Och hej fina ni <3

Mår inte jättebra idag. Men försöker bara att tänka positivt och ta dag för dag. Vissa dagar är bra och andra sämre som jag skrivit förut. I veckan påbörjade jag min kontakt med psykolog och går till en jätteduktig man som arbetat som psykolog i fler år än jag har levt. Jag har så sjukt mycket i mitt bagage med min uppväxt, familjesituation, allt jag varit med om. Och det är mycket. Så mycket mer än man kanske kan förstå. Ibland känns det som att jag har levt tre liv på 28 år och det konstaterade min KBT-terapeut med som jag pratade med i flera år för just stresshantering. Men vi gick inte lika mycket på djupet som jag ska göra nu. Inriktningen på samtalen kommer att vara stress, oro, hypokondri (han är inriktad på just det) men framförallt också att vi går till botten med VARFÖR jag känner alla dessa känslor som jag gör. Varför jag är så stressad. Varför jag är så orolig. Varför vissa saker framkallar rädsla, oro, negativa känslor hos mig. Och det känns otroligt tufft att gräva i min uppväxt. Nästan för tufft för att det ska genomföras över huvud taget. Det är något jag bara har försökt dra ett streck över och inte tänka på särskilt mycket. Får sådan ångest varje gång jag råkar tänka en tanke på det över huvud taget. Det kan förstöra en hel dag för mig. För att det gör så ont. För att det skär i varje millimeter av min kropp och får mitt hjärta att krossas gång på gång på gång. Ont att se tillbaka, få upp bilder i huvudet, känna att det kommer tårar för att jag blir ledsen och samtidigt bli arg för att det inte borde vara värt just dom där tårarna. Igen och igen och igen. Men för att kunna läka måste det också rivas upp. Precis som när man ska lära sig något nytt. Man kanske är så dålig på det i början att man bara vill sluta med en gång. Men med tiden kommer det att kännas enklare och enklare och till slut när det där nya inte är nytt längre så kommer man klappa sig själv på axeln för att man lärde sig. Lite den känslan har jag kring detta. Att det kommer att riva upp sådana sår i mig att jag bara kommer att vilja sluta men att det är viktigt för mig långsiktigt att göra det också.

Ni som har följt mig sedan start (nio år typ, så sjukt) vet ju litegrann kring allt detta och den delen av mitt liv men inte allt för mycket. Har aldrig skrivit av mig kring det för att det har känts alldeles för privat.

Vet inte ens vad jag ville med detta inlägg men det är skönt att skriva av sig bara. Bloggen har alltid varit min räddning för alla tankar, känslor och det som behöver få komma ut. Ibland kan jag inte ens sätta ord på känslorna för att dom är ett virrvarr i mitt huvud. När jag väl sätter mig ner med datorn så flödar allt bara ut genom fingrarna mot tangenterna och plötsligt är det en hel text framför mig. Och allt det där i huvudet känns lite, lite klarare.

Tack för att ni finns och har funnits så länge för mig. Stor kram/G

Min gosiga, älskade, minsta kille som idag hade sin åtta-månaders-kontroll! Han är rätt tidig i allt motoriskt och bedömdes som typ en 10-månaders i sin motorik och hur han rör sig. Är så stolt över honom! Hade jag varit oavsett tidig/sen osv. Handlar bara om att jag är stolt över HONOM. För den lilla, glada, fantastiska människan han är. Min älskade, lilla Kenzo. Tänk att han bodde i min mage för bara åtta månader sedan och om en månad till har han varit utanför lika länge som inuti. 

En av mina närmsta vänner var här och åt middag med mig ikväll! 

Och ni vet ju redan vad jag tycker om fina ryggar på toppar. Har typ bara sådana just nu! Älskar!