Tänkte inte skriva om detta förrän om ett par veckor men känner att jag vill göra det både för min egna skull men också för er skull. För att påminna om att cellprov kan rädda liv och att ni SKA gå på era cellprov och också söka vård om ni känner att något inte står rätt till i kroppen. Nu har jag inte haft några symptom på detta men det upptäcktes tack vare ett cellprov och jag är så evigt tacksam för det. Jag vet inte hur bra eller sammanhängande jag kommer att skriva detta men jag vill ändå dela med mig. Just nu ligger jag i stora nättrosor med en ännu större binda, blöder ur underlivet och har mensliknande smärtor. Jag känner mig ensam, ynklig skör och är rädd att förlora min bebis i magen. Men jag mår ändå bra. Och jag hoppas att denna mardröm snart är över och att jag kan se tillbaka på detta sen som något som gav mig en erfarenhet och som jag tog mig igenom helt ensam och väldigt stark. Något jag kan skriva direkt är att jag kommer att gråta väldigt mycket genom denna historia. Jag kan faktiskt inte minnas sist jag hade så mycket tårar på så kort tid.

För ett tag sedan så tog min barnmorska ett snabbt cellprov på mig och när svaren kom tillbaka så hade jag tydligen ”lätta” förändringar. En sköterska på kvinnokliniken ringde upp och informerade om detta. Jag tänkte inte så mycket mer på det och googlade mig fram till att lätta förändringar (LSIL) absolut inte är någon fara. Eftersom att jag är gravid så ville vården ändå ta en liten biopsi (kolposkopi) på mig och det var jag såklart okej med.

Minns att jag var i ett pågående tjafs med mannen på väg till kliniken och att han satt kvar i väntrummet medan jag fick gå in och göra provet. La mig på britsen utan några kläder undertill och tyckte att hela situationen var så obehaglig. Jag är okej med att ta cellprov och vara naken framför andra men just att ligga med underlivet i ansiktet på en manlig läkare som dessutom ska ”sära upp” det med diverse verktyg och sedan knipsa massor med små bitar var hemskt jobbigt. Han tittade även på tappen i mikroskåp. Under tiden som detta skedde så hade jag en sköterska vid mig som lugnade mig och berättade vad läkaren gjorde. Jag var så omtumlad efteråt för att jag tyckte att hela upplevelsen var så jobbig så att jag knappt lyssnade på vad läkaren sa efteråt. ”Det är något som inte stämmer och detta är inte lätta förändringar. Jag gissar på att det är höggradiga förändringar (HSIL) och att du får komma tillbaka och göra samma koploskopi som nu i vecka 28 ungefär. Efter din graviditet kommer vi nog att behöva operera dig.” Jag tackade för mig och gick ut i väntrummet för att bara falla ihop i mannens armar. Tjafset var som bortglömt och jag bara grät och grät och grät. Jag grät i säkert 1,5 timme efteråt för att jag hade hemsk mensvärk och blödde sjukt mycket. Och för att hela undersökningen och ingreppet kändes som ett övergrepp. Är så känslig som gravid och det sista man vill då är att bli uppsärad och knipsad där nere för att sedan blöda och ha ont. Vill förtydliga att det såklart INTE på något vis var ett övergrepp men känslan var den. Det var bara hemskt jobbigt att en främmande man var där nere på mig och att det dessutom gjorde ont och blödde en del.

Det gick ett par dagar. Jag slutade blöda. Det gick ett par till dagar och jag glömde bort allt detta. Cellförändringar är ju vanligt. Det sa alla. Var och varannan person och barnmorska som jag träffade. Man kunde till och med få missvisande resultat på sina prover för att man var just gravid och hade så mycket hormoner. Allt skulle ordna sig och jag var inte ens orolig.

Vi hämtar barnen. Vid det här laget så har jag slutat tänka på detta. Springer runt i huset och packar i ordning då vi ska iväg på lite ärenden och alla är peppade. Barnen ska få glass, vi ska åka förbi en leksaksaffär och bara ha en riktig lyxdag för Jason och Jolie. Tar min mobil i köket för att sedan gå ut till bilen där resten av familjen sitter. Ser att jag har flera missade samtal och röstmeddelanden. Ringer upp men kommer bara till kvinnoklinikens röstbrevlåda. Jag loggar lite snabbt in i min journal på 1177 för att se vad det rörde sig om och där och då faller nog min värld efter att jag gör en snabb googling på mina provsvar.

