Gabriella Joss Gabriella Joss
Allmänt

Nya tankar

Många av er har frågat mig hur jag känner och tänker kring missfall nu när det har gått några veckor och jag kan ärligt skriva att jag inte tänker på det så mycket just nu. Jag var JÄTTERÄDD dom första veckorna och precis när vi hade fått veta det men nu känns det nästan lite som att jag har ”glömt” att jag är gravid, haha.. Okej, glömt har jag ju inte men dagarna fylls med så mycket annat och jag försöker bolla illamåendet med att orka ta hand om Jason, försöka komma ut om dagarna iallafall, hinna med jobb, nära och kära.. =) Mitt fokus har släppt lite från graviditeten men när jag väl börjar fundera på det så blir jag jätterädd.. Så jag försöker att distansera mig från det och låta bli att tänka på att jag är gravid över huvud taget. Det som händer, det händer.. Inte för att det är en tröst om det väl skulle hända något men ni förstår nog. Jag tror att jag kommer att ha svårt att ta till mig denna graviditet. Jag har svårt att koppla samman min svullna och rätt stora mage med graviditeten och jag har svårt att koppa ihop illamåendet med att jag väntar ett till barn. Ska jag vara ärlig så lär jag inte ”förstå” eller ta till mig graviditeten förrän runt RUL om jag känner mig själv rätt. Jag vill inte vara för glad, jag vill inte hoppas för mycket och jag vill inte längta.. Inte än. Jag vågar seriöst inte. Är glad och samtidigt ledsen för dom känslorna. Glad att jag har kunnat distansera mig lite från rädslan men ledsen över att jag inte tar vara på att jag är med barn och faktiskt tillåter mig själv att få lyckokänslor för det. Ibland bubblar lyckan upp men jag är rätt så snabb på att trycka tillbaka den igen. ”Du kan inte vara för glad än” ekar i mitt huvud. Efter ultraljudet vi gjorde så var jag jättejätteglad i ett par dagar för att det kändes som att jag hade lite kontroll över situationen och hade ”koll på läget”. Låter kanske skumt men i och med att jag såg hjärtat och fick höra att allt såg jättebra ut hittills så kändes allt så självklart och bra. Men sen blev jag osäker igen.. Detta inlägg är nog jätterörigt och känns säkert konstigt att läsa men jag har verkligen skrivit det rakt från hjärtat. Har bara knapprat på tangenterna och låtit känslorna komma fram och så får jag hoppas att ni förstår hur jag menar.

Hur känner ni andra som är gravida/har varit gravida i rätt tidiga veckor? Tar/tog ni det till er eller vågar ni inte heller omfamna graviditeten förrän lite längre fram? Berätta gärna hur det var för just dig. Tycker att det är så roligt att läsa andras tankar och känslor. Man kan ju känna så olika fast man är i samma situation och det är rätt häftigt tycker jag – att vi alla är så olika. 

P5281027

Kommentarer

  1. Amanda

    Förstår precis hur du känner!!
    Vår flicka är snarg 7 veckor gammal men jag oroade mig fram till att hon låg på magen. Men de första veckorna var hemska under graviditeten, jag hade nästan intalat mig själv att det inte levde och att man skulle upptäcka det på KUB. Vet att jag en gång ringde till kvinnokliniken för smärtor och sjuksköterksan där säger ”det är nog ett missfall och det gör vi inget åt så det är bara att invänta det” då var jag i vecka 11 och detta var inget man ville höra då!!

    Jag var precis som du rädd för att vara glad!

    All lycka tlll dig och hoppas illamåendet släpper för dig! Har följt dig väldigt länge och det ska bli väldigt spännande och få följa dig ännu en graviditet!

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Förstår dig verkligen <3 men alltså så hemskt att dom sa så.. :/ förstår verkligen att du blev jätterädd och orolig då.. Stor kram och tusen tack!! Blir så glad, kram <3

  2. Jonna

    Känner igen mig i dina tankar. Jag vägar inte tänka för långt fram och vågar inte vara glad, fast jag egentligen borde. Är i v13 nu idag och ska på ultraljud igen på måndag. Var på ultraljud i v9 och då såg allt bra ut, jag var glad å lycklig i några dagar sen blev jag osäker och vågade inte vara glad mer. Trots att jag är illamående, kräks och är suuuuuuper trött så vågar jag inte vara glad för plutten i magen. Jag hoppas det känns bättre efter ultraljudet på måndag!!

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Förstår dig verkligen finis!! Stort grattis till plutten i magen och lycka till på ultraljudet!! <3 berätta gärna hur det gick sen, kram <3

  3. Hanna

    Jag var också så orolig för missfall. Jag fick en riktig blödning i vecka 9 och ringde gyn och bad om en tid men kvinnan sa ”ja du har fått missfall och det finns tyvärr inget att göra åt det, gör ett nytt test om 4 veckor” fick tyvärr ingen tid men sökte privat och tack och lov så slog ett hjärta. Är idag i vecka 24 och är fortfarande orolig att något ska gå fel. Men att barnmorskan på gyn kunde säga så och vägra ge mig en tid var inte kul 😟

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Men åh 🙁 <3 så hemskt att dom säger så rakt ut.. Dom vet ju inte om det verkligen är så per telefon.. <3 så skönt att allt var bra!! <3 Förstår det 🙁 inte alls okej!

  4. Linn

    Åh jag var super orolig och är än i vecka 26. Var glad samtidigt som jag spydde och var orolig för missfall. När jag berättade om min pro fick jag som svar ” du är bara 19 år får du ett missfall är det inte hela världen” det gjorde mig så ledsen.

    Nu har jag börjat njuta lite mer.

    Kram

  5. Sabina

    Jag förstår precis hur du tänker! Jag var exakt likadan under min graviditet! I stort sätt hela graviditeten va ja orolig att nått skulle gå fel 😕 Så jag hann inte njuta riktigt så mycket som jag kanske borde ha gjort. Var alltid jättenoga med att inte stoppa i mig fel mat å så..

  6. A

    Fick tyvärr missfall för en vecka sedan i vecka 9. Väldigt jobbigt både fysiskt och psykiskt. Man ligger så långt före i graviditeten och kollar upp grejer som bilbarnstol, kläder till bebis och allt annat man behöver.

