Fick en fråga igår som jag tycker känns lite intressant att lyfta. Skulle vi kunna hålla ihop för barnens skull ifall kärleken mellan oss dog?
Mitt spontana svar på frågan är NEJ. Jag är 23 år gammal och skulle vi tappa känslorna för varandra så skulle jag tycka att det var värt att söka lyckan på annat håll.. Sedan är tanken egentligen väldigt skrämmande och långt bort. Man har ju ingen garanti på kärlek men tanken på ett liv där jag bara får ha mina barn på halvtid gör ont i mig. Frågade faktiskt F nu vad han tyckte och han sa att han lätt kunde tänka sig att hålla ihop enbart för barnen så länge dom är så små. Ifall vi inte bråkade och kunde hålla god ton och visa ömsesidig respekt. Jag vet inte om det stämmer men jag har läst någonstans att barn alltid mår bäst av att ha föräldrar som lever ihop OM dom kan ha en fungerande relation och vara vänner. Stämmer det?
Nej fy.. Det är en svår fråga. Våra barn är ju verkligen vårt allt. Och för dom så gör vi ALLT. Värsta mardrömmen för oss båda är helt klart att något ont ska hända barnen eller att vi inte skulle få se dom varje dag. Därför känns det så viktigt att aldrig glömma vår kärlek och vad vi faktiskt känner för varandra. För det är ju trots allt det som är anledningen till att barnen existerar över huvud taget.
Sedan vet vi ju båda att vi är mitt uppe i småbarnsåren. Det är väl lite av dom ”värsta” åren när det kommer till att barnen kan klara sig själva. För det kan dom ju inte. Dom behöver oss varje sekund och då blir det ju såklart väldigt intensivt och ibland rätt tuffa dagar. Jag tror att vi båda någonstans har förstått och accepterat att det är såhär det är just nu. Det ÄR jobbigt många gånger men det är också livets mening och vi älskar familjelivet. Båda vill ha det här och vi kämpar för det vi har varje dag.
Men ja.. Så himla viktigt att inte glömma varandra mitt i allt detta.. Det är svårt ibland och då får man prata ut och komma på nya strategier. Jag tänkte faktiskt föreslå nu i veckan (om inte F hinner läsa detta nu innan då, haha) att vi kanske ska köra lite varannan-vecka-date. Vi är ju bra på att få till en middag efter att barnen har somnat då och då och liknande.. Men att vi kanske kan ha varannan vecka och att den som är ansvarig för veckan förbereder en ”överraskning”. Behöver inte vara något stort men att man avsätter en kväll i veckan för detta. Och så kanske den personen som har veckan har handlat ingredienser till någon god maträtt man lagar ihop, man kanske köper någon ny massageolja och kör massagekväll, tar ett bad tillsammans, hyr en film och köper hem lite gotta.. Ja, man får styra upp något helt enkelt =)
Jag tror att man med enkla medel kan vårda sin relation och ta hand om varandra och kärleken. Sedan får man nog räkna med mer tjafs på grund av för lite sömn, ett inte lika aktivt sexliv, att man inte hinner med varandra som förut.. Det hör till att ha små barn för dom allra flesta. Man får bara ta emot det med öppna armar och tänka att det är okej för nu. Småbarnslivet är som sagt underbart men också väldigt krävande.
Men tillbaka till frågan.. Rent spontant känner jag som sagt nej men med tanke på att jag och F har en sjukt bra och tight vänskapsrelation i grunden så tror jag nog att vi ändå hade fortsatt tillsammans ett bra tag om vår kärlek dog. För att vi vill ha barnen på heltid båda två. Men jag har så svårt att se att det vi har någonsin kommer att dö. Vi har varit igenom så mycket tillsammans och varit ett par sedan tidiga tonår. Men man vet ju aldrig.. Den borde typ redan ha dött om den nu skulle göra det känner jag väl på något sätt.. =) Ja, ja..
Vad har ni för tankar och erfarenheter kring detta? Dela gärna med er! Så kul att läsa eran sida av det!
Kommentarer
Vi har hållt ihop sen vi var 18 och 20 år, firar femton år snart! Har två barn ihop och ärligt talat har vi haft det kämpigt stundtals det här första året med två barn. Vissa stunder har jag inte känt kärlekskänslor och till och med tänkt tanken att vi ska gå isär, varit så trött på allt! Men ändå bestämt att bara sitta lugnt i båten. Och faktiskt så har det helt vänt sedan ett bra tag tillbaka och jag är glad att jag/vi inte tog förhastade beslut för att kärleken fanns där hela tiden men ibland är det kämpigt för att man sover lite, påfrestande bebistid, egen sjukdom etc. För min del var det ändå tanken på barnen som gjorde att jag dom dåliga stunderna valde att vänta och låta tiden gå.Självklart ska man skilja sig om man är olycklig men för min egen del skulle jag aldrig skilja mig första taget utan att kämpa rejält för barnens skull. Jag är själv skilsmässobarn och värdesätter enormt min lilla familj och att få dela varje dag med mina barn. I ett längre förhållande går det upp och ner,nöd och lust. Det ska mycket till för att jag skulle ta det beslutet.Respekterar att vi alla känner och tycker olika.