Sätter mig i bilen och säger ”jag har cancer” till min man. Han blir chockad och förstår inte riktigt och jag förklarar snabbt. Är i ett chocktillstånd och helt skakig, mår illa och vill bara förstå hur det kunde bli såhär. Jag har ju gått på alla mina cellprover och inget har någonsin visat något avvikande. Det ska ju ta 10-15 år att utveckla livmoderhalscancer. Sedan är allt bara svart. Vi åker till macken för att köpa glass till dom små och jag sitter kvar i bilen och bara andas. Eftersom att vi inte får tag i kvinnokliniken så bestämmer vi oss för att åka dit för att få bättre svar.

Precis när vi är utanför sjukhuset så får jag ett sms att jag ska ringa kvinnokliniken på deras akutnummer då dom vill få tag i mig. Jag gör detta och får prata med en barnmorska. Frågar henne 100 gånger om jag har cancer och det kan hon absolut inte svara på då hon måste prata med läkare. Hon säger att en läkare ska ringa upp mig snarast och jag säger att jag hellre pratar med någon ansikte mot ansikte. Det var inga konstigheter alls och jag kunde sätta mig i väntrummet och vänta så snart jag kunde.

Vi lämnar barnen till deras pappa efter en snabbvisit på leksaksaffären. Minns att jag under hela besöket i butiken bara gick bakom mina barn, tittade på dom uppifrån och ner hundra gånger om och tänkte att ”ska jag dö från er nu?”. Mina ögon fylldes med tårar och jag var tvungen att bara tänka på precis ingenting för att lyckas få dom att inte rinna. I mitt bakhuvud ekade det bara att jag har cancer.

I väntrummet var det jag och några kvinnor till. Och jag hade med mig min man såklart. Efter en kvart kommer en läkare och ropar på mig och vi får följa med in på hans rum. Han förklarar för mig att jag har något som heter adenocarcinum in situ (AIS) som är en lite ovanligare typ av cellförändring. Han förtydligar att jag enligt prover just nu inte har cancer men att det är den typen av celler fast ”på plats”. Dom har alltså inte spridit sig till annan vävnad än. Av vad dom har sett. Men kolposkopin som jag har gjort ger inte ett säkert svart och för att utesluta invasiv cancer så måste jag göra en konisering där dom tar bort en större del av min livmodertapp. Eftersom att mina cellförändringar är utbredda över hela tappens nedre del så kan man inte säga vad det finns för vävnad högre upp. Konisering måste göras och rätt akut dessutom. Jag får tid redan veckan efter för detta. Läkaren är iallafall jättefin och så snäll. Han lugnar mig i alla tårar och säger att det just nu inte verkar vara cancer mer än ”på plats”. Men dom måste utesluta det helt och få en bättre överblick. Han förklarar också att om det är cancer så kan det vara i ett tidigt stadium vilket gör att det kanske kommer räcka för mig att operera bort livmodern. Om det är invasiv cancer så kommer jag dessutom behöva förlösas med snitt efter vecka 30 och sedan påbörja vidare behandling.

Operera bort livmodern? Jag är nyfyllda 27 år, dödskär i min man och han har inga barn. Vi skulle ju ha minst två barn tillsammans? Koniseringen innebär också en risk för missfall eller att bebis blir för tidigt född. Just för att man knipsar en del av tappen som redan bara är ett par centimeter. Plötsligt ser jag mardrömssituationen framför mig och katastroftankarna kommer. Tänk om jag förlorar detta barn under operationen för att sedan få veta att jag har invasiv cancer och behöva ta bort min livmoder? Då kan vi plötsligt inte få ett enda barn ihop.

