Om jag inte har helt fel så är det i alla fall en person som har frågat eller bett mig gästblogga på Gabriellas blogg. Jag gillar inte att skriva speciellt mycket men eftersom att jag gör allt för min fru så är det klart att jag kan göra det lite då och då.
Jag skulle gärna vilja veta vad ni skulle vilja läsa om och ifall ni har någon specifik fråga som ni vill att jag ska svara på. Så kommentera gärna.
Det jag vet är att det har kommit upp frågor om hur jag känner om att vara nybliven pappa så det tänkte jag svara på idag.
Det är nu precis tre månader sedan Jason föddes. Redan då visste jag att vi skulle bli kompisar. Jag hade hört så många hemska historier om att pappan inte skulle få lika starkt band till barnet i början och att det ofta bara var mamman som kunde trösta. Jag var livrädd att det skulle hända. Redan första kvällen kände jag dock att det nog inte skulle bli ett problem. Jag kunde inte alltid trösta honom i och med att han blir hungrig lite då och då och det kändes av lite extra i början när Gabriellas mjölk inte riktigt hade runnit till. Han låg mest på tutten hela tiden. Jag passade dock på att mysa och pussas med honom medan han låg och åt. Det gjorde att jag kände mig väldigt delaktig trots att det inte var jag som matade honom. När han var vaken så lekte vi och myste så mycket som möjligt. Jag förstår att inte alla pappor har den lyxen att de kan vara pappalediga mer än några månader. Ni som kan det – försök vara lediga i början och lära känna ert barn! Just i början går det så himla fort.
Jag tror att det är viktigt att ta vara på stunderna man har tillsammans. Att Jason är med Gabbi ibland hindrar ju inte mig från att sitta brevid och leka med. Desto mer jag är med honom desto starkare kärlek får jag till honom. Det känns redan som att han har blivit ett litet barn. Han svarar när man pratar med honom, och detta redan efter två-tre månader. Han följer oss med blicken när vi går runt hemma. Han kollar också på oss när vi lagar mat eller städar. Han är med hela tiden. Vi är med honom varenda vaken stund men även när han sover. Han är vårt fokus och vi anpassar hela dagarna efter honom. Han är en del av oss men samtidigt en helt egen människa.
Det är någonting alldeles speciellt att ha barn. Det är enkelt att förstå att han är ett barn men svårt att förstå att han är MITT barn. Tanken har blivit lite enklare med tiden men känns oftast overkligt att tänka på.
Att få leka, gosa och busa gör pappaledigheten till det bästa jobbet som finns.

Här är jag och Jason när han bara var någon vecka gammal. 

Och denna bild tog Gabbi nyss till detta inlägg. Här ser ni hur mycket han har vuxit på kort tid. 
Glöm inte bort att skriva om ni har några önskemål på inlägg! Så kan jag skriva inlägg någon gång i månaden eller såklart oftare om det finns intresse.