Åh förstår verkligen. Vad fint och ärligt skrivet. Ja, det är ju inte alltid så att man går runt och är superkär under småbarnsåren.. Man får liksom acceptera att det kommer att vara sjukdom, sämre sömn, mindre tid för varandra. Du har så rätt i det du skriver. Eller ja, jag håller med dig och jag respekterar samtidigt allas tankar och känslor, KRAM <3
Jag gjorde precis slut med min sons pappa för tre veckor sedan. Han var helt oförberedd på mitt val, medan jag hade gått och bearbetat detta i över ett år. Vi hade ett bra förhållande, småbråkade lite som alla gör ibland. Men mina känslor för honom stämde inte överens med hans känslor för mig. Jag var inte lycklig. Man ska inte gå varje dag och tänka ”är det såhär jag ska behöva känna i resten av mitt liv nu?” Ignorerat min brist på kärlek och levt vidare som ”vanligt” just för vår sons skull. Han fyller tre i januari, och mitt ex anser nu att jag har förstört hela sonens liv, men jag vill ju bara vara lycklig. Vilket jag anser att jag är på egen hand, och skulle aldrig kunna klara av att bo under samma tak utan den kärlek som bör finnas mellan föräldrar som lever ihop. Ibland kan man bara inte rå för hur man känner.
Förstår verkligen <3 tycker du har gjort helt rätt! Det viktigast är att du är lycklig! Då mår din son också bra.KRAM <3
skulle inte klara av att vara tillsammans för barnens skull jag o mina stora barns pappa vi försökte men det slutade med massa bråk istället så jag skulle säga barn mår bäst med två lyckliga föräldrar på varsitt håll än under samma tak o må dåligt
Förstår <3 tack för att du delade med dig, kramar
Vi valde att skilja oss. Våra barn var 1 och 2 1/2. Vi hade varit tillsammans 6 år gifta 3.
Men vi fungerade inte och vi båda dog lite inombords av att leva i ett kärlekslöst förhållande.
Men vi valde att vi ska vara vänner. Och vi är verkligen det, har en sådan fin relation till ex maken.
Vi verkligen respekterar varandra och varandras nya liv. Barnen tycker det är jättehärligt att vi är vänner, dom är 3 och snart 5 nu,
Vi håller ihop genom att våra respektive familjer möts på mitten för barnen utan att vara ett par men väldigt goda vänner.
Svårt att leva utan barnen halva tiden? Fruktansvärt man vänjer sig aldrig. Men vetskapen att dom halva tiden är lyckliga med sin fantastiska pappa gör det lättare.
Sen firar vi jul, födelsedagar och så ihop, med nya respektive och allt. Vi är verkligen vänner genuint.
Men hade vi levt som gifta på ”låtsas” hade vi båda dött som människorna vi är. Nu kan vi leva fullt ut och lyckligt och det gör vår vänskap möjlig.
Vi båda förtjänar att leva fullt ut och våra barn hade inte mått bra av att leva ett liv med två olyckliga föräldrar, för jag tror att det hade lyst igenom att man inte trivs.
Men tror inte det finns ett rätt eller fel, jag tror att alla behöver hitta en väg som fungerar bäst efter deras förutsättningar.
Ibland kanske det är att hitta tillbaka till varandra, leva ihop utan att vara ett par, separera och vara vänner och ibland tyvärr kanske det till och med är bäst att inte ha kontakt alls efter separation om det inte fungerar.
Det är nog som man allt annat, personerna i förhållandet, föräldrarna, varje enskild familj måste fatta det beslut som fungerar bäst efter deras förutsättningar.
Jag hoppas att du och F får fortsätta leva lyckliga men skulle det otänkbara hända tror jag att ni skulle hitta den bästa lösningen för er och era fina barn.
Tack för en bra blogg!