Jag har redan två barn som jag ära tacksammast i världen för. Men känslan av att inte kunna få barn med den jag älskar och verkligen vill ha barn med och som verkligen vill ha barn med mig är fruktansvärd. Ska vi bli fråntagna den möjligheten? Kommer vi att göra slut då? Eller kommer jag att gå runt resten av mitt liv och vara ledsen över att jag inte kan bli gravid någonsin igen? Jag fick upp ALLA möjliga katastroftankar i mitt huvud. Tårarna bara rann.

Det gick några dagar och jag vägde alla alternativ mot varandra. Pratade med två läkare tio gånger om, grät med ansiktet i händerna och visste varken in eller ut. Skulle jag operera mig eller skulle jag ta risken och vänta till efter förlossningen? I så fall skulle bebis behöva förlösas med snitt och sedan skulle dom göra undersökningar på mig. Läkarna var starkt emot detta och sa att jag bör göra operationen och koniseringen genast. Dom förklarade för mig att det kan hinna bli invasiv cancer (om det inte redan är det) om jag väntar tills efter graviditetens slut. Att dom just nu kanske har en chans att till och med skära bort cancern om den faktiskt visar sig vara invasiv. Om vi har tur. Men det måste ske fort.

Jag fick även förklarat för mig att det jag har inte heller är ”bara” AIS utan också en variant som heter SMILE. Denna variant finns en stor respekt för enligt en av läkarna. AIS är ovanligt men SMILE är ännu mer ovanligt. Kan stoppa detta inlägg och min historia för att snabbt förklara att dom vanligaste cellförändringarna man kan ha är dom som sitter i skivepitelcellerna i livmodertappen. Dessa bedömer man oftast som LSIL/HSIL. Ni kanske känner igen det. Mina förändringar sitter i körtelcellerna i livmodertappen. Dom är lite klurigare, växer ofta snabbare och mer aggressivt och sitter högre upp i tappen. Min diagnos är alltså Adenocarcenom in situ med SMILE. ”In situ” betyder på plats. Det betyder att det är steget precis innan invasiv cancer då det inte ännu har trängt igenom till annan vävnad. Och det var ju detta läkarna ville få reda på. Om det hade gjort det i mitt fall eller inte. Eftersom att AIS och SMILE är ovanligt och läkarna ”har stor respekt” för denna typ av förändring så ville dom inte vänta med operationen alls. Och jag visste som sagt varken ut eller in eller vad jag skulle göra.

Jag älskar min bebis i magen så otroligt mycket. Mer än vad som går att förklara. Så mycket så att det gör ont. Jag har varit så orolig för min bebis, har tittat till honom flera gånger med hjälp av ultraljud, gråtit över hur fin han är och över att det är mitt gemensamma barn ihop med min man. Att vi ska få bli familj ”på riktigt”. Men jag älskar också mina barn som jag redan har. Min pappa dog när jag var 6 år. Jag vet hur det är att växa upp utan en förälder. Och jag visste att risken fanns att även om bebisen klarar sig för att jag är fast besluten med att inte opereras så kan det hända att jag inte gör det. För att det går fort med denna typ av cellförändring och kan gå ännu snabbare under en graviditet. Och då kommer bebisen ändå få vara utan sin mamma. Om jag faktiskt inte klarar mig.

Jag bestämde mig för att jag inte vågar ta risken. Jag vill leva. Sedan hur det blir med allt annat runtomkring.. Det får bli som det blir. Om jag förlorar min bebis och sedan min livmoder så kommer jag att sörja det resten av mitt liv –  det vet jag. Jag vet inte om ni förstår hur mycket jag har gråtit. Har legat i sängen och blött ner kudde efter kudde med mina tårar. Jag fick en operationsdag på tisdag nästa vecka men var ändå osäker på om jag skulle göra det eller inte. Ångrade mig hundra gånger om och velade så så så så mycket. Pratade med läkarna igen om det finns NÅGOT annat alternativ och det gjorde det inte. Jag måste opereras nu och helst igår. Pratade med alla mina vänner, med min man, med typ alla i min närhet. Till slut bestämde jag mig att jag måste överleva och att jag måste lita på vården. Även om det finns en risk för missfall och att sedan ta bort livmodern på det så är det fortfarande ett bättre alternativ än att faktiskt inte få finnas. Hur hemskt det än är att hålla dom två alternativen mot varandra.

