Fick en fråga om hur jag känner när det kommer till att älska en till liten lika mycket som jag älskar Jason.. Alltså det är så svårt. På ett vis så känner jag att jag SJÄLVKLART kommer att älska bebis nummer två lika mycket för att det kommer att komma ut en Jason nummer två, haha.. Det känns verkligen som att jag kommer att föda en exakt likadan bebis som Jason. Att jag ska få en kopia av min son. Jag VET ju egentligen att det inte är så men när folk ställer denna fråga så känner jag spontant att ”JA, för det ska ju komma ett till likadant barn”. Låter kanske helknäppt men det är så jag tänker av någon anledning. Vet att många som väntar sitt andra barn oroar sig för om kärleken ska räcka till. Läser om detta ämne ständigt på bloggar här och där. Man älskar ju sitt barn som man har redan SÅ SÅ SÅ SÅ mycket. Hur ska man någonsin kunna älska någon annan ens i närheten av den mängden som man älskar sitt barn som är utanför magen? Det är faktiskt en svår tanke.
Jag älskar redan bebisen i magen jättemycket. Direkt tanken slår mig att det inte är en till liten Jason där inne så blir jag dock fundersam på om jag verkligen kommer att kunna känna lika starkt för en till. Det är faktiskt en svår känsla. Det går nog inte tänker jag. Men jag vet å andra sidan att det visst kommer att gå och att jag visst kommer att känna samma starka kärlek för barn nummer två. Jag vet dock att det kanske inte är säkert att det kommer direkt. Många av mina vänner har berättat att dom bara ville hem till barn nummer ett direkt efter förlossningen med nummer två och att dom inte alls kände så starkt för barn nummer två med en gång. Det var en kärlek som växte med tiden. Det är nog så himla olika det där. Precis som med barn nummer ett. Vissa tar till sig sitt barn med en gång och känner en omedelbar och stark kärlek medan det kan ta lite tid för andra att lära känna sitt barn och få dom där starka känslorna. Jag tycker att allt är lika okej för vi är ju alla så olika. Det finns inga rätt eller fel.
Jag är öppen för vilken känsla jag än kommer att känna direkt efter förlossningen men jag vet också att jag i slutändan kommer att älska alla mina barn lika mycket. Min kärlek för Jason har verkligen växt för varje dag, vecka och månad. Ju mer jag lär känna honom ju starkare blir kärleken. Kärleken till honom var så självklar för mig från dag ett. Jag kände starkt för honom och älskade honom mest av allt men det var mer en undermedveten kärlek på något vis.. Jag visste ju liksom inte vem han var utan skulle lära känna honom, förstå honom och allt det där. Sedan växte den sig allt starkare (och gör fortfarande) allt eftersom att tiden gick och går. Haha.. Åååh, vilket flummigt inlägg det blev men någon kanske förstår vad jag menar iallafall =)
Hur kände ni? Fick ni omedelbart band till barn nummer två/tre/fyra/fem/osv? Eller tog det längre tid att få band? Jättekul att höra då allas historier är så olika. Kram!
Kommentarer
Jag har tre barn 8, 3 och 10 månader. Jag har direkt efter förlossningen kännt ett band till barnet, men de där riktigt intensiva känslorna och kärleken har liksom vuxit sig fram efter ett par månader. Det är ju trots allt en ny person att lära känna. Men första barnet trodde jag att det var något fel på mig när jag inte kände så starkt omedelbart, men jag har förstått att det är ganska vanligt 🙂
Ja, det är ju verkligen så 🙂 tror också att det är vanligt!! <3 kram
Med barn nummer 1 fick jag inte dem där kärleken alla pratade om direkt.. kände mig jätte dum som inte älskade mitt barn direkt ( så som man ’skulle’) men kärleken kom som ett brev på posten några veckor senare 😊😊 barn nummer 2 därimot! Wow den kärleken! Då fattade jag vad alla pratade om 😊😊
Åh, ja, det är ju så himla olika <3 och allt är lika rätt, kram <3
Jag var rädd för att inte kunna älska mitt andra barn lika mycket som första – kändes omöjligt att kunna älska en till så pass mycket. Jag älskade honom självklart redan under graviditeten men direkt när jag såg honom så var det en sån stark kärlek.. Både jag och pappan ville däremot ha mycket egentid med vår första när vi kom hem.. Nu är sonen 3,5 månad och jag känner sån nyförälskad känsla med honom och dottern som är 20 månader har jag en sån stark kärlek och stolthet över. Självklart älskar jag dem precis lika mycket men just nu på olika sätt skulle jag tro 🙂