  7. Mysan

    Jag är fortfarande tidigt i graviditeten.. jag kände mig nog mer orolig förra gången än nu, för nu har jag ju ändå dottern som ”tröst” eller vad man ska säga.. känns dumt att säga så, men inte en självklarhet att bli gravid för mig, då det ligger i släkten att ha det svårt.. tog 10 år för min mamma t.ex att få ett plus, så mam & pap skulle adoptera, men så blev jag till 🙂 hoppas du förstår vad jag menar iallafall, jag är så lycklig att jag lyckats få ett barn ❤️

  8. Maja

    Hej!
    Tack för dina inspirerande inlägg, älskar att läsa din blogg!
    Jag är 19 år och gravid med vårat första barn, går in i v 19 imorgon 🙂 är super duper glad, dom första veckorna var jag såå orolig åkte 30 mil för att få göra ett tidigt ultraljud. Men allt såg bra ut men jag kunde ändå inte släppa oron, men sedan började magen växa och det kändes bara bra. För någon vecka sedan kom sparkarna och dom sa på RUL att det är en liten pojk 😀 vi är så glada och tacksamma.
    Önskar dig lycka till och en stor kram <3

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Tusen tack <3 blir så glad!! Och grattis!! 🙂 Förstår att du är glad! Ja, allt är ju värt det så länge man får stilla sin oro! MEN ÅÅÅÅH UNDERBART! Blir så glad för er skull, stor kram och detsamma <3

  9. Madde

    Jag var faktiskt inte alls orolig, men förväntade mig inte heller att allt skulle gå bra. Men jag tror inte att jag är en särskilt orolig person överlag. Både fördelar och nackdelar med det såklart, men jag litar oftast på att saker går bra. Håller tummarna att allt fortsätter fint för er!

  10. Patricia

    Jag känner exakt likadant som dig. Är i v 10 och vågar inte hoppas för mycket även fast jag vill vara jätteglad. Fick ett MA i v13 i höstas så det sitter kvar och jag kan inte sluta tänka på det. Men jag försöker också att tänka bort allt. Ska på ul på måndag och jag hoppas att allt ser bra ut och att jag vågar ta till mig allt efter det.
    Jag har följt dig väldigt länge men jag är inte riktigt den som kommenterar hehe. Men nu när vi är gravida samtidigt är det ännu roligare att läsa och följa dig, tack för en bra blogg ❤ 🙂

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Men åh beklagar 🙁 <3 hoppas allt ska gå vägen för dig nu! Och tusen tack för så snälla ord!! Berätta gärna hur allt går <3 kram kram

  11. Lisa

    Jag förstår precis hur du känner 🙂 💕
    Jag tog flera digitala test (dom där du ser veckor) bara för att kolla så det fortfarande fanns hormoner kvar.. Alltså så att det stod 3+
    Låter kanske knäppt men jag var så nojig..
    Och så gjorde jag två tidiga ul ett i vecka nio och ett i vecka tolv cirka innan vi berättade för familjen.. 😂
    Men även efter två ul där barnmorskan förklarade att det var en stark graviditet och att barnet utvecklades som det skulle så kunde jag inte ta in det…
    Så jag var orolig större delen av graviditeten.
    Till och med efter rul..
    Första graviditeten var jag inte orolig alls o hade ingen tanke på att det kunde bli missfall.
    Men jag var nog orolig för att vi fick missfall innan vår dotter föddes nu i januari
    Förlåt för långt inlägg 😁
    Måste bara säga stort grattis till graviditeten 💕
    Har en underbar dag 🙂

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Det är ju inte alls konstigt, jag har gjort samma sak! <3 Fina du! Tack för att du delade med dig. Skönt att höra att man inte är ensam. STOR kram och tusen tack 🙂 <3

  12. Emelie

    Jag kunde skrivit detta inlägget själv, haha! Precis så kände jag. Tänkte att statistiken för missfall borde drabba mig någon gång och att allt gått så bra med dottern. Varför skulle det göra det nu? Inte förens efter RUL kunde jag njuta och känna att allt är bra. Byggde upp värsta senarium i huvudet för att skydda mig själv. Men nu njuter jag som sagt till fullo och har ca 10 veckor kvar!

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Men så skönt att jag inte är ensam!! <3 tänker precis som du! Och åååh då är det ju nära 😀 kram <3

  13. Rebecka

    Första gången jag kommenterar här men jag har följt diåg sedan du blev gravid med Jason (jag har oxo oktober barn) Känner samma sak som du! Är gravid i v 17 nu och längtar efter rul nästa vecka! Gjörde ett tidigt ultraljud i v9 och blev så glad att allt så bra ut, vid kub i v 13 fick vi sedan så hög risk för downs syndrome. Vi tog oss igenom det och gjorde nipt och det visade att allt såg normalt ut. Hoppas att det kommer att gå bra så jag kan entligen börja att njuta av min lilla fina mage❤ lycka till!

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Men grattis!!! <3 förstår.. Så skönt att allt ser bra ut och STOR kram! Lycka till med allt ni med <3

  14. E

    Jag är i 7:e veckan och detta är min andra graviditet! Förra spydde jag från vecka 5 till v 42 😏 Nu mår jag inge illa alls, mår liksom hur bra som helst och det skrämmer mig.. känner liksom ingenting alls! . Oroar mig väldigt mycket för missfall hur mycket jag än försöker vara positiv och inte tänka på det! Bara hoppas på att jag kommer må bättre denna gång och att lilla lilla bebisen mår bra!
    STOR KRAM till dig och din familj ❤️ Så kul att följa dig, speciellt nu när vi också väntar på att bli 4.

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Men huvva 🙁 så skönt att du får må bra nu men förstår att du blir rädd. F sa det till mig här om dagen att jag kommer att bli ännu mer orolig när jag börjar må bra ;p haha! 🙂 Jaa, vi får hålla tummarna! STOR kram till dig med och tusen tack för pepp och stöd <3 OCH GRATTIS!!<3

  15. Patricia

    Jag hade inte svårt att omfamna graviditeten men jag hade inte tid att tänka på den, Min son var då 2 år och var ca 2,5 år när lillasyster kom och han var rätt krävande. Så det fanns inte tid att tänka på att man var gravid. Jag var super stressad hela tiden och fick graviditets migrän så4-5 dagar i veckan låg jag bara i sängen och hade sprängande huvudvärk och spydde. Då tänkte jag inte på graviditeten ihäller. Sen när den väl släppte efter haft det i 20 veckors tid så börja jag jobba. Jag klättrade på bord för att komma dit jag ville och pressa mig själv för jag tänkte inte på att jag var gravid.var tvungen försörjafamiljen och ta hand om mitt son. V 34 + 3. Börja mitt vatten sippra och v34+ 6 fick jag värkar och v 35+1 hade jag min dotter i famnen.