Fick en tid för operation nästa tisdag och mannen hade en fiskeresa planerad tisdag denna vecka och ett par dagar framåt. Han avblåste exakt allt och ringde alla samtal om att han inte ska iväg till fjällen redan samma dag som vi hade varit inne hos läkaren och pratat om min diagnos. Jag pushade honom att åka ändå för inget skulle ju hända ändå förrän ”nästa tisdag”. Det var ju då operationen var bokad. Kanske hade det ändå blivit sista fiskeresan på ett tag? Ingen visste ju hur operationen skulle gå och vad testresultatet skulle visa sen. För mig var det viktigt att han fick åka iallafall en gång till denna sommar. Sagt och gjort. Han åkte nu i tisdags. Han åkte ihop med min bästa väns sambo och dom befinner sig på en plats dit dom har tagit sig med helikopter. Det finns ingen täckning alls. Med andra ord kan jag inte få tag på min man över huvud taget.

Nu under onsdagen fick jag ett samtal om att operationen ska göras redan på fredag och att vi inte kan vänta då dom anser läget vara så akut. Jag ska opereras på operationsavdelningen på sjukhuset, en extremt erfaren läkare och kirurg ska utföra koniseringen och en annan person som arbetar på förlossningen med lång erfarenhet ska sätta cerklage runt min livmodertapp för att undvika missfall och för tidig födsel. Jag skulle få spinalbedövning under operationen då det gör ont att sätta ett cerklage. Och spinalbedövning var mer riskfritt än narkos för min bebis i magen.

Sedan har jag levt i ett vakuum sedan i onsdags. Gjorde ett ultraljud privat under onsdagseftermiddagen och fick så fina bilder på min bebis. Låg på britsen och tårarna rann av både glädje och oro samtidigt. Det var konstiga tårar. Hur kan man vara så lycklig och samtidigt så rädd och ledsen samtidigt? Satt sedan i bilen och bara hulkade så att tårarna spred sig över alla ultraljudsbilder. Tänk om jag förlorar den här bebisen nu? Tänk om bebisens pappa får komma hem till något fruktansvärt?

Under torsdagen befann jag mig på kvinnokliniken igen för att träffa narkosläkare (som pratade om bedövning och narkos) samt för att träffa ansvarig läkare som skulle utföra min operation. Jag hade redan pratat med honom i telefon flera gånger och mitt förtroende för honom har blivit enormt. Han är expert på sin sak och det har märkts genom hela processen. Jag satt på hans rum väldigt länge, ställde alla mina frågor om min diagnos, pratade om hur och när jag kan ha fått den, hur koniseringen går till, vad som kan hända med bebisen, hur resten av graviditeten kommer se ut osv.

Och ja.. Nu i fredags var det dags. Jag klev upp på skakiga ben redan vid 05. Min bästa vän och alla våra barn låg fortfarande och sov. Men det var ändå en trygghet att dom var här hemma i huset allihop. Duschade av mig länge och tog på mig sköna kläder. Skulle vara fastande ifall jag skulle behöva akut narkos. Vid 06:15 hämtade en av mina vänner upp mig och körde mig till sjukhuset. Hon följde med mig in och vi satt och pratade på en av bänkarna. Fick komma in till ett rum, fick lugnande, fick en infart i armen och fick sätta mig på en brits efter att jag hade tagit på mig sjukhusrocken och stödstrumpor. På denna brits blev jag sedan rullad till operationssalen. Det var fullt med personal där! Narkosläkare, kirurg, sköterskor.. Blev nästan lite chockad. Fick genast en spinalbedövning följt av en kateter och plötsligt kände jag iiiiingenting från rumpan och nedåt. Det var den äckligaste känslan jag har känt i hela mitt liv, haha.