Egentligen hade jag velat att dottern skulle kommit till BB och hälsat på men då vi åkte hem samma dag kände jag att det var rätt skönt att få egen tid med den nyfödda bebisen. Att bara få tänka, se och koncentrera sig på honom utan att få dåligt samvete för att man inte ger samma uppmärksamhet till den första – den tiden är guldvärd! Sen blir det ännu starkare kärlek till dem när man ser dem tillsammans och hur mycket de äskar varann! <3
Tack för att du delade med dig <3 så underbart det låter!! <3 nu längtar jag ännu mer efter syskonet, haha.. Blev nästan tårögd av att läsa om kärleken.. KRAM <3
Jag har en 3åring och 16 månaders, och ja upplever de som första hade ja svårare med, då äldste sonen var en jättejobbig bebis åt det kolikliknandehållet, kanske låter lite hemskt men våran kärlek o band växte sakta fram, och vid ca 5 månader kände jag riktigt hur mycket jag älskade honom, kan tillägga att hade en väldigt snabb o smärtsam förlossni g, min man fick förlossningsdepression och jag mådde så fysiskt dåligt efter förlossningen så tog mig en månad att åtdrhämta mig den bebistiden de första halvåret handlade mest om att bita ihop o vara stark för att orka, amningen funkde inte,sömnen funkade inte och bajseriiet funkde inte,Förstamånaderna agerade ja hans madrass ocb sov löngst två timmar i stöten, är annars en väldigt känslosam person,men var som att ja gav o gav utan återhämntning för att han behövde mig. Från ett år och fram blev han världens gladaste könslosamma hjärtegryn väldigt mysig lugn och öm, sen dess har han som vilket annat barn stundvis varit jobbig, men det är verkligen ett sandkorn i sanden jämfört med första tiden. Och vi två harvarit jättetajta sen dess.
Med tjejen åkte jag in lite tidigare så lyckades följa förloppet, såg attde var en tjej i magen på uktraljudet med 3d, då kunde man se hennes drag,väldigt lik sen när1 hon kom ut, gav henne ett namn som bara kändes rätt, och sen när hon kom ut var de kärlek med första ögonkastet, hon var en så lugn o behaglig bebis och allt bara klaffade. Min son var jättedukti med henne från början 1 år och 9 månader var han, var glad entusiastisk och då hon sov mycket fick vi mycket tid att hitta tillbaka till varann För det var så det kändes när jag kom hem två dygn efter lillans födsel till brorsan, han fick något annat i blicket men på ett positivt sätt, som om han visstr att han nu är storebror, han kändes så fruktansväft stooor, och de gav mig lite ångest faktiskt i kombo med tredagars gråten, jag vqr så glad när lillan föddes och allt kändes normalt, så det var som om ja aldrig skulle tro ja kunde bli ledsen igen, men så kom den ungefär som man inte kan hejda sitt skrik när man åker berg o dal bana, och de kändes som om min lille bebispojk var borta, att den tiden de bara varit vi, att den var borta, nu kände jag så otroligt mycket kärlek för dom bägge, men mycket jobbiga oroliga tankar om, kommer jag räcka till,känslomässigt och fysiskt? Kommer jag verkligen kunna ge bägge det de behöver? Men sen när dippen var förbi kändes de bättre och jag och min son fick en ny starkare relation, han blev på något sätt en egen person i det ögonblicket han fick en lillasyster, och de verkade som detta gjorde honom stolt och nöjd, och orädd att göra saker utan mamma, Som tur är var min man pappaledig första två månaderna, och mådde bra denna bebistid, så han o sonen bondade som bara den, så jag fick möjlighet att ge den närhet mat o tid som min lilla tjej behövde i och med hon var en riktig snuttare.
Idag är min 16 månaders tjej väääldigt bestämt, glad men med ett hett temprament som lika snabbt går över som de tänts, livsfarlig liten vild pillrigt matvrak som ska äta allt vare sig de är mat eller inte, en virvelvind och har en enorm glimt i ögat,och jag älskar henne så innerligt djupt, Och brorsan på 3 åt pratar o har intressen, är så enthusiastisk och snäll, så så känslosam, Bestämde sig för att sluta med blöja dennna vecka, och han räknar varje dag upp allt han älskar inklusive mig och de är så mycket pussar o kramar och kärlek att man svämmar över.
