Nu sover hon för natten, min lilla tjej. Imorgon klockan 07:15 ska vi vara på sjukhuset. Hela jag gör ont. Idag började jag förstå. Fick ont i magen, kunde knappt äta, blev så orolig, stressig osv. Nu är det liksom dags. Dagen som jag har gruvat mig inför i över tre år är här.

Vi har haft samtal med narkosläkare idag. Vi har fått sitta med en sjuksköterska och gått igenom alla sladdar och slangar som hon kommer att ha på sin kropp efteråt.  Googla ”barn hjärtoperation” så ser ni ungefär hur det kommer att se ut. Vi gick igenom alla mediciner, komplikationer, eventuell vätska runt hjärtat efter operationen, själva såret osv osv osv. När vi hade det samtalet så tappade jag typ all luft. Kände att tårarna kom och fick känslan av att jag skulle svimma. Sa till och med att ”nu svimmar jag tror jag” och mådde så himla illa. Så tacksam för F och för att han gång på gång på gång på gång är min klippa trots att vi är separerade och trots att vi inte har haft det bäst mellan oss alltid under dessa snart två år. Men när jag behöver stöd som mest så håller han alltid min rygg och det mina vänner är så himla fint. Hade inte klarat denna resa utan honom för fem öre.

Idag har Jolie fått lavemang, dubbelduschat två gånger (sista duschen blir imorgon på morgonen) och fått en infart i armen. Allt har gått bra men hon har varit ledsen med. Allt gör så ont i hela mig. Dessa heldagar med olika jobbiga moment som hon har haft ska inget barn behöva gå igenom. Och att se det från sidan som förälder är verkligen så fruktansvärt. Även om man vet att det är för en bra saks skull. Man vill bara ta upp sitt barn och gå därifrån. Men det funkar ju inte riktigt så. Det var så fruktansvärt jobbigt att natta ikväll. Vi läste boken om fjärilen som har opererat hjärtat och jag bet mig i kinden för att inte gråta. Frågade Jolie hur det känns att operera hjärtat imorgon och hon svarar glatt ”det känns bra”. Frågade om det inte känns lite läskigt och hon sa ”jo, lite och det kommer göra lite ont med”. Sen skrattade hon och bad mig kittla henne. Hon slapp borsta tänderna ikväll och fick äta godis fram tills att hon somnade i princip.

Återigen TACK för all kärlek. Har fått så mycket meddelanden på instagram att inkorgen blivit överfull och meddelanden som bara är någon timme gamla har försvunnit, har fått sms från gamla vänner som jag inte har pratat med på flera år och har fått så mycket omtanke från alla håll och kanter. Till och med från marknadsansvariga och säljare på företag som jag har arbetat ihop med för längesedan. Det är helt sjukt. Men det är så fint med. Så fint att jag blir tårögd. När man är i en sådan här situation så betyder det så otroligt, otroligt mycket med ett ”det kommer gå bra” eller ”lycka till”. Det betyder så mycket att få höra den där erfarenheten från en annan mamma som gjort samma resa. Så det ni skriver gör skillnad för mig. Och det vill jag tacka för. Jag vet också vilka människor jag ALDRIG kommer att ge min uppmärksamhet, vilka jag aldrig kommer att finnas för igen, vilka sms jag inte någonsin kommer att svara på och vilka som sjönk från typ 100 till 0 för mig på bara denna vecka. Det är faktiskt i sådana här situationer man märker vilka som är på riktigt och inte. Och bara det för mig har varit jobbigt dessa dagar. Men jag är evigt tacksam iallafall för all omtanke vi har fått. Ni anar inte hur mycket den faktiskt betyder. Det är nog svårt att förstå när man inte har varit i samma sits själv.

Skulle kunna skriva en hel bok om bubblan vi befinner oss i just nu. Sköterskan nämnde denna ”bubbla” som typ alla familjer går in i när dom kommer hit när vi var där tidigare idag och jag relaterar så himla mycket. Jag vet knappt vilken dag eller månad det är. Har vi varit här i en månad eller i tre dagar? Det är så svårt att ha någon form av perspektiv på något över huvud taget och man är så inne i det som är precis här och nu. Det är på något sätt läskigt men samtidigt fint då precis allt fokus hamnar på barnen.

Jag vet inte när vi hörs igen. Har ingen aning om hur jag kommer att må imorgon, vad som kommer att hända eller hur allt kommer att bli. Jag vet bara att jag får leva timme för timme och försöka lägga fokus på Jason och att sysselsätta mig. Hade en tanke på att trycka i mig lugnande och sova hela dagen men jag ska låta bli det.

Jolie ville ha pizza till middag så självklart fick det bli så. Med ananas och oliver =)

Idag har vi inte haft några lagar eller regler alls nästan. Har hon bett om godis har hon fått det mellan varje moment på sjukhuset. Och hemma fick hon en helt egen guldpeng med som hon blev SÅ glad över. Hon har verkligen hanterat dessa dagar som en boss och precis som min pappa sa om mig säger jag om min egna dotter – ”hon kommer att gå långt”. Jolie är och kommer verkligen bli en riktig powerbrud och jag är så jäääääkla stolt över att jag får vara hennes mamma. Ska bygga henne starkare än starkast och göra allt i min makt för att hon ska få behålla sig själv, sin personlighet och sin tro och styrka på och i sig själv genom hela livet. Köpte en borste med enhörningar igår, klämmor och tofsar med enhörningar på till håret och en så fin bok med klistermärken (också i form av enhörningar, haha) åt henne igår kväll. Återigen så är F en klippa och såg på mig igår att jag bara mådde skit. Och han vet att jag mår som bäst i bilen när jag är ledsen. ”Åk och ha lite egentid” och den spenderades på ett tomt Ica Maxi fram tills 23.00. Som jag tog en lååång tur med bilen till. Behövde bara andas, lyssna på musik och gå bland alla hyllor.

F tog dom sista momenten på sjukhuset själv idag med Jolie och jag och Jason tog det bara lugnt ett tag. Såhär kommer dagarna se ut nu framöver då jag blir själv med honom medan pappan hänger på intensiven med vår lilla tjej.

Nu checkar jag ut och åker till gymmet. Behöver andas och få ut allt det jobbiga ur kroppen och det vet jag att jag gör som bäst när jag får lyfta tungt och ha hög musik i öronen. All kärlek och stor kram – och återigen TACK. <3/G