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Förstår! Skönt på ett vis ändå att inte tänka på det så mycket men så jobbigt att ha det så 🙁 så stark du är!! Kram

  16. emilia

    är i vecka 38 och har varit orolig och rädd hela graviditeten. värst var dom första veckorna. önskar jag kunde få vara glad över bebisen i magen mer än bara när han sparkar runt. ❤

  17. Hanna

    Förstår dina känslor och tankar! Det går upp och ner.
    Var på ultraljud igår och har bf 11 januari, Tror vi är i samma vecka?
    Har en son, August, som föddes 6:e december 2015. Var 19 år då.
    Har följt dig i flera år! Önskar dig all lycka till. Kram <3

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Ja, det är precis samma BF som jag har!! 🙂 GRATTIS!!! 🙂 <3 och vad roligt, blir så glad <3 detsamma!!

  18. Emma

    Jag ”njöt” aldrig av den graviditeten då jag fick först höra i v13 att min bebis va död o sen efter några veckor behöva gå till en barnmorska för att prata o då få veta att min bebis levde iallafall i v18 o dagen efter fick jag åka på rul o min lilla flicka va helt frisk! Så att ha gott i ca 7 veckor o trott att min bebis dog till att hon helt plötsligt levde gjorde att jag varje dag hela graviditeten oroade mig o va rädd att nåt skulle hända henne! Idag är hon 15 månader o en riktig busig liten tjej!
    Men nästa graviditet ska jag definitivt försökts njuta mer av själva graviditeten! ❤️

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Men herregud så hemskt att behöva höra det 🙁 <3 men så fint att dom hade fel!! Sjukt ändå att man kan se fel på en sådan sak.. Det är ju inte okej tycker jag.. STOR Kram <3

  19. E

    är gravid med min andra precis som du, och jag vet inte men jag tog inte till mig graviditeten fören vi gick ut med det vilket vi gjorde så sent som i v22-23 och vi är i v27 nu, samtidigt så känns det som att man inte tänker så himla mycket på det just för att jag har en liten nyss fylld 1åring hemma som tar upp 99% av all vaken tid så jag tror det är mycket därför!

  20. Sophie

    Hej! 😀
    Såsom du skriver stämmer precis in på mig. Kan tänkas att jag var extremare än så. Först är det rädslan: kan jag få barn? Sen är det oron att tappa bebisen.

    Jag tog inte kub pga vår unga ålder, men nu i efterhand skulle jag nog ha gjort det i alla fall för att få någon sorts bekräftelse. Kändes sä sjukt att jag skulle ha något i magen då jag inte heller hade några symtom eller svullen mage. Jag började vara ironisk om att jag var psykisk sjuk och hade hittade på allting. Men sen var det ”ögonryckningen” inne i magen och RUL därefter och så lättade oron! 👏🏽 plutten är nu 11 veckor ❤️

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Men ååååh grattis!!! <3 tack för att du delade med dig av dina tankar och känslor.. Förstår dig <3 kram

  21. Kikki

    Jag kände ungefär samma sak! I v 13 fick jag göra ett spontant ul för min bm trodde vi har beräknat mig fel o då visade sig att jag väntade tvillingar. Eftersom tvillingar är en riskgraviditet så kunde jag aldrig ”koppla av”. Då det är vanligt att dom kommer väldigt tidigt. Min när jag nådde v 35 kunde jag äntligen koppla av då det var min milstolpe. Tjejerna kom men planerat snitt i v 38 sen och nu är dom ett år gamla

  22. Nani

    Hej Gabriella! Första gången ja skriver här. Tycker om din blogg:). Kan du vara snäll o lägga upp hela länken på den kjolen från boohoo svårt o hitta den! Hade varit super snällt) kram kram

  23. Sofia

    Det var så skumt med min egna graviditet, kopplade nog aldrig att det var min son där i. Och idag 1 år och 9 månader senare kan jag inte ens föreställa mig att han legat därinne 😂. Sonens pappa var nog den som kopplade det mest, men det först efter rul. Där tyckte han att det blev verkligt, men aldrig jag. Ändå kände vi första riktigt hårda sparkarna samma kväll, och det var en väldigt livlig bebis sen dess tills… ja.. han ör fortfarande aldrig still 😂

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Hahha 😉 jag är likadan.. 😉 kopplar inte heller ihop graviditeten med Jason.. Det känns som två helt olika saker nästan.. 🙂 kram <3

  24. Viktoria

    Jag pendlade jättemycket. Men det hjälpte att påminna mig själv om att när man sett ett hjärta slå så är risken väldigt liten att något går fel. När vi fick se bebisen för andra gången (första i v9, andra i v12) så vågade jag slappna av och börja längta och njuta av graviditeten. Då hade hjärtat slagit på båda ultraöjuden och bebisen hade växt så mycket på så kort tid. Så då vågade jag slappna av 🙂

  25. Josefin

    Jag är gravid i vecka 25 med mitt andra barn och tänker/känner faktiskt inte alls så. Kände inte så i min första graviditet heller. Jag tänker bara att blir det missfall så är det något som är fel och då ska jag bara vara glad att kroppen sköter det själv. Det enda som jag känt skulle vara jobbigt med att få ett missfall är att jag i så fall gått och mått så himla dåligt helt i onödan. Men nu pratar jag från mitt perspektiv där jag båda gångerna blivit gravid på första försöket och kan verkligen förstå att man kan känna annorlunda om man har haft en lång och tuff väg till ett plus. Då blir det säkert helt andra känslor kring det! Men tror ändå att man ska lita på att kroppen vet vad den gör och blir det missfall så kanske det egentligen bara var bra! Kram

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Jättebra att du kan tänka så för det är ju faktiskt sant 🙂 kroppen är fantastisk som förstår och vet när det är fel 🙂 KRAM och tack för peppen <3

  26. Alma

    Är din vita Nellybikini normal i storlek? Hur känner du kring trosorna, åker de in i stjärten mycket? Tycker bikinin är så fin men vill inte att trosorna ska åka in för mycket så jag känner mig obekväm (har annars alltid sådana trosor men inte offentligt så liksom haha).😊

    Kram!

