vi och kikar på bilder med glädjetårar i ögonen. Det är så dubbelt som sagt. Men vi är tacksamma över att vi hittade bästa familjen i Sverige åt vovvarna.

Hur går man vidare när man förlorat någon man älskar? 

Jag förlorade min pappa år 2003. För mig har sorgen blivit lättare att hantera med åren och med tiden. Man släpper det aldrig men man accepterar och låter tiden lägga band på dom djupa såren. Men det ärrar såklart för livet och jag är så rädd att själv dö från mina barn. Det känns så mycket mer verkligt att det faktiskt kan hända när det faktiskt har hänt mig själv som liten.. Fy, det är tungt. Man funderar mycket över hur livet hade kunnat vara om han hade varit vid liv. På något vis är jag ändå ”glad” över att det hände så pass tidigt i mitt liv då jag tror sorgen och smärtan hade varit betydligt mycket värre om han hade dött nu på senare år då jag själv är vuxen och har barn. Låter kanske jättekonstigt men så är det.

Hur uppfostrar du dina barn? 

Ska jag vara ärlig så gör jag nog inte det, haha! Jag fyller mina barn med kärlek.. Berättar för dom varje dag hur fina, fantastiska, underbara, starka, kloka och bra dom är. Och såklart är jag noga med att markera rätt och fel. Uppmuntra när dom gör något bra och säga ifrån när dom gör något mindre bra. Jag tänker inte så mycket på hur jag gör utan försöker mest att ge dom en kärleksfull uppväxt där dom känner sig älskade och accepterade som dom är.