Får ett skynke upphängt mellan mig och min underkropp, får dropp och en medicin som gör att jag inte ska blöda lika mycket genom min infart. Dom har ständigt koll på mitt blodtryck och mitt hjärta så är uppkopplad till massor med sladdar och maskiner. Känner och hör hur dom pratar där nere. Spinalen tar ju inte bort all känsel men du kan inte röra dig alls + att du inte känner smärta. Känner hur dom trycker och drar i mig där nere. Efter en stund börjar det lukta bränt och då förstår jag att själv koniseringen görs. Sedan ska cerklaget på och totalt så tar allt kanske 30 minuter. Jag har panik under hela tiden och ligger bara med händerna på magen och bönar och ber min bebis om att stanna där inne. Tårarna rinner ner för kinderna och allt känns så läskigt. Känner mig ensam, rädd och ynklig.

När operationen är klar så säger läkaren att allt gick bra och att vi ses lite senare. Flera sköterskor hjälps åt att flytta mig från en brits till en annan då jag som sagt inte kan röra mig själv alls. Får en nättrosa och en stor binda. Blir rullad till en avdelning där jag ska vara tills bedövningen går ur. Och här kommer jag få ligga lääääänge. Jag fick spinalbedövningen runt 8-tiden och den satt i fram tills 20.00. Tror att den började gå ur lite lätt vid 17-tiden- Så sjukt! Minns att jag vid flera tillfällen igår faktiskt tänkte att jag faktiskt hellre har cancer än är förlamad. Det var verkligen en panikkänsla att ligga där helt ensam och inte kunna röra sig. Blev nästan trött på mina egna tårar men jag bara grät och var så ledsen. Och det var läskigt att inte känna någon smärta där nere heller. För jag förstod ju att jag hade ont och ville veta i vilken grad.

Eftersom att jag inte fick komma till rätt avdelning förrän väldigt sent igår så fick jag inte prata med min läkare. Han hade däremot informerat den andra läkaren som jag haft kontakt med och träffat flera gånger (som var på plats) om operationen, hur allt gick osv. Han berättade att allt gått jättebra, att jag hade haft små blödningar men inte mer än så och ja, att allt bara hade gått jättebra med själva operationen. Dom skickar ju in provsvaren akut så inom 1-2 veckor bör vi ha svar på om det ”bara” är cancer ”in situ” eller om den är invasiv.

Var så orolig för bebisen och bad om ett ultraljud och till min stora förvåning så fick jag det. Trots att det var en fredagskväll och jag låg där i ett rum med andra cancerpatienter. När jag äntligen kunde stå på mina fötter igen så tog läkaren med mig till ett rum där han tittade till bebisen. Och allt såg fint ut. Mina tårar bara rann men denna gång av lycka. Dom börjar rinna nu med när jag ser tillbaka på gårdagskvällen och hur fin den stunden var. Där låg vi, jag och min son på britsen och hörde varandras hjärtan samtidigt. Hade handen på magen hela vägen tillbaka till mitt rum på avdelningen och sa till min bebis att han måste stanna där inne nu. Att vi måste klara det här tillsammans.

Och ja, det är min historia. Den är ju pågående just nu. Den är inte slut än. Och jag hoppas att den inte är slut än på väldigt länge men att detta kapitel snart faktiskt får ett lyckligt slut. Att mitt barn vill stanna i magen nu (håll tummarna för oss) och att mina provsvar inte visar mer än AIS med SMILE och att dom lyckades skära bort det nu med hjälp av koniseringen.

Jag måste också skriva att jag är så evigt tacksam för vården i Sverige och dom två läkarna som jag har haft att göra med. Har ett sådant enormt förtroende till båda nu efter denna vecka och är tacksam för att dom har sett mig, pratat med mig, lugnat mig, opererat mig och sett till att jag har fått det så bra som möjligt i hela denna process. Dom har varit helt fantastiska båda två och jag saknar ord för hur tacksam jag är. Har jag behövt tre samtal om dagen för att ställa frågor och gråta så har jag fått det och jag har verkligen känt att dom gör allt för att jag ska få gå igenom detta tryggt och med största säkerhet för både mig och min bebis. Jag känner en evig tacksamhet mot dessa två läkare. Och all annan personal som jag har träffat har också varit hur fin som helst. Ni som jobbar inom vården – ni gör ett helt fantastiskt jobb <3