Dagens hjärtkontroll gick bra och allt ser fortfarande precis likadant ut. Jolie mår bra och växer som hon ska och så länge hon gör det i kombination med att allt är oförändrat så får vi bara ”leva vidare” utan att göra något utöver det vanliga. Jag är så lättad att det inte är klokt. Både jag och F grät på väg hem i bilen och det var en så fin känsla att bara kunna känna att allt är okej för ett tag till. Jag är verkligen evigt tacksam mot livet för att vår lilla tjej har fått må såhär bra i nästan fem månader nu. Hon har verkligen motbevisat alla då det i början var prat om operation väldigt nära. Vi trodde alla att hon skulle behöva genomgå en öppen hjärtoperation bara några veckor efter att hon kommit till oss. Men så blev det inte och vi klarar månad för månad på något vis. Vår supertjej!

Vi fick nästa kontroll om FEM månader. Så länge vi inte märker att hon mår sämre så behöver vi inte åka dit förrän i oktober. Förstår ni hur mycket detta betyder för oss som varit där var och varannan dag till en början!? Det är tacksamhet och lycka i dess sanna form. Här nedan ser ni lite hur det såg ut för oss den allra första tiden. Är så tacksam över vården vi har i Sverige för övrigt. Dom som arbetar på barnhjärtmottagningen i Umeå är fantastiska. Men det är ändå skönt att slippa vara på sjukhuset en eller flera gånger i veckan med henne och få leva ett mer normalt liv.

Att få ett barn med hjärtfel är det mest smärtsamma jag gått igenom i mitt liv och jag har förändrats rätt mycket i hur jag tänker och agerar i vardagliga livet efter hennes födsel. Livet vändes upp och ner på en sekund och idag får vi låta bli att planera för långt fram, leva mer i nuet och uppskatta varje dag och stund med henne på ett helt annat vis. Sedan kan jag skriva ut helt ärligt att jag känner mig rätt ruinerad som människa. Jag oroar mig väldigt mycket, har svårt att sova många gånger, tänker mycket, är rädd och stressad, gråter.. Tar illa vid mig för småsaker som jag kanske inte hade brytt mig om annars. Känner mig ganska skör i psyket över huvud taget och har nära till gråt. Men så är det.. Jag är ju trots allt hennes mamma och jag älskar henne över allt i världen. Och det enda jag vill är att hon ska få må bra och slippa genomgå något jobbigt över huvud taget. Hade jag kunnat hade jag tagit allt det jobbiga ifrån henne hundra gånger om. Jag försöker iallafall alltid leda mig själv till positiva tankar för både min, hennes och resten av familjens skull.

Kram och tack för att ni hejar på oss i detta, ger oss fina ord och delar erfarenheter och tankar. KÄRLEK till er. <3