Förstår det!! Det viktigaste är ju att föräldrarna mår bra oavsett om det är tillsammans eller på var sitt håll. Då mår barnen bra. Jättebra skrivet. KRAM <3 <3
Alltså Gabriella jag älskar verkligen din blogg, att på kvällarna innan man går och lägger sig bara kunna klicka in på din blogg och läsa dina fina och bra inlägg är så kul. Det bästa är när man har missat några dagars läsning och kan ta ifatt och få läsa mycket, det är verkligen inte dumt. Ni verkar vara en så himla fin familj, du är så klok och jag håller med dig om dina tankar och känslor kring saker och ting. Du verkar vara så genuint snäll och en så himla bra mamma, du och F gör verkligen ett kanonjobb båda två. Måste också tillägga att jag älskar din klädstil och dina smink/hudvårdstips, man blir så inspirerad till att testa nya saker. Ville bara skriva det, brukar aldrig kommentera dina inlägg men jag kände verkligen att jag ville göra det nu för att du förtjänar att få fina kommentarer och feedback. Tack för att du har en sån bra blogg, tack för att du inspirerar och TACK för att du är så ärlig. Kram!
Men WOW så fina ord. Bästa du, tack!! Betyder så enormt mycket för mig att få läsa så fina ord. TACK!! <3 <3 Går och lägger mig så glad och varm i hela hjärtat efter att ha fått läsa det där. KRAM <3 ha en underbar helg <3
Jag och sambon har valt att hålla ihop trots att våra känslor är borta. Vi är lyckliga tillsammans men utan kärlekskänslor. Just nu är det bästa lösningen för oss men skulle någon av oss känna att det påverkar våran relation på något sätt så är det bäst att flytta isär. Dock värker det i mitt hjärta bara jag tänker på att vara ifrån min fina 3åring, vill aldrig vara utan honom ❤
Så fint <3 tror vi hade gjort något liknande. För vi skulle nog fortsätta vara jättebra vänner även om känslorna tog slut. Förstår det. Känner samma om mina barn! Får panik av tanken på att inte få ha dom hos mig, kram <3
Tänker spontant att jag skulle göra allt för vara kvar i förhållandet framför allt när man satt barn till världen. Alla gånger. Förstår att de finns relationer med våld, brottslighet el dylikt där man måste bort för skydda sig själv och framför allt barnen. Men om man sätter sig ett eget ego åt sidan ett tag å tänker på barnen så får man nog ett annat perspektiv på det. Jag tycker inte som alla andra är medveten om det. Men prata om det med din man & försök hålla ut….. typ gör slut… noll fysisk kontakt osv men vara trevliga ihop framför barnen. Om Man då lever isär men ändå ” ihop” så kanske man inser hur mycket man saknar varandra. Själv smälter jag typ när jag ser min man leka med våra barn Alltså å vad såna små egenskaper får hjärtat att slå volter….. Vi är gifta och snart 30 blev ihop när vi va 18.
Förstår dig helt i dina tankar! Känner precis samma och det är ju typ livets bästa syn att se sina älsklingar tillsammans. Kramar
Jag tycker inte man ska hålla ihop. Man ska vara ärliga mot sina barn om allt i livet. Mina föräldrar skilde inte sig snyggt och jag som 6 åring förstod detta, min pappa var väldigt ärlig om hur sårad han blev /var och hellre veta den sidan, att livet inte alltid blir som man vill. Att vara sårad är okej, att han dela med sig av den sidan har fått mig att visa mig väldigt sårbar, väldigt öppet och aldrig skämmas över att vara ledsen då och då. Jag är stark som glad och jag är stark som ledsen.
Tack för att du delade med dig. Det håller jag helt med om. Så viktigt att visa känslor. KRAM <3
Nej det är inte bra att hålla ihop för barnens skull om kärleken dör. Detta gäller även om man håller sams. Barn är inte dumma, de märker att föräldrarna inte visar sådana känslor för varandra som andra gör. Det skapar en oro hos barnen att leva så. Bättre två lyckliga föräldrar på varsitt håll, än två föräldrar som lever ihop bara för ”barnens skull” – alltid!
Tänker att man kan vara lyckliga som vänner med 🙂 ser inget problem i det, kram <3
Jag har en dotter som är 11 månader och valde att separera med hennes pappa när hon var 8 månader. Vårt förhållande hade varit upp och ner ( mest ner) över ett år. Vi (mest jag) små bråkade i princip dagligen och till slut fanns inga känslor kvar. Någonstans kände jag att ”nä, du är värd mer, du är värd att vara lycklig på riktigt”. Och samtidigt som det känns sorgligt att vi inte var ”the happy family” och stundtals asjobbigt (bla med tanke på allt jobb med att vara ensamstående) så är det ändå det som jag, han och vår dotter mår bäst av i slutändan!
Förstår verkligen! SÅ bra beslut! <3 <3 du har så rätt, kram!
Nej, jag skulle inte kunna vara tillsammans bara för barnens skull..skulle inte funka från min sida för jag tror mycket på att jag skulle vara olycklig och vara en sämre mamma till mina barn och inte säkert en bra sambo heller dvs uppstå för mycket bråk även om man inte ville det om vi var tillsammans bara för deras skull.
