Alltså igår var värsta kvällen på länge. Hade en sjukt dålig eftermiddag och så tror jag att jag har burit så mycket i mig under så lång tid att det bara brast till slut. Så mycket känslor och tankar och stress och allt möjligt som bara kom över mig och det var tufft.

Jag har inte ätit ”riktigt” bröd på flera månader men tog till med det igår för att det var så synd om mig, haha. Drog fram rostmackorna från frysen, massooooor med smör och ost + godis och chips, cola och glass på det. Låg i soffan i bh och trosor, såg Paradise Hotel (som jag annars aldrig kollar på), lät bli alla måsten och somnade tidigt. Det hela började med att barnen var SÅ jobbiga hela dagen, vägrade somna på kvällen, jag började bråka med F om en skitsak (för att jag var på dåligt humör över att barnen inte somnade) och sedan brast det bara totalt med allt annat också. Kände mig så himla ensam och svag och det är så långt ifrån vad jag brukar känna i vanliga fall. Brukar oftast känna mig så full med energi och power men nu under gårkvällen var det verkligen precis tvärtom.

Kan vara den absolut fulaste matbilden jag någonsin har lagt upp under mina sex år i bloggvärlden, haha. 

Ibland tycker jag att allt känns så läskigt. Och igår blev en sådan kväll för att jag redan var så himla ledsen. Kände typ att jag aldrig kommer att klara eller orka det livet som jag har och att jag är så dålig och ynklig typ. Tycker det är läskigt med Corona. Tycker det är läskigt att vara 24 år och bo i ett hus, ha ett eget AB, massor med utgifter, två barn att ta hand om, företagsekonomi att sköta, sig själv att ta hand om, relationer att lägga tid på osv. Och så har jag dessutom hoppat på en utbildning nu som jag ska klara av på rätt så kort tid.. Ska jag klara allt detta? Sanningen är ju att jag redan gör det och jag älskar verkligen mitt liv. Och jag VILL göra allt jag gör. Jag brinner verkligen för varenda del av det jag lever i just nu. Men igår så hatade jag det och ville bara vara 5 år igen typ.

Men ja.. Jag har mycket att jobba på. Stressar i allmänhet väldigt mycket om dagarna, försöker bolla med 83399 saker samtidigt hela tiden och hatar att be om hjälp från andra. Vill typ hellre ta död på mig själv än att fråga någon om dom kan hjälpa. Tackar även alltid nej till hjälp när jag får erbjudandet så får helt klart skylla mig själv. Känns som att jag lever lite i att jag ska klara precis allt hela tiden och så har jag dessutom så sjukt höga krav på mig själv att det är helt orimligt. Lyckas jag med något så kan jag ändå bli irriterad på mig själv över att jag inte lyckades ännu bättre. Får ständigt påminna mig om att sänka kraven och andas lite.

Sedan är det inte så att jag tycker att jag gör för mycket. Jag älskar som ni vet att ha många bollar i luften, älskar när det händer saker, är väldigt rastlös och vill hitta på saker, alltid social och älskar att umgås, tycker det är kul med projekt osv. Det är sådan jag är och så har jag alltid varit! Har så otroligt mycket planer, drömmar och visioner. Vill så mycket med mitt liv och känner typ att tiden knappt kommer att räcka till för allt jag vill prova och göra. Men ibland kommer bara allt ikapp och då kan jag bli så rädd. Känns som att jag är så vuxen fast jag inte är så vuxen? Förstår ni hur jag menar? Kan bli livrädd av den tanken ibland. Att om jag inte klarar mer så rasar typ allt. Och vad händer då? Gud vad flummigt det låter men hoppas att ni förstår hur jag menar.

Tur att jag har Tove att spamma när allt känns jobbigt. Skickade för övrigt säkert 32 sms till som såg likadana ut =) 

Ni förstår ju kanske att jag inte hatar mitt liv eller allt egentligen. Men just igår kväll gjorde jag det. Kände till och med att jag inte tyckte om mina barn och att dom bara var så himla jobbiga och störande. Ni som vet, ni vet.

Aja.. Ville mest bara skriva om kvällen för att dela med mig och visa att även jag mår SKIT ibland. För det gör jag verkligen. Hur lycklig jag än är i mitt liv i det stora hela. Jag har precis som alla ni som läser så mycket att jobba på i mig själv och för mig själv (bland annat stresshantering, sänka kraven på mig själv osv). Och ja, ibland brister det för mig också. Ni vet när det bara händer grej efter grej som gör att man bygger upp ett dåligt humör och till slut så kommer bara tårarna och man vet knappt om man är ledsen, arg, besviken, trött eller vad det nu kan vara. Och så tusen tankar och massor med känslor överallt på det. Så kände jag verkligen igår. Behövde bara gråta lite tror jag.

Nej, hörrni. Idag mår jag bra igen. Ny dag och nya tag. Har rätt mycket att ta tag i idag och så kommer det hit en städfirma och putsar alla mina fönster. Ska jobba större delen av dagen, träna, hänga i nya lokalen och försöka att ta det lite lugnt däremellan.

Kram på er! Och hoppas ni får en jättefin dag <3