Tycker att det är så gulligt att barnen har en våningssäng men ändå alltid vill sova tillsammans och trängas i Jolies del. Den tryggheten dom har i varandra alltså! Den är så fin. Älskar dom så mycket så att jag går sönder och det slår mig varje gång dom kommer hem från pappavecka hur stora dom faktiskt är och hur mycket dom växer på bara en vecka. Hur dom pratar, beter sig och är. Så många kloka frågor och resonemang.

Jag har verkligen två ”stora” barn här hemma nu. Känns som att Jolie fortfarande var en bebis när jag träffade min man för 1,5 år sedan. Och nu är hon liksom en stor tjej som inte vill ha ”fladderbyxor”, är noga med sina outfits, precis har lärt sig läsa och skriva.. Och Jason har liksom läxor och umgås med kompisar på fritiden, har en egen musiksmak och spenderar en del tid i sin telefon. Det är sjukt hur fort tiden går och att man ska hänga med i det bara. Älskar att se mina små bli stora men tycker att det är lite jobbigt med. Bara nu när Jason går i skolan, villl vara på fritids länge och umgås med vänner.. Man hinner absolut inte se dom så mycket som man faktiskt vill. Och det blir ju en extra påminnelse från mig till mig om att återigen njuta av första tiden med mitt tredje barn. För det är verkligen tid som man aldrig får tillbaka sen. Är så himla glad att jag valde att ha Jason och Jolie hemma så länge innan dom började på förskolan och att jag hade möjlighet till det. Och jag är så glad över att ha dom hemma denna vecka och försöka hitta ork till små saker vi kan göra tillsammans nu innan bebben kommer. Som någon av er skrev i kommentarsfältet igår så kanske detta är sista veckan som jag bara har två barn hemma. Känns så fint och overkligt på samma gång.