  27. Veronica

    Hej Gabriella! Det första jag vill säga är att jag älskar att gå in och läsa din blogg, morgonrutinen och kvällsrutinen består av att bl.a läsa dina inlägg 😊 jag blir alltid på så bra humör!
    Min fråga har egentligen ingenting med inlägget eller din fråga att göra – men hur kändes det för dig i kroppen innan ni plussade? Kändes det annorlunda nu än med Jason? Ha det bäst! 👍👌

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Men åååh tack fina du, så glad jag blir!! 🙂 <3 Ska berätta det i ett inlägg framöver så håll utkik, kram <3

  28. Beatrice

    Jag har en son på 1 år 2.mån och väntar ett till barn i oktober. Men trodde inte att jag var gravid igen förrän jag var på RUL

  29. Kajsa

    Hej fina du! Jag känner verkligen så igen mig i det du känner. Jag och min pojkvän hade försökt bli med barn i drygt 1,5 år och jag har varit deppig i många perioder då det kännts som att vi inte kan och hade börjat ställa in mig på IVF, eller i värsta fall – att någon av oss är steril..
    Vi sökte hjälp kring årsskiftet av en pivatklinik för att testa oss själva, och hoppades nästan på något sätt att det skulle bli ivf eftersom då skulle vi få hjälp och då skulle det bli mer definitivt att något är på gång (hur knäppt det än låter nu när jag säger det..!)

    Men iochmed att vi sökte hjälp tror jag vi båda slappnade av och slutade pressa oss själva fysiskt och psykiskt genom att lägga det lite i klinikens händer.. och ja, då sa det bara poff så blev det ett plus på stickan den månaden!! <3 blev så chockad, och vi böda började gråta av lycka!

    Från den stunden har det varvat mellan att känna den största lycka jag nånsin känt till att känna sån fruktansvärd oro för att något ska gå fel.. att från vecka 7 vänta till vecka 12 kändes som en evighet, men det var första milstolpen för att känna att största oron för missfall skulle släppa. Sen efter det var nästa milstolpe vecka 19 för ultraljud, sen efter det sparkar (som skedde i vecka 23).. och nu kan man bara vänta och njuta av varje dag!

    Vet inte om detta hjälpte, men vill bara att du ska veta att du är inte ensam om dessa orostankar. Men jag lovar dig, det blir lättare för varje dag och varje vecka som går framåt och allt kommer gå så bra! Tro på det <3 all lycka till er !!

    Kram! / Kajsa

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Låter inte alls knäppt fina du!!! <3 Och ååååååh så underbart!!! GRATTIS <3 <3 <3 Förstår dig till 100%!! Kan ju vara så att vi som har haft en kämpig väg med enorm längtan blir just JÄTTEoroliga att förlora barnet för att vi vet hur lång resan dit är.. Vet inte om det är så men det kan ju vara en teori. För jag känner precis som du. KRAM <3 och tack för peppen!! Och grattis <3

  30. Emma

    Har ett barn sen tidigare och vi blev så glada när vi plussade igen, men det blev tyvärr missfall, jag blev så ledsen, man tror ju aldrig att sådant ska hända en själv. Sen plussade vi rätt snabbt och jag var livrädd från den dagen, gick och var orolig alla vakna timmar och vågade inte vara glad. Nu blev det ju missfall även den gången, såklart jätte jobbigt men inte lika som första gången eftersom jag redan mentalt var beredd på att det skulle gå åt pipsvängen! Om vi plussar igen så kommer jag nog vara lika orolig, men den här gången kommer vi iaf få komma och göra ett ul tidigt, i vecka 8-10! Förstår helt och hållet att du är orolig, men eftersom ni ändå varit på ul och det såg bra ut så borde det inte vara någon fara! 🙂 Kram!

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Men åh, beklagar 🙁 <3 det är ju klart att man känner så med ett missfall i bagaget. Stark du är som gått igenom det. Hoppas att det är så! Och hoppas att ni får plussa snart igen och att det går vägen <3Tack för peppen <3 kram

  31. Jenny

    Är i vecka 9 idag, började följa dig när vi väntade barn samtidigt förra gången, oktober -15. Känner som du men har inte varit på något ultraljud än som bekräftar min graviditet så jag oroar mig jätte mycket verkligen, kommer nog inte tro på de förens jag ser de tickande hjärtat och tiden har gått till v.12 iallafall, då risken för missfall minskar markant!

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Men ååh kul!! Grattis!! <3 håller tummarna att allt ser bra ut, berätta gärna hur det gick på UL sen <3

  32. emelie

    Vi fick två missfall mellan vår nr 1 och nr 2 och det var en otroligt jobbig tid och kan fortfarande känns sorgsenhet när jag tänker på det. När vi väntade nr2 så var jag jätte orolig de 15 första veckorna. V15 gjorde vi ett extra ul pga min oro. Allt såg bra ut och då bestämde jag mig för att glädjen skulle få ta över oron. Och nu är jag hemma med nr3😊 Och när nr3 låg i magen hade jag inte alls samma oro som med nr2. Hoppas att du snart också bara kan få känna glädje och förväntan❤ Kram!

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Men åh 🙁 så hemskt.. beklagar verkligen.. :/ ÅH GRATTIS!! <3 så kul för er <3 och tack för peppen, kram <3

  33. Lisa

    Kände precis samma under min graviditet. Fick panik en gång och bad om extra ul i vecka 16. Jag tyckte det kändes skönare i slutet när man fick bekräftelse av bebis i form av fosterrörelser. Kram på dig 💕

  34. Lina

    Jag känner mycket som du skriver, vågar inte tänka så långt fram ännu, är i v 9+5. Och jag glömmer stundvis bort att jag är gravid och kopplar inte heller illamående lite växtvärk mm med en graviditet och ibland när folk pratar om min graviditet så fattar jag inte riktigt att de är jag som är gravid, har inte gått in i huvudet ännu 🙂
    Konstigt hur man fungerar, har längtat hur länge som helst på detta men nu när de är sant så fattar man det inte 🙂

  35. Jonna

    Min tös vart inte ”planerad” så jag hade super svårt att få in att de verkligen var så att vi skulle få barn. Den trodde först att när jag upptäckte att jag var gravid att jag var redan i v.7 men efter RUL så var jag egentligen i cm 12 när jag upptäckte det. Super vårt att förstå att folk tycker väntan är dryg, men jag ”missa” så oass mycket att jag snarare kände mig snuvad på graviditeten 🙈

  36. Karro

    I och med att vi har fått två missfall och gjort ivf så har jag hela graviditeten fått ”kämpa” med tankarna. Ena dagen vågar man hoppas (typ efter ultraljud och bm besök), andra dagar kommer katastroftankarna. Är i vecka 41 imorgon och det pendlar fortf. Nu vill jag bara träffa vår prins! Kram

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      ÅÅH då är det nära nu!!! Snart har du din skatt i famnen!! Berätta gärna hur det gick på förlossningen sen 🙂 KRAM <33

  37. Carro

    Det kunde lika väl varit jag som skrivit detta inlägg. Jag kände precis lika! Först nu i v20 börjar jag låta glädjen ta över och kan börja längta påriktigt!