Även om jag mycket möjligt tror på att om våra känslor skulle ta slut en dag så skulle vi lätt kunna vara vänner och hålla sams på ett bättre sätt ändå fast på olika håll i livet trots att vi har barn tillsammans.
Mina föräldrar var tillsammans för min skull men som barn märkte man fort att deras kärlek hade dött för länge sen. Var väldigt tacksam över sen att dom tillslut gick isär istället, dom blev mycket lyckligare så.
Fast det jag upplevde var ju mycket bråk osv vilket jag inte önskar något barn skulle få vara med om men man önskar att dom hade gått isär när dom insåg att känslorna inte fanns där längre än att hålla på att försöka när det inte fanns mer än ännu mer hat kvar till varandra och vem vet om dom hade gjort det tidigare så kanske hade dom hittar tillbaka till varandra igen sen, men som sagt vem vet.
Förstår <3 bra tänkt. Tack för att du delade med dig 🙂 <3 Stor kram!!
Jag är ”en sån” som håller ihop för barnen. Det sista av vårt förhållande dog när jag var höggravid med vårt andra barn när jag kom på honom med otrohet, precis innan vår första bröllopsdag. Jag kommer aldrig komma över det eller förlåta honom, jag har varit ensamstående innan och vet att jag skulle klara det utmärkt men är ändå en smidighet att vars två i barnens vardag, då mitt arbete är oregelbundet. Saknar jag kärlek? Ja. Saknar jag bekräftelse? Ja, men mina barn går alltid först, även om jag vet att jag egentligen är värd mer.
Fast nej, nej, nej! Du gör dina barn en sån otjänst genom att bära ihop för lätthetens skull! Det skär i mitt hjärta att höra hur du resonerar! Kvinna! Du förtjänar det bästa, fina barn förtjänar det bästa, en mamma som är lycklig och mår bra. Skrota karlfan, och skapa dig ett eget liv med dina barn. Allt löser sig!
Men fy så hemskt med otroheten!! Förstår att du känner så! Så hemskt 🙁 Men förstår också att du vill stanna för barnens skull. Det är så förbaskat svårt det där. Hoppas allt blir bra för dig, kram <3
Usch det gör ont i hela mig att läsa att han var otrogen mot dig när du har gravid! Fy fan! Förstår att det trots det inte är helt lätt att lämna. Men ibland kanske man måste tänka på vad man förmedlar till sina barn? Vill man att de ska acceptera att vara i en kärlekslös relation? Eller vill man visa att självrespekt alltid är viktigast även om man måste ha en lägre levnadsstandard? Hoppas att du väljer att sätta värde på dig själv, du är värd lycka!
Så otroligt hemskt! En otrohet är alltid hemsk men under en graviditet är fan ännu värre! Jag tycker du är värd mer!
Du gör såklart ditt eget val. Men jag vill bara att du ska veta att du är värdefull och värd att få leva lycklig. Även om ni inte bråkar eller osams så ser ju era barn hur ni är mot varandra. Vill du (eller någon annan) att dina barn ska tro att det är sådär kärlek är? Leva tillsammans utan att.. leva? Älska? Vara kär, glad och må bra. Att du saknar kärlek och bekräftelse är något dina barn snart kommer inse. Skulle du råda dina egna barn till att stanna i en relation utan kärlek? Där den ena partnern har svikit, varit otrogen? Önskar man sina barn ett kärlekslöst liv? Nej. Och inget barn önskar sina föräldrar ett kärlekslöst liv. Det värsta vore ju om ena barn ser att man är olycklig och skulle tro att det beror på en själv. Nu kanske ni vill jobba på er relation, det är såklart en annan sak än det jag syftar på.
Sen kan jag tycka att det känns så orättvist om partner gör allt för att familjen och livet ska hålla ihop, att alla ska må bra. Så kommer den ena partnern och sviker den andra, något så fruktansvärt. Och då får den som kämpade inte längre dela varenda vardag med sina barn? Det är verkligen orättvist. Alla barn ska givitvis ha rätt till sina föräldrar (utgår från bra föräldrar nu då) men personligen anser jag att en otrohet är ett svek mot familjen som helhet. Är det dåligt försöker man lösa det. Går det inte att lösa, då gör man slut och gör det bästa för familjens alla medlemmar. Man sviker inte den ena och är otrogen. Usch.
Lilla My, du gör som du vill. Men du ÄR värd mer än såhär. Personligen anser jag också att alla barn är värda att leva i ett hem med bra förebilder, även när det kommer till kärlek ❤️. Önskar dig all lycka.