Och hej på er!

Alltså gud, det är typ 1,5 månad sedan jag bloggade? Jag har verkligen inte mått bra och därför har jag valt att bara ta min tid och återhämta mig. Jag har drabbats av någon form av förlossningsångest. Tänkte först att det förmodligen är förlossningsdepression MEN jag har läst på massor och insett att det mer handlar om ångest/oro.

När jag var gravid med Kenzo så gick ju jag igenom en snabb, intensiv och stressig resa med ovanliga och höggradiga cellförändringar. Man var osäker på om det fanns en elakartad tumör och hela förloppet var väldigt snabbt, stressigt + jag var rädd att bebisen skulle försvinna (då operationen gjordes precis innan bebis kunde överleva utanför magen och det fanns en missfallsrisk – man kunde inte heller vänta då det i så fall innebar en eventuell risk för mitt liv) och efter det så började jag sakta men säkert oroa mig sönder och samman över att jag skulle få ett till sjukt barn. Så från operationen och framåt så var jag otroligt orolig för allt hela tiden. Från vecka 36 var jag i någon form av psykos och var LIVRÄDD att få ett till barn med hjärtfel och återuppleva samma resa som jag gjorde med Jolie. Det enda jag tänkte på, googlade och gjorde var att oroa mig för alla olika typer av sjukdomar och missbildningar. Jag kunde inte sova, hade ångest, hjärtklappning och mådde bara inte bra. Förlossningen var därefter helt fantastisk och efter det var det ändå en rätt lugn period där jag var glad över bebis MEN ändå väldigt orolig. Rädd för sjukdomar, rädd att han skulle sluta andas i sömnen, rädd för döden. Eftersom att jag var nybliven trebarnsmamma så hann jag dock inte tänka så mycket utan körde bara på på på. Och nu när jag har landat lite, bebbe har blivit större och jag har mer tid över för reflektion så har jag insett hur mycket min oro styr mitt liv just nu.

Minsta lilla grej som händer med bebis (kan vara allt från utslag till ovanligt gnällig osv) så blir jag livrädd att han ska dö och kan inte tänka på annat. Nu tänker säkert många av er att jag är galen. Det hade jag också tyckt om jag inte hade gått igenom allt som jag har gått igenom. När man gör en resa med ett allvarligt hjärtsjukt barn så händer något med en. När jag väntade Jolie så tänkte jag precis som alla andra att ”det händer inte mig”. När hon föddes och vi fick konstaterat att hon hade en missbildning i hjärtat så insåg jag att ”jo, det kan faktiskt hända mig”. Ni som läste min blogg och följde mig för (snart) sex år sedan vet vilken oviss, hemsk resa vi hade. Hennes första år är en dimma för mig även om det också var en mysig tid. Men det fanns också en konstant stress och rädsla. För vi visste ingenting och varje hjärtfel är individuellt och utvecklas olika för alla. Och där och då väcktes min oro för precis allt. Från att ha tänkt att inget ont kommer hända just mig till att tänka att allt ont visst kan hända mig. Det är inte bara på film och facebook man ser hemska saker. Det kan hända just mig. Och min familj.

Jag har kunnat hålla min oro i schack i alla år med träning, bra mat, rutiner och KBT men nu med alla hormoner, en jobbig graviditet och ett litet barn så kraschar allt för mig igen. Och där står jag nu. Med en enorm oro som äter mig inifrån och som gör att jag majoriteten av tiden är apatisk, halvt ledsen och otroligt orolig. En stress som tar över hela mitt psyke och hela mitt kropp. Och som sagt, jag förstår att det är svårt för någon som inte har haft ett svårt sjukt barn att förstå. Men jag vet också att många av er som läser faktiskt kan förstå. Om ni har gjort en likvärdig resa som mig.

Och ja, här är jag idag. Jag gör allt precis som vanligt och tränar, träffar vänner, tar hand om mitt barn, är med min man. Har framtidsplaner, drömmar osv osv. Allt är precis som vanligt – MEN jag mår inte bra inuti och spenderar för mycket tid till att älta, oroa mig, stressa, vara livrädd, ha ångest och panik. Jag blir också väldigt kall, sur, snäsig när jag inte mår bra. Jag sökte faktiskt hjälp via BVC för detta för ett tag sedan och väntar på att få vidare hjälp. Inser att det förmodligen inte kommer att gå över eller lugna ner sig förrän Kenzo är större och han kommer ju att vara liten ett bra tag till.