  38. Sara

    Har skrivit till dig om det tidigare, men nu skrev du typ exakt såsom jag kände. Sonen som är en månad äldre än Jason tar så himla mycket tid, plus jobbet såklart och jag har liksom inte vågat/orkat tänka på att det snart kommer en bebis till. 6 veckor kvar… Tog typ inte till mig graviditeten förrän i vecka 25. Lite av oro men också för att det liksom känns overkligt på nåt vis. Som fortfarande. Hur i hela friden ska det här gå? För att inte tala om förlossningen… haha. Stor kram! <3

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Jaa, jag minns att du skrivit förut <3 förstår dig verkligen.. Kommer nog att vara lite samma för mig.. Går i samma tankar. STOR Kram <3 och tack för peppen fina

  39. Ellinor

    Jag är gravid med mitt andra barn och går in i v.18 imorgon! Jag känner mig rätt lugn ändå och siktar på att allt kommer bli bra! Jag började känna sparkar i v.16 vilket ju också är betryggande! Hoppas allt går fint för er och att ni in njuta lite också!

  40. Sarah

    Var supernojig hela graviditeten. Men allra värst i början. Betalade för att göra ett privat ultraljud i vecka 9 för att jag inte stod ut med att inte veta om allt var okej eller inte. Intalar mig att jag inte kommer vara lika nojjig om jah blir gravid igen. Men tror inte att jag kommer kunna släppa min oroliga sida…

  41. Madde

    Väntar mitt femte barn och är i vecka 21. Känner och tänker fortfarande som dig. Jag arbetar på en arbetsplats där vi ofta får in kvinnor med sena missfall runt v 18-22 och jag kan inte heller glädjas med min graviditet. Hela tiden tänker jag på att något kan gå fel. Det finns liksom inga magiska veckor då man är befriad från oro. Man får bara hoppas att man lyckas genom graviditeten.

  42. Martina

    Oj, vad jag känner igen mig! Det är nästan sorgligt att man inte tillåter sig känna lycka över graviditeten, men rädslan är svår att komma ifrån. Min första graviditet fick jag missfall, tyvärr så sent som i v 13, nästan v 14. Jag trodde ju allt var bra, så det kom som en chock! Fruktansvärt var det, bland det värsta jag varit med om, då det slutade med akuten, inläggning och operation och dessutom andra jobbiga detaljer som gjorde hela situationen jättehemsk… När jag sen blev gravid igen vågade jag inte tro att allt skulle gå bra förrän vi varit på rul, och det var inte förrän i v 20-21, lite sent pga julhelger osv, så typ halva graviditeten gick jag och kände så som du gör nu (trots ett tidigt vul vi bokade privat som visade att allt såg bra ut). Nu har vi en fantastisk liten kille som just fyllt ett år och lyckligare över att just han kom till oss kan jag knappast vara! <3 Jag tror du gör rätt i, iallafall än så länge, att försöka fylla huvudet med annat, lägga fokus på annat utan att för den skull ignorera eller bortse från graviditeten, men det är skönt att ha annat att tänka på. <3 Jag hoppas allt går vägen för dig och att ni snart blir fyra i familjen! :)<3

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Jamen visst är det så.. 🙁 så himla hemskt 🙁 stark du är som gått igenom det. Du har helt rätt. Och tusen tack för all pepp, kram <3

  43. Isabell

    Jag kände precis som du när vi var gravida, nu fick vi tyvärr ett missfall någon gång mellan v5-7, men vi fick resa på det först i vecka 11. Det var såklart jobbigt men vi har en liten kille på 14 mån så han gjorde så att man kom på bättre tankar efter några dagar. Nu väntar vi med spänning om det blir ett + denna månaden 😊 jag tycker att du ska glädjas över din graviditet! Du kommer inte få ett missfall för att du känner glädje 😘

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Åh förstår.. <3 stark du är som gått igenom det <3 håller tummarna för er!! Stor kram och det har du rätt i.

  44. Rebecka Wallermo

    Jag förstår dig precis. Det var likadant för mig. Efter RUL, så kändes det bra några veckor, sen hittade man nya saker att oroa sig för. Det fortsätter ju även sen när barnet är fött också. Det kanske liksom hör till att känna oro över sitt barn redan från första stund 😘

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Jaa, det känns okej direkt efter ett ultraljud men sedan blir det svårt igen. Och så är det ju verkligen, kram <3