Sä på din fråga om kärleken räcker till? Jag älskar mina bägge barn lika mycket, men på olika sätt, och för olika anledningar. Den blev även till på olika sätt, en tog tid på sig, men en var kärlek vid första ögonkastet, Men som jag lite lever på nu när vi har det lite jobbigt me henne, för att orka med. Men kärleken till min familj, till mina barn,den har vuxit sig starkare, allt eftersom jag har vuxit i min roll som tvåbarnsmamma, Det är svettigt och intensivt, men kärlek finns det så de både räcker och blir över, och de vet jag de kommer göra för dig med
stoooort
Lycka till❤
Så fin och ärlig kommentar!!! TACK snälla du för att du tog dig tiden att dela med dig och skriva så långt. Så intressant att läsa verkligen. Och så fint du beskriver kärleken till dina barn. Och ja, visst är det intensivt att vara mamma ibland men så värt det i slutändan. KRAM <3
<3
<3
Själv hade jag inga problem med att få band o älska barn nr 2. Hjärtat växer på något konstigt sätt så det får plats mer kärlek 😁. Vet dock att min man kände att det var lite svårare o att det tog någon vecka. Men jag kände kärlek för min tös när jag fick upp henne på bröstet. Så olika det kan vara.
Klok fundering tycker jag då jag själv ställde just den frågan under min andra graviditet 😁.
Så underbart <3 Ja, det känns som att det är något alla gravida funderar över! Kram fina du 🙂 <3
du har ju haft tid att lära känna j massor, klart att kärleken till honom kan vara ”större” i början men det jämnar nog ut sig med tiden
Ja men givetvis är det så 🙂
Jag fick min andra son, Casper, den 18 maj 2017 å de va minst lika mycket kärlek till honom som jag har till första sonen, Theo, (fyllde 3 år den 24 feb) 😍 de påminde så mycket om varann å det såg ut som en mini Theo❤ en lika magisk å häftig upplevelse denna gången- så avis på dig som e gravid
(Älskar verkligen å vara de så jag saknar redan den känslan även om jag älskar att ha Casper hos oss) 😍
Åh stort grattis!! <3 Kan tänka mig att det kan bli så om dom är så lika 🙂 <3 hihi ja, och jag bara längtar tills bebis kommer ut i vinter, kram <3
Tusen tack fina du! <3 å båda sönerna är så lika sambon så de e sjukt haha😀 förstår de ! Tycker de e så kul å följa er här på din blogg, har gjort de sen du va gravid med Jason ❤ kram
Haha så roligt!! <3 blir så glad 🙂 stor kram fina
För mig tog det längre tid för känslorna med första barnet då jag tyckte att omställningen var så stor.. med nr två kom kärleken direkt! Stort lycka till med allt 🙂
Åh, det kan ju vara så olika 🙂 och allt är ju lika rätt <3 kram och tack
Hejsan ! I vilken vecka började du må illa? Och kom det bara på en gång eller smygande. När började magen synas? Ha en go dag! Kram
Kom med en gång för mig. Typ vecka 5 🙂 magen tycker jag har funnits där typ sedan vecka 7 men det har väl mest varit tarmar och så.. men vecka 13 denna graviditet och vecka 23 med jason, kram
Min 2a är ju fortfarande i magen, men tänker ungefär som dig.
Känns svårt att förstå just nu, men tror det kommer kännas självklart när hen kommit ut, kanske inte direkt, men att det kommer komma ❤️
Med Freya kände jag det där bandet direkt, ska bli spännande att se med nästa ❤️
Ja, det är svårt att förstå <3 kram kram
För mig har det växt fram. Jag trodde och förväntade mig nog en lika omedelbar kärlek och lycka som till storebror men även om kärleken kom omedelbart tog det ett tag innan det där riktigt lyckorusiga kom. Kände mig så hemsk för det men som jag påmindes av en klok kvinna: storebror har ju tre års försprång som vi har hunnit etablera en djup relation på! Och nu såhär 3 månader efter lillebrors ankomst är jag totalt förälskad i honom och kan knappt sluta pussa på honom. Extra härligt att storebror också är så glad i bebisen Och säger att han är gullig och söt och pussar honom. Så fint att se!
