Gabriella Joss Gabriella Joss
AllmäntDagens fråga

Att vara borta från sitt barn

Och däääär kom den. Det jag reagerar på som starkast är att det är 2023 och att det fortfarande är SÅ mycket momshaming överallt. Minns att det var så ”inne” att shamea mammor när jag var gravid med Jason. Nio år sedan nu. Gick knappt att skriva ett inlägg om något så kom det alltid ”vänta du bara”, ”fast du som mamma borde tänka på” eller ”hur kan du göra såhär nu när du är mamma?”.. Alltså det känns som att jag är lite klar med den här epoken av mitt liv egentligen. Att dela med mig av mitt liv på sociala medier för att få kommentarer som denna nedan. Jag har varit mamma i åtta år i år och det är nästan så att precis allt rinner av. Helt ärligt. Bryr mig 0,002% om sådana här kommentarer MEN känner att jag vill lyfta det enbart för att sätta ner foten när det kommer till just momshaming. För det är så hemskt och kan verklige påverka om man exempelvis är nybliven mamma. Jag var rätt lättpåverkad när jag precis hade fått Jason men minns att jag ändå alltid följde min magkänsla och mitt hjärta oavsett vad andra tyckte och tänkte. Och jag är väldigt glad och stolt över det idag. Jag har med åren format en mammaroll som jag trivs otroligt bra i och det är nog tack vare att jag insåg att jag aldrig kommer att kunna behaga alla med hur jag är som mamma. Bättre att behaga mig själv då!? Och göra min grej av föräldraskapet. Så blev det. Och återigen – det är jag sjukt glad för idag. 

Jag kan säga att jag delvis håller med kommentaren. Jag om någon vet att mamma och bebis har en otroligt stark anknytning till varandra. Iallafall oftast. Det är ju på något vis biologi och bebis har bott i magen i nio månader. Jag har haft en nästan för stark anknytning till alla mina barn och med Jason var det värst. Jag klarade knappt av att någon annan höll i honom utan att få ont i magen och känna att jag ville börja gråta. Han bar som en förlängd del av min egna kropp som jag ville ha så nära som möjligt. Så har det varit även med Jolie och Kenzo men det har klingat av snabbare än vad det gjorde efter första barnet. Jag har alltid velat sitta ihop med mina barn första tiden och det har varit rätt utmanande för mig att åka ifrån även fast jag många gånger kanske har behövt!? För mitt egna välmående och för att få andas ut. När jag hade två små barn på två år så höll jag på att stryka med av utmattning då det ALLTID var något men hittade min utväg i form av träning. Det blev helig egentid för mig.

Med årens gång har jag blivit mer och ner sliten. Jag har som ni vet haft två små barn på två år och ni som har gjort samma som mig vet hur utmattad man blir av att ta hand om en tvååring och en bebis samtidigt. Nu är Jason och Jolie stora och jag gör om samma resa med bebis igen. Nu har jag inte två små igen men bara en bebis är ju krävande i sig. Jag har blivit så otroligt mycket mer snäll mot mig själv med årens gång. Dömer inte mig själv för mina känslor, försöker se mitt egna behov till egentid och att ladda batterierna, unnar mig det ena och det andra bara för att jag kan. Får jag dåligt samvete någon gång (känns som att det är ofrånkomligt som mamma) så påminner jag mig själv om att prata till mig själv som att jag vore en nära vän. På ett snällt sätt. Påminner mig själv om att jag gör precis allt jag kan och orkar för mina barn. Jag ger dom allt och lite till. Och den största delen av mig själv precis varje dag – på alla fronter. Just när det kommer till att se mina egna behov så är jag grymt mycket bättre på det denna gång än någon tidigare gång. Märker direkt när jag börjar bli överstimulerad och behöver en break från allt som har med barn och familjeliv att göra. Och Kenzos pappa är bra på att pusha mig med för även han ser när jag börjar behöva det.

Jag har ju turen att varken jag eller bebbes pappa har ett ”vanligt” jobb. Vi har varit hemma på heltid med Kenzo tillsammans från att han föddes till nu. Hans anknytning till pappan är otroligt stark. Och med tanke på att min anknytning är så stark så hade jag aldrig kunnat åka iväg med vetskapen kring att han INTE hade starkt band till sin pappa med. Förstår ni hur jag menar? Men jag kan med handen på hjärtat säga att jag är 100% trygg med att vara iväg en vecka då hans pappa har spenderat precis lika mycket tid som jag har med honom. Han har koll på alla rutiner, hur han ska hantera honom, vad han ska göra med honom.. Det är liksom lika självklart för oss båda. Hade jag varit mammaledig och mannen jobbade 8-17 och bara träffade bebis kvällar och helger tror jag inte att jag i dagsläget hade känt att jag ville lämna bebis. Men situationen ser ut som den gör och det tänkte jag absolut nyttja till min fördel. Jag behöver det. Jag behöver också vila och återhämtning. Sedan vill jag tillägga att jag absolut INTE ser något fel i att åka iväg som mamma om pappan jobbar 8-17 heller. Snarare tvärtom! Menar mer att jag med min extrema anknytning och nära föräldraskap hade haft svårt för det om jag inte var just 110% trygg.