  45. Amanda

    När jag plussade blev jag superglad, kände bara ren och skär lycka! Min sambo blev inte så glad till en början, han blev snarare livrädd och kände sig inte alls redo men det ändrades efter RUL i v 12, då satt han och grät av lycka!
    Graviditeten var inte direkt planerad men vi skyddade oss inte, blev gravid på andra ägglosdningen efter att jag slutat med p-piller och vi hade väntat oss att det skulle ta liiite längre tid. Vi hade mer inställningen att händer det så händer det. Som sagt blev jag lycklig, men ganska fort smögs sig rädslan på. Jag ville så gärna ha det här barnet, speciellt med tanke på att min sambo inte ville försöka igen på ett par år om jag skulle få missfall. Jag fick foglossning i v.6 och hade sån växtvärk och smärta i ligamenten, hade konstant ont. I v.7 började jag blöda lite och blev helt skräckslagen, trodde verkligen att det var ett missfall på fint men det slutade blöda lika fort som det kom. Gjorde ett ultraljud i v 6 eftersom jag hade så ont, ville se att jag inte hade en extrauterin graviditet, men graviditeten var i livmodern och allt såg bra ut. Gjorde ett till ultraljud i v 8-9 efter blödningen och då fick jag se ett pickande hjärta <3 (jobbade på gyn så kunde lätt få en undersökning av läkare på jobbet). Rädslan för missfall släppte aldrig och när vi gick över v23 blev jag istället rädd för att något annat skulle hända… jag hade moderkakan i framvägg vilket gjorde att jag inte kände alla sparkar och hade minskade fosterrörelser mer gånger än jag kunde räkna till, var på förlossningen varannan vecka för kontroll. I v27 hade jag haft minskade rörelser under en hel helg och åkte in på söndagen för att kolla, visade sig att våran bebis faktiskt inte rörde sig mycket alls, hjärtat slog men han var slö. Blev inlagda och det togs regelbundna ctg-kontroller, fick information och neonatlen, hur det är att föda en prematurbebis, blev informerade om att akut kejsarsnitt kanske behövdes bokas redan dagen efter, fick kortisonsprutor för att bebisens lungor skulle utvecklas fortare m.m. Sov inte en blund den natten och dagen efter var det dags för ett tillväxtultrsljud. Misstanken var att det blivit backflöde i navelsträngen och att bebisen inte fick tillräckligt med näring. Ultraljudet visade att allt såg BRA ut, han låg bra på alla kurvor och mådde bra där inne och vi fick åka hem. Helt sjukt egentligen, trodde vi skulle bli föräldrar till en prematurbebis men fick åka hem, världen vänder helt upp och ner och vi var helt i chock. Hur som så gick allt bra, var inne ett par gånger till på kontroller men det såg bra ut alla gånger. Sonen föddes på nationaldagen och idag är vi föräldrar till en 1åring, full med energi! Nu är han aldrig stilla 😉 Vi är så lyckligt lottade!

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Åh tack för att du delade din historia med mig <3 jätteintressant att läsa. Vilken resa! Och så fint att ni nu är föräldrar!! Underbart <3 jaa, dom är ställan stilla dom små liven 😉 KRAM <3

  46. Lina

    Så mysigt att du är gravid! Grattis!
    Jag är gravid i vecka 13 (12+2)
    Min första graviditet! Jag är fortfarande oroligt för missfall och tänker på det flera gånger om dagen. (Varje gång jag kissar kollar jag så jag inte blöder)
    Jag är sjukskriven av andra orsaker än graviditeten för min svåra endometrios. Så jag har smärtor i nedre buken dygnet runt. Den smärtan spär även på min oro, men har varit på två ultraljud och än sålänge ser det bra ut.
    Kram

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Men tack!! Stort grattis!! Men gud, det förstår jag verkligen.. Får panik varje gång jag får lite ont i magen typ.. KRAM <3

  47. Malin

    För det första grattis till bebbe nr 2😊 Själv har jag en liten tjej på 6mån och när jag var gravid med henne förra året så hade jag oxå väldig svårt att ta det till mig att jag bar på ett barn och att jag skulle bli mamma. Jag hade svårt att säga att jag var gravid, även när det börjat synas. Och när hon hade börjat röra på sig där inne väntade jag hela tiden på att hon skulle sparka till, ibland kunde jag inte somna förrän jag känt henne. Antar att jag kände så för jag skulle känna mig så skyldig om nåt hände. Men såhär i efterhand så skulle jag ha njutit mer och varit lite mindre orolig.
    Lycka till med allt.

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Men underbart!! 🙂 Förstår dig verkligen.. <3 det är jättesvårt och man tänker hela tiden att man borde ha njutit mer efteråt.. KRAM och tack <3

  48. Johanna Fager

    Kände likadant som du gjorde/ gör nu i början av min graviditet. Väntar barn nr 2 nu är i vecka 31 🙂
    Jag hade ett tidigt missfall i dec-15, efter det som jag känt att jag inte tar för givet att bli gravid. Blev gravid på första försöket med vår dotter, som blir 5 år i augusti, därför tänkte jag såklart att det skulle gå lika lätt när vi försökte igen.
    Denna graviditet har känts lite overklig för mig, även om jag både ser och känner bebisen i magen så kommer det inte kännas verkligt förrän hon ligger på mitt bröst 🙂
    Känns som detta blev mer rörigt än ditt inlägg, men bara skriver rakt ur hjärtat jag med 🙂 Önskar all lycka till er 🙂

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Åh grattis!! <3 och så stark du är som tagit dig igenom det <3 Förstår verkligen dina tankar finis!! Du är inte ensam i dom. STOR kram <3

  49. Sanna Frankesjö

    Jag känner igen mig i det du skriver. Våran son är 10 månader och ska få en lillebror om ca 6 veckor 🙂 det har verkligen inte vart fokus på graviditeten här hemma.. inte alls som första gången! Tänker inte ens på det längre utan magen bara är där och det sparkar och har sig .. plus att man har en liten att ta hand om och det tar på en! Förra gången kunde jag vila när jag ville och den möjligheten har man verkligen inte nu 😅 Vart så glad för eran skull när ni gick ut med det och jag hoppas att illamåendet ger med sig! Tänk på att vila och ta tillvara på lugna stunder! Verkligen inte lätt med barn, hund och ett hem som ska skötas men det är så viktigt! Försök att njuta och känna in din kropp och att vara gravid ❤️ Lycka till med allt!

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Men ååh så spännande!! <3 Nej, det är ju verkligen skillnad från första gången.. Man har inte alls samma tid till att bara vara gravid ;p Tusen tack för all omtanke, betyder så enormt mycket för mig. Och jag ska försöka göra det. KRAM <3

  50. Elin

    Min sambo och jag fick 2 missfall innan vi fick våran diamant. Första graviditenet var han såå omtänksam och planerade typ hela vårt liv med ett barn. Så att då få missfall i v11 tog superhårt på oss båda. Så andra graviditeten va han mer avvaktande att prata om de. Men de tog självklart mycker på båda vid även andra missfallet i v13 nästan 14. Och då tredje graviditeten så va han mer eller mindre helt obrydd. Han vågade inte känna lycka försen hon var född och välmående. Tyckte de va superjobbigt att inte ha en ”närvarande” sambo, fast han såklart brydde sig på insidan.
    Men våga känna lycka, man måste våga även om man riskerar att bli dubbelt så ledsen. För varje dag är en lycka i sig.<3

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Åh jag förstår det.. Man bygger ju upp en mur omkring sig för att inte bli sårad.. Lite så jag har gjort nu typ. Så starka ni är tillsammans som gått igenom allt och tänk att ni har er skatt hos er nu <3 kram

  51. Jen

    Jag har fortfarande inte tagit till mig att vi ska ha ett till barn och jag är planerad att föda om 25 dagar. Denna graviditeten har varit så olik min förra och jag har inte kunnat njuta någonting alls. Jag längtar tills bebisen är här och jag kan få återgå till mitt normaltilltånd och aldrig mer bli gravid haha. Första månaderna var katastrofala med konstant illamående, migrän och lågt blodtryck.