Läste ikapp en massa inlägg precis och måste bara säga angående ditt inlägg där du kände dig som en hemsk mamma för du var inte den mamma du ville utan var irriterad etc… Du är inte ensam om den känslan och den är hemsk, inte minst med två barn…. MEN vi gör alla vårt bästa och jag tror att du är en helt fantastisk mamma för i varenda inlägg du skriver märks kärleken till Jason och din familj tydligt. Det gillar jag verkligen med dig och din blogg. Ta hand om dig 🙂
Tack för att du delade med dig <3 och så rätt hon har! Det är ju verkligen så 🙂 <3 man älskar ju alla sina barn fast kanske på olika vis – men lika mycket i slutändan. Stor kram och jättetack!!! Du anar inte hur glad jag blir!!! <3 detsamma
Ja, jag kände en lika stark och omedelbar kärlek med nummer 2 😊 Jag hade däremot mer längtan att komma hem då också, hem till storasyster❤ Men kärleken var överväldigande stark! Det är en otrolig känsla att se sina barn tillsammans första gången också- och sedan se dem lära känna varandra 😊 Ja hjälp, att all kärlek får plats…man känner sig nästan sprickfärdig❤
Så underbart att få känna så <3 kan tänka mig det, såå magiskt 🙂 längtar tills jag får se den kärleken, kram
Har två barn och 16 månader mellan dom och självklart älskar jag dom båda lika mycket! När lillasyster kom så tog jag henne till mig direkt så ja jag kände det direkt! Ville skydda henne mot allt så som jag gjort med storasyster men som nu inte behöver skyddas på samma sätt (hoppas du förstår vad jag menar) 😉 nu när jag ser på mina flickor 2 år och den andra 9 månader tror jag mitt hjärta ska sprängas av kärlek ❤ dom är mitt allt!!!
Men så underbart med så nära mellan barnen 🙂 förstår precis 😉 kram <3
Åh, det kommer jag ihåg att jag tänkte på mycket också. Däremot var jag rädd att jag skulle ”glömma bort” hur mycket jag älskade nummer 1 om kärleken skulle delas mellan två. Men det blev inte alls som jag trodde. Istället älskar jag båda ännu mer än vad jag trodde var möjligt! Kärleken till barnen är obeskrivlig. Och att se dem tillsammans och som egna individer gör bara kärleken starkare för båda för varje dag som går.
Ja, kan tänka mig att många funderar över det.. <3 Ååååååh underbart att få känna så! Kram fina
Ett viktigt inlägg verkligen. Jag tror också många brottas med dessa tankar. Jag tror det är lätt att förvänta sig eller andra förväntar sig att kärleken/anknytningen till sitt barn ska vara omedelbar. Men så är det inte riktigt för alla. Jag kämpar fortfarande med känslor efter min första förlossning som var minst sagt omtumlande, nu vet jag att jag älskar min dotter men det tog sin tid. Jag har också haft en besvärlig nuvarande graviditet och kännt mig så himla osäker och rädd för att jag inte kommer känna att jag älskar det nya barnet på samma sätt. Men min barnmorska hjälpte mig lite genom att visa lite statistik på just anknytning till bebis. Det var väl ungefär 20% av blivande mammor som började knöt an till bebis redan under graviditeten och ca 30% som kunde känna det i samband med födseln eller strax efter, men för 50%! Kunde det dröja uppe emot 4 månader innan känslan fanns där. Ganska vanligt med andra ord att det kan ta sin tid. (för den som vill ha mer exakta siffror kan man vända sig till sin mvc). Som sagt bra att du tog upp detta ämne, det är lätt att man fastnar i skuldkänslor om man inte känner det man tror att man borde och har en föreställning om att ”alla andra” älskar sina barn direkt. För mig kändes det lättare efter att jag såg siffrorna min bm visa iaf.
Ja, det är nog vanligt att känna så <3 tack för att du delade med dig! Tror att det är viktigt att prata mer om det och att man ska få känna att det är helt okej och inget fel i att inte känna den där starka kärleken direkt. Kram kram <3
För mig tog det lite tid innan jag knöt än till mitt första barn. Var väl chockad över omställningen helt enkelt 🙂
Nu sitter jag här med barn nummer 2, (som för övrigt är en komplett kopia av storebror) och känslorna svämmar över. Känner dessutom om möjligt starkare för storebror då han vuxit så otroligt i mina ögon på dessa veckor. <3
Åh tack för att du delade med dig <3 ja, det kan jag tänka mig!! Så underbart, kram