Där har ni min anledning till att jag inte har orkat hänga här inne. Har mått för dåligt för att vara ett offer för diverse skvallerbloggar, att dela med mig av mitt liv, att få kritik. Har inte orkat något alls på grund av mitt psyke. Och då har det känts lättare att bara stänga ner allt som har med sociala medier att göra tills jag känt att jag faktiskt vill och har lust att dela med mig igen.

Jag tänker inte lova guld och gröna skogar när det kommer till uppdatering. Men jag ska göra det jag kan samtidigt som jag ska vara snäll mot mig själv.

Saker som får mig att må bra just nu är: 

– Egentid! Den är helig! Har verkligen ansträngt mig för att ta den även om jag inte riktigt gillar att åka iväg nätter från bebis än. Men jag behöver det och jag märker hur bra jag mår av det. Och jag vet ju att hans pappa gör ett helt fantastiskt jobb med honom hemma och att han har det minst lika bra som när han är med mig.

– Träning. Behöver inte ens skriva något om det men det ger mig en sådan fantastisk effekt på hela mitt mående. Och har alltid gjort. Tränar jag på morgonen så har jag minimerat min ångest resten av dagen sedan. Jag läste någonstans att träning har starkare effekt än antidepressiva på många människor. Det är helt otroligt!

– Bra mat och matrutiner. Denna har jag varit dålig på nu under sommaren och har inte orkat planera mat. Vi har ju flängt en hel del och då har det blivit mycket skräpmat, spontana middagar osv. Nu i veckan beställde jag dock Hello Fresh (inget samarbete) för att komma igång med bra middagar och matlådor igen nu till hösten. Snart drar ju skolan igång också och då kommer rutinerna att bli en mer naturlig del av livet igen.

– Närhet. Behöver den där varma famnen, kramar och mycket mys. Jag kan ju vara ärlig och skriva att jag och min man har haft en rätt ”trött” period i relationen. Bebis och barnen har tagit precis all tid och vi har sovit på var sin sida av Kenzo för att han inte ska rulla ur sängen. Vi har absolut varit lite fysiska men inte som tidigare. Senaste månaden har det dock blivit mer igen och jag känner att vi är lite tillbaka där vi var i början. Kenzo har tydligare sovrutiner och är lite äldre och större. Och med det kommer också mer tid för varandra, kramar, pussar, vara nära. Och det behöver jag verkligen för att må bra. Det känns fint att få mycket av det igen.

– Ta hand om mig själv! Allt från långa duschar till min kvällsrutin till att smörja in mig innan jag ska sova.

Och så behöver jag definitivt gå och prata med någon. Så det blir nästa steg i allt detta. Och förhoppningsvis så kommer tiden och lite hjälp att få mig att sakta men säkert må bättre.

Jag har också börjat fundera mycket kring varför jag har haft vissa känslor kring saker och hur jag har resonerat. Ni som har följt mig vet att jag inte ville ha fler barn och tänkte sterilisera mig. Varför? Ja, mest troligt för att skydda mig själv. Från allt detta. Har tänkt flera gånger förut att jag inte vill ha fler barn för att jag inte orkar börja om med blöjor, sömnlösa nätter osv. Men det grundar sig nog så mycket djupare i det. Efter Jolie så var det som sagt något som hände i mig och ju äldre hon blev desto bättre mådde jag och jag lovade mig själv på något vis att jag aldrig någonsin vill utsätta mig för risken att må så igen. Att det är för tungt och tufft och jobbigt att leva med ångesten, rädslan och stressen som jag hade då.

Nu blev det ett långt inlägg. Hoppas att ni orkade läsa, haha. Vet ju att vissa av er älskar mina längre inlägg men vet att många av er vill att jag håller dom kortare med. Variation utlovas nu framöver =)

Här nedan kommer lite bilder från nu i helgen när jag hade egentid med stort E. Åkte ner till en barndomsvän i Uppsala och bodde hos henne under helgen + drog till Västerås för en heldag. Önskar er en fin onsdag. Stor kram/G