  52. Tess

    Jag hade också svårt att ta in graviditeten i början (är i v.29 nu). Kraftigt illamående och tidig rädsla för en ny förlossning efter att den första blev riktigt tuff, gjorde att jag hade jättesvårt att glädjas över huvudtaget. Illamåendet höll också i sig till v.17 för mig. Vid det laget hade jag börjat förlika mig med tanken att jag skulle må illa hela vägen, vilket förde med sig att jag vände mig inåt och mådde mycket dåligt mentalt. Dels började jag klandra mig själv för att jag inte älskade barnet i magen och att jag inte kunde njuta av graviditeten som ”alla” tjatar om. Som tur var så vågade jag ta upp det med min bm och min man iaf och se hjälpte mig att lyfta blicken framåt. Jag behövde se att det jag känner nu inte behöver vara konstant och att det med stor sannolikhet skulle kännas bättre efter förlossningen, om inte på en gång så efter några veckor iallafall. Båda påminde mig också om att alla mina känslor och tankar är helt okej. Det är mina tankar och mina känslor, ingen kan bestämma hur jag SKA känna. När sen också illamåendet till slut släppte har jag börjat knyta an lite smått med liten och det känns lite bättre. Men njuta av att vara gravid är svårt. Jag trivs inte med begränsningarna som kommer och nu när jag blivit lite större så kommer också mer krämpor, vem kan njuta av det liksom? Men däremot njuter jag av min dotter nu 2 år som idag somnade på min arm efter lite bus och gos i sängen. Du är nog en tid som passar mig bättre och liten kommer väl dit också längre fram.
    Nu svamlar jag lite också men det är väl så att vara gravid, lycka till att hålla ihop en tanke 😉

    Jag säger låt tankar och känslor komma, de är dina. Bara du kan bestämma hur du vill känna. Folk med pekpinnar kan peka nån annanstans. Hoppas det går bra nu med graviditeten och att du får må bättre snart.

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Tack för att du delade med dig. Vet hur det är att må illa så länge.. Hade samma med Jason fram till vecka 23 typ.. 🙁 Men vännen!! Så stark du är och vilka tankar. Tusen tack för att du ville dela dom. Befriande att läsa att jag inte är den enda som inte bara njuter och är superglad. Förstår dig verkligen och tusen tack för pepp och stöd. STOR kram <3

  53. Asta

    Kände exakt likadant i början av min graviditet. Var så rädd att jag skulle bli ledsen och besviken om något skulle hända. Efter varje ultraljud var jag lugn i några dagar. Nu är jag snart i vecka 34 och känner mig lite mer lugn, men kan ändå inte riktigt fatta och njuta min graviditet. Hoppas det blir lättare för dig efter RUL <3

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Samma för mig! Lugn i några dagar efter UL och sen orolig igen. Men åååh så underbart!! Snart har du din skatt hos dig. Tack och kram <3

  54. Emelie

    Jag var nog mer som du då jag väntade vår prinsessa.. var livrädd för att torka blod varje gång jag behövde på wc.. blev nog inte ”trygg” med graviditeten förrän kring vecka 20*****, eller 17 då jag första gången kände bebis röra på sej i magen.. men sen var jag rädd för att sluta känna bebis röra sej. Är jätterädd för att bli gravid pånytt då allt gick så bra med första så jag vågar liksom inte tro att det skulle gå så bra en gång till, och Arielle är allt vi kunnat önska så jag frågar liksom mej själv om det räcker med henne, med ett barn.. men samtidigt vill jag ge henne syskon, men vill inte alls vara gravid pånytt,. Känna den där oron, känna den där rädslan, illamående.. dela min kropp med någon annan, känna mej dålig om jag inte ätit tillräckligt nyttigt.. Jag känner mej sååå egoistisk samtidigt som jag verkligen inte vill bli gravid pga rädsla och för att jag kände mej fast i mej själv.

    Men ja, jag vågade inte riktigt lära mej älska vår dotter förrän hon var i min famn, kunde inte förstå riktigt förrän då. ☺ hoppas allt går vägen för er! 💕

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Samma här! Livrädd för blod vid varje toabesök <3 Herregud, så sanna tankar!! Du är långt ifrån ensam i dom. Känner precis så nu när jag faktiskt är gravid, haha 😉 Men är sååå glad samtidigt.. Känner mig knäpp då jag tänker så dubbelt. Stor kram och tack fina du <3

  55. Jennie

    Hej, förstår precis hur du känner. Vi fick missfall i veckan 9, det var fruktansvärt. Har aldrig gråtit så mycket. Tog flera månader innan jag var redo att ens försöka igen. Jag vet att det finns värre saker men för mig var det så otroligt jobbigt, det var så efterlängtat. Vi hade planerat i flera år! Men när jag blev gravid med min son så förstod jag nog inte riktigt, kunde inte vara glad förens efter rul, men det var svårt även efter det. Spydde till v. 27 konstant….mådde illa hela vägen. Fick åka in och få dropp flera gånger, blev inlagd pga. Biverkningar från illamående medicinen. Förlossningen gick otroligt fort! Så jag kan nog ärligt säga att jag förstod nog inte vad som hade hänt förens några månader efter att jag hade fött.
    Ångrar att jag inte njöt mer även om jag mådde dåligt. Man väntar ju ett barn, inte missfall ❤️

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Förstår verkligen det 🙁 <3 man är på något vis inställd att bli förälder även om man är rädd och orolig och vet vad som kan hända.. Och vet hur det är med illamåendet.. Hade ungefär samma med Jason. Och ja, det har du rätt i men man tänker nog alltid så i efterhand <3 kram fina

  56. Marina Mathiasson

    Jag förstår precis! Vi var likadana så därför gjorde vi ett tidigt ultraljud i vecka 10-11, bara för att se att det faktiskt var något där inne som levde! Efter det så släppte mycket av oron, men såklart inte allt förrän han kom ut!
    Idag är vår lilla kille två veckor 😊

  57. Malin

    Vi fick den första dottern i v 31+1.Hon var även sjuk och opererades andra levnadsdygnet(i annan stad).Andra graviditeten blev ett missfall i v 15.Tredje gången gillt blev en liten tjej som jag gick över en vecka med och jag njöt inget av denna graviditet.Var otroligt orolig och nervös.Skulle det bli ett till missfall?Skulle det bli en till prematur?Skulle den få samma sjukdom?(kollade i v 36 och hon var då frisk)!Jag slappnade av något dygn efter att hon var född och jag visste att allt hade gått bra för en gångs skull.Men jag skulle aldrig våga skaffa ett till barn,Vi har våra tjejer på 1 och 6 år,det kan inte bli bättre!

