Jag bestämde mig för ett tag sedan för att allt går om man vill. Att jag kommer att klara allt jag bestämmer mig för och tar mig an. Jag tvekar fortfarande mycket på mig själv gällande vissa saker men har verkligen tänkt att allt kommer att lösa sig längs vägen, att barnen inte är ett hinder för något någonsin och att jag får ge mig själv tid till att hitta nya lösningar och rutiner med mycket.

Något som jag aaaaaldrig har gjort är att ta ut soptunnan till vägen. Det gör vi som bor på gatan varannan fredag. Bara en så enkel grej som nu alltid kommer att falla på mig.. Menar inte att det är svårt eller en utmaning (haha) utan menar mest att det är mycket småsaker att tänka på för mig som vi tidigare har delat upp mellan oss. Vi båda har ju haft ansvarsområden som den andra inte har haft. Nu har jag iallafall gjort det för första gången och barnen följde med mig. Dom har också följt med till gymmet flera gånger båda två och det har gått jättebra. Vi delar ju upp oss under dagarna, kvällarna och nätterna rätt mycket och vissa nätter är jag helt själv hemma med kidsen också. Allt är en omställning!

För några dagar sedan smsade min bästa vän mig och skrev att hon är så jäkla stolt över mig och att jag har vuxit så mycket som människa sedan vi bestämde oss för att separera och då blev jag så himla rörd. För jag känner faktiskt lite så själv någonstans också. Jag är glad över att jag har haft en så positiv inställning till det hela redan från början. Det har varit tufft i perioder, ja. Men något som jag bestämde väldigt tidigt var att det inte skulle bli en dålig skilsmässa utan tvärtom. Att det skulle bli början till något bra! Och det tror jag verkligen att det är och jag känner att varje dag är ett steg åt rätt håll.

Gud vad mycket babbel det är om detta med separationen men det är sååå skönt att skriva av sig och det är skönt att så många känner igen sig och delar erfarenheter och tankar. Är det något som det finns mycket av just nu så är det ju just tankar.