VARJE gång jag är ute och festar så får jag kommentarer om att jag är en dålig mamma. Det är så tröttsamt. Jag är så less på att försvara mig hela tiden och jag upplever att det har blivit ännu värre sedan vi separerade. Då är det på något vis ännu mer okej att skriva taskiga saker till mig – för att jag inte har någon partner? Fick en kommentar nu efter morgonens inlägg att denna person är så besviken på mig och alltid har tänkt att jag har ett så nära föräldraskap och att jag inte borde vara ute sådär och dricka alkohol osv.. Min spontana tanke är att jag håller med om att jag är en ”nära” förälder (googla) men att det ena inte utesluter det andra för min del. Dessa saker har inte ens med varandra att göra?

Jag har skrivit tusen gånger förut att jag är så otroligt mycket mer än bara mamma. Jag ÄR mamma men jag är bara 24 år gammal och fortfarande så ung. Det finns så mycket jag vill i mitt liv och jag vägrar att slösa en enda dag av mitt liv på att oroa mig för vad andra tycker och tänker om mig. Jag tänker inte heller spendera hela mitt liv till att enbart leva genom och för mina barn. Hur egoistiskt det än låter enligt vissa så har jag så mycket andra behov än att umgås med mina barn hela tiden. Jag älskar mina barn mest av allt i hela världen men jag njuter av ett träningspass, en drink med en vän eller bara en dusch utan att barnen springer runt omkring mig och stressar på. Jag hade inte alls varit en bra mamma om jag aldrig fick göra annat än att vara just mamma. Jag hade gått under då. Jag behöver göra annat med. Punkt slut.

Jag tänker inte skriva ett långt inlägg och försvara mig men vill mest bara lyfta all denna mom-shaming då jag anser att den inte går att lyfta nog många gånger. Jag tycker att vi kvinnor och mammor SKA vara enade och stötta, peppa och lyfta varandra. Hur tusan kan man som mamma trycka ner en annan mamma när man vet hur tufft/underbart/roligt/jobbigt/tröttsamt/mysigt det är att vara förälder? För mig är det helt orimligt att man gör så när man är totalt införstådd i vad denna man snackar ner går igenom. Jag är precis tvärtom och tycker att varenda mamma där ute ska veta vilket fantastiskt jobb hon gör. För det gör vi ALLA. Man kämpar på med precis allt från småsaker som att man gav sitt barn fel färg på glaset till middagen eller tryckte på hissknappen innan dom fick göra det.. Alla tuffa natter, jobbiga stunder, tjafs, trots och bråk.. Man gör det SÅ bra. Igår på bussen så var det en mamma som hade två skrikiga barn i en vagn och ett stort barn som vägrade sitta still och man såg verkligen på henne hur jobbigt hon tyckte att det var. Och så får man som vanligt blickar av andra runt omkring som tycker att man ska ha tyst på sina barn osv. TYVÄRR så är det så och jag tror att många mammor känner igen sig i det. Jag satt precis bredvid och våra blickar möttes så kunde inte låta bli att säga att jag känner igen mig såååå mycket och att hon gör det så bra. Och hon blev så himla glad! Och jag med, haha =) Så mycket bättre att lyfta varandra och vara snälla mot varandra.

Jag har fått kritik sedan dag ett som mamma. Eller egentligen redan som gravid. Kritik för att jag bär för urringade kläder, lägger upp för utmanande bilder med min gravidmage, för att jag inte ville amma, för att jag sedan valde att amma länge.. För att jag många gånger i föräldraskapet har gått min egna väg och följt min magkänsla istället för att lyssna på alla andra, för att jag inte ville ge smakportioner förrän barnen var lite större och helammade länge istället.. För att barnen har sovit i min säng från start och fortfarande gör det, för att jag har rest iväg från barnen en del och lämnat dom med sin pappa (första gången i en hel vecka redan när Jason var tio månader).. Ja, för att jag har valt att göra det ena och det andra och helt enkelt varit mig själv, gravid och mamma och följt min magkänsla och mitt hjärta. Och jag vet att jag är långt ifrån ensam att få så otroligt mycket skit som förälder och offentlig.

Jag tror att det är så viktigt att komma ihåg att det är okej att vara den man är och hur man vill! Vi är alla olika och det ena behöver inte utesluta det andra. Jag älskar att pyssla och läsa för mina barn, jaga dom genom huset i form av ett monster medan dom tjuter av skratt och bara fjanta ihjäl mig. Älskar att göra utflykter med barnen och andra gemensamma vänner, se världen med dom, resa, dansa i köket till Baby shark, spela bajsspelet (Jasons favvo, haha) och involvera dom i matlagning. Men jag älskar också att ha en helg med tjejerna och festa loss, åka iväg till Stockholm för jobb och bara njuta av att vara själv osv. Jag tycker att det är helt okej att man har flera sidor och gillar att göra olika saker. Att man är en bra mamma betyder inte att man aldrig ska ha roligt på egen hand, komma hem för sent på kvällen eller dricka alkohol. Att älska att vara för sig själv betyder inte heller att man är en dålig mamma då man precis som jag kanske uppskattar tiden med sina barn extra mycket efter det. Vi är alla olika och har olika personligheter, känslor, behov och intressen. Jag är ödmjuk för allas olikheter och att alla inte tänker eller gör som jag och det tycker jag att alla borde vara. Man hittar sina egna vägar och det allra viktigaste är att man mår bra. För mår man bra som mamma så mår barnen också bra. Jag brukar se det som en så stor investering att ta hand om mig själv för då vet jag att jag på lång sikt kan ge mina kids det bästa livet.

Nej hörrni. Jag vet att jag har skrivit om detta tusen gånger förut men jag vägrar att ge mig. Jag HATAR mom-shamingen som pågår konstant på sociala medier. Vad man än gör så gör man fel och vi måste prata mer om detta och vägra acceptera att det ska vara såhär. Tror ni att pappor får ta skit så som vi mammor får!? NEJ! Inte ens i närheten. Fick liksom kommentarer förut om att F var så ”snäll” som var pappaledig och hemma med barnen och att det var så kul att han faktiskt ville det. Hur skev är inte världen vi lever i? Jag säger tvärtom, fy fasiken vilken lyx att få vara hemma med sina barn! Är väl inte minsta snällt att ta hand om sina egna ungar? Eller? Jag kommer aldrig sluta kämpa i detta ämne och lyckas jag påverka EN enda person med något som jag skriver om detta så är jag så himla nöjd. Vi måste sluta klanka ner på varandra och samtidigt höja alla pappor till skyarna för att dom umgås med sina barn och byter en blöja typ. Min förhoppning är att detta inte ska existera när min dotter kanske blir mamma en vacker dag. Och det allra vidrigaste enligt mig är att det oftast är kvinnor (och faktiskt mammor) som går på andra mammor. Skärp er! Vi gör alla ett förjäkla bra jobb!

Detta är så så så så sant! Så tänkvärt och viktigt. Har inte enbart med att vara mamma att göra men jag tycker att det passar här med.

KRAM på er alla! <3 <3