Jag kan säga mycket om min man och vi vill mörda varandra ibland 😉 men är det något han är så är det verkligen VÄRLDENS bästa pappa. Jag har haft turen att kunna ge en världsbäst pappa till alla mina tre. Och det är jag evigt tacksam och lycklig för. En pappa som tar lika mycket ansvar för barnen som jag, som har lika bra koll som jag och spenderar lika mycket tid med barnen som jag. Inte en pappa som ”hjälper till” utan en pappa som faktiskt är en pappa och tar halva ansvaret för sitt barn. Från start.

Så ja, jag har verkligen inte något alls till övers för denna typ av kommentarer MEN vill ändå lyfta den då jag vet att många nyblivna mammor inte alls är lika säkra i sin roll som mamma som jag är. Att någon som kanske precis fått sitt första barn och vill unna sig egentid inte vågar det på grund av människor som denna här ovan. Som orkar lägga ner tid på att skriva sådant här. Alla är vi olika och det viktigaste är att man gör det som känns rätt för en själv och sin familj. Jag tycker nästan att det är lite ”ute” att som mamma inte se till sina egna behov. Förut var det ju lite så. Att man skulle åsidosätta hela sig själv och bara bara bara vara just mamma. Vi mammor är så jäkla mycket mer än bara mammor och vi lever inte på 90-talet längre. OTROLIGT viktigt med återhämtning, egentid, att få vila och ta hand om sig själv i vilken form man nu än behöver det.

Jag vet att jag kommer att sakna bebis och han mig. Men det finns FaceTime och han har en helt fantastisk pappa på hemmaplan som gör precis allt för honom och har lika bra koll på honom som jag har. Min man har rest hur mycket som helst efter att vi fick barn och då höjer inte ens någon på ögonbrynen? Just för att han är pappan? Visst vet ni att många barn växer upp med två pappor idag och mår hur bra som helst!? Jag är inte ens en gnutta orolig. Och jag unnar mig själv denna resa och återhämtning efter en lång graviditet och åtta månader som trebarnsmamma. Detta är jag så så värd.

Så alla mamas där ute! Hur ni än känner – följ ert hjärta och magkänsla. Behöver ni egentid – ta det! Behöver ni inte det – låt bli! Som förstagångsmamma behövde jag inte alls samma egentid men nu med tre barn och många slitiga år bakom mig så är det ett måste för att må bra. Gör det som känns rätt och passar bäst för just DIG och din familj. Och kom ihåg att inte shamea dig själv bara för att samhället väljer att göra det. När man blir mamma är det som att man genast tappar rätten till att vara en egen människa. Och vill man vara en egen människa på sidan av sitt moderskap så är man genast inte en lika bra mamma. Hur kan vi inte ha kommit längre?

Återigen, jag är väldigt stark i min mammaroll och sådant här rör mig inte i ryggen MEN jag vill ändå lyfta ämnet just för att jag vet att det kanske rör någon. Som kanske trycker bort sina egna behov bara för att någon tycker något. Så med detta inlägg vill jag hurra och hylla oss mammor lite extra. Inte bara som mammor utan också som individer och människor med egna behov. För först och främst är jag faktiskt en människa och på andra plats är jag en mamma. Och för att orka vara en bra mamma så behöver jag uppfylla mina behov för välmående som människa.

Nä hörrni, momshaming är så ofräscht och kan vi bara enas om att det är ute!? Om man nu har en sådan här tanke kan man väl hålla den för sig själv? Och kan vi bara enas om att vi alla är olika, behöver olika, gör på olika vis och ändå är lika grymma mammor för det!? Tänk hur många sätt man kan göra på och alla är lika bra – fast för olika personer!? Det är väl jättefint det. Peppa andra mammor, lyft andra mammor och framförallt respektera och acceptera andra mammors väg att gå. Bara för att dom inte går just din väg betyder det inte att det är fel. Och ni mamas där ute – följ alltid er magkänsla och ert egna hjärta. Känns det rätt så är det rätt. Känns det fel så är det fel. Skit i vad alla andra tänker, tycker och säger gällande din mammaroll och ditt föräldraskap <3

Puss och kram/G

Nybliven mamma med Jason, Jolie och Kenzo. 2015, 2018 och 2023. 

Kommentarer

  1. Mira

    Visst ville ni ha två tätt?😊 du var väl redan gravid med Jolie när Jason var lika gammal som Kenzo? Hur stor åldersskillnad vill ni ha på Kenzo och lillasyskon? 😊

  2. Sanna

    Har två barn som kom med endast 11 månaders mellanrum😅 (Nu är de dock 11 o 12 år). O jag håller helt med dig i allt du skriver. Man ska göra det som känns bäst för en, o för familjen. Min man, barnens pappa, tog minst lika mycket ansvar över barnen som jag. Vi fick lite kommentarer om att vi hade barnvakt när första va liten (för att få sova en hel natt) o först mådde jag jätte dåligt. Tills en psykolog sa till mig att det behövde jag inte må. Att barnet va me dens mormor o morfar o skapade ett tryggt band även med dom va jätte bra! De är ju liksom dom som står barnet närmast efter oss föräldrar. Efter det har jag verkligen gått på min magkänsla o det har funkat hur bra som helst! Många av de som kommenterade negativt till oss va sånna som själva inte hade möjligheten till barnvakt, el komma iväg sj en stund fast de eg ville… Tack för att du lyfter detta ämne!

  3. Ida

    Alla gör självklart som dom vill och din man har ju varit borta så varför inte du. Förstår absolut att du behöver det. Men jag kan hålla med kommentaren att en vecka är länge för en bebis under 1 år. Anknytningen till mamman är speciell så är det ju. En natt eller helg kan vara välbehövligt. Och skillnad om man inte är så långt i väg. Tänk om det är nåt som händer, visst det klarar pappan jag men blir jobbigt för dig. En natt eller helg kan vara välbehövligt. Du ska självklart åka om du känner det. Bebisen tar ju ingen skada av det och lär inte komma ihåg att du varit borta sen. Men att åka så långt iväg två gånger på raken det är mycket tycker jag också. Även om kommentaren ovan var lite väl onödig. Men vem är jag att tycka vad du gör.

  4. Lina

    Guuud vad jag älskar ditt inlägg! Har länge mått dålig över momshaming och blev så glad att få läsa det här. Sååå sååå viktig att lyfta och jag hoppas att det blir större. Tack vare ditt inlägg så förstår jag att jag inte är ensam och mår mkt bättre. ❤️
    Har 2 barn och min man har alltid haft kvälls/nattjobb. Det innebär att efter en heltidsjobb, kommer jag hem och är ensam med barnen. Hämtning, maten, tvättar av barnen, städning, läxor och läggning. Allt själv varje dag under 7års tid. Den stressen gör att jag kan inte sova på nätterna. Har senaste 2 åren tagit semester 1vecka varje år utan att meddela förskolan, just bara för att få vila ut. Inte åka iväg, helt enkelt bara få några timmar själv hemma för att få vila ut och samla krafter under tiden barnen är i förskolan/skolan. Sååå sååå många från jobbet och folk i närheten som klagat på mig och slänger ur sig vilken dålig mamma jag är. ”man skaffar barn för att vara med de”, ”du har det bra du, så hade vi inte förr”.
    Inte har jag hört nån klagat att min man har det bra som ligger sova i lugn o ro hemma varje dag ensam hemma? Varför är det bara mammor som får skit så fort vi vill unna oss lite vila?
    Heja dig Gabriella och jag hoppas att detta ska nås ut ännu mer för det är inte okej. Önskar dig en trevlig resa ❤️

    1. Sabina Stende

      Unnar dig verkligen dig semester och ledigt. Men att lämna barnet på förskola strider faktiskt mot lagen. 🙁 Åk gärna bort, men skaffa barnpassning på annat sätt.

  5. Miccan

    Man måste få tänka på sig själv när man behöver det och så är det bara. Jag har själv fått nr tre för snart ett år sedan och jag tränar nu (bättre sent än aldrig?) på att tänka att min partner och jag inte göra likadant med vår bebis men det är okej, och att minnas att min sambo älskar vår bebis lika mycket som jag, för så är det ju. Ha en härlig semester ❤️

  6. Eva Andersson

    Mamma är vi 24/7.. Önskar att fler kunde inse och förstå att vi blir en såå mycket bättre mamma om vi får vara bara jag med egentid, vänner resor mm. Heja dig❣️❣️

×

Om Gabriella Possler

Hej på dig och vad kul att du har hittat till min blogg! Jag är 25 år, lycklig i livet och mamma till två underbara barn. Bor i mitt drömhus som byggdes 2017/2018, jobbar som mäklarkordinator och driver en av Sveriges största bloggar. Hoppas att du ska tycka att det är kul att hänga med i både med och motgång, ta del av min träning, goda recept, livet med barn och att bolla allt samtidigt som mamma och egen företagare. Kram!


SAMARBETSFÖRFRÅGNINGAR
gabriellajoss@hotmail.com


INSTAGRAM:
@gabriellajpossler


Policies
Cookie- och integritetspolicy


BANNERANNONSERING
Kontakta Stylewish