  58. Linda

    Jag har precis som dig en son på 1,5 ca och fick en liten dotter för 8 veckor sen och när jag väntade henne förstod jag nog aldrig att ja va gravid 🙂 ja hann aldrig tänka på de. Visst ja sprang o kräktes de första månaderna och va jätte trött men ja fick bara tänka bort de för att orka ta hand om min son. Tom efter hon fötts tog de ett tag att förstå att jag fått ett till barn 🙂 kram

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Ja, det är rätt skönt för dagarna går ju superfort också bara för att man har en liten att jaga hela dagarna 🙂 KRAM <3

  59. Simona

    Jag missade min andra graviditet :/ hade så fullt upp med min lilla tjej att jag inte riktigt hängde me. Men min sambo hade det lite värre 🙂 i månad 8 (han föddes bara någon vecka efter detta) frågade min sambo varför jag va så stressad över namn. ”Du är ju bara i månad 5!” Nej månad 8 sa jag och han fick smått panik 🙈😂 han förstod paniken i namn. (Ville veta namn innan förlossningen börja.)

  60. Em

    Jag går in i vecka 14 imorgon och jag har faktiskt aldrig känt mig orolig. Eller jo, mer att jag vill att den ska må bra och vara frisk. Är lite nojig med folsyra och kan känna mig stressad om jag missat det en dag 🙈 Kände mig så gravid direkt med illamåendet så kunde liksom inte tveka, och nu känns det som tiden ändå bara tickar på som du säger. Allt går så mycket fortare när man redan har en liten knodd sen tidigare. Sen är jag (precis som förra graviditeten) försiktig på andra sätt, dricker nästan inge kaffe längre, äter inte lakrits osv 🙈 Vet att det är lite överdrivet men det är mitt sätt att vara ”rädd” om och respektera bebisen i magen ❤️ Kram till dig ❤️

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Åh vad härligt att känna så <3 det är du värd att känna. Förstår att du gör det 🙂 man ska ju göra som det känns bäst och att avstå i nio månader är ju egentligen ingenting i det stora hela, kram <3

  61. Elin Sånnevall

    Jag var livrädd till vecka 12+0, men är fortfarande rädd för missfall (vecka 35 nu).. det kommer nog aldrig försvinna ur mina tankar. Var rädd att bebisen skulle dött när vi var på rutinultraljudet, trots att jag fått se bebisen i vecka 8, 11 och 17. Så fort jag inte känner rörelser så tänker jag att något hänt.. jag är nog en nojig människa och det är inte kul alls.. önskar jag bara kunde slappna av och njuta!

  62. emma

    Hej ! vad skönt att läsa att du inte tänker lika mycket på missfall som innan längre. Det är ju så påfrestande att göra det,
    verkar som att ditt illamående har blivit bättre och det måste vara jätte skönt.

    Jag är gravid i vecka 23 just nu och dem första veckorna var jag precis som du. jag väntade mer på ett missfall än ett barn. Det låter fruktansvärt men jag skyddade mig själv ifrån smärta genom att göra så. Jag fick reda på min graviditet innan beräknad mens vilket gjorde att veckorna fram till vecka 12 var otroligt lååång !
    Vi gjorde som ni gjorde och bokade ett tidigt ultraljud och fick se ett pickande hjärta i vecka 8 vilket gjorde mig lite lite lugnare men jag var fortfarande inte helt bekväm med att släppa in graviditeten innan vecka 12. Sen efter vecka 12 minskar ju risken men den finns ju tyvärr fortfarande kvar och det kan ligga och gnaga fortfarande ibland med oftast så njuter jag och kan se framåt numera, men början var otroligt jobbigt.
    jag följer dig din resa med spänning !! kraam

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Ja, det är jätteskönt 🙂 <3 förstår dig verkligen finis.. Man hade ju önskat att man hade plussat typ i vecka 12, hehe.. Det är långt att vänta ut dom där osäkra veckorna och inte ens efter dom är man säker. Förstår dig verkligen till 100%! KRAM <3

  63. Hanna Zetterström

    Hej Gabi.
    När jag var gravid med vårt andra barn var jag orolig i stort sett hela graviditeten. Då hade jag haft två jobbiga missfall och tagit beslutet att det var sista försöket att få barn. Visst blev det lättare efter v 25. Men jag kan nu i efterhand känna en viss sorg att jag inte riktigt kunde ”njuta” av graviditeten.

    Jag är glad över det här ämnet i din blogg!
    Många kramar Hanna

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Åh förstår <3 så stark du är som gått igenom det två gånger. Fina du!! Skickar en stor kram och massor med lyckönskningar!! Allt kommer gå bra <3

  64. Elin

    Hej, Gabriella!

    Älskar din blogg sjukt mycket! Om det går bra så vill jag konna med ett förslag till, Tycker nämligen du borde skaffa en facebook-sida till dig/din blogg (om du inte redan har en, men jag hittar ingen) så man kan följa dig där också 😊 Ha det bra!

  65. Sara

    Jag blev gravid DIREKT efter ett missfall med komplikation av stor infektion som grädde på moset i höstas. Jag trodde att jag skulle vara livrädd för missfall igen eftersom jag precis gått igenom ett (speciellt då vi innan missfallet försökt i ca 1 års tid). Men jag var coollugn ända fram till RUL. Kände att oddsen borde vara med mig denna gång och att jag gått igenom det en gång redan så sker det vet jag ungefär hur jag reagerar. Så fram till halvvägs jobbade jag heltid, tog hand om vild tvååring och reflekterade knappt över graviditeten alls. MEN nu är jag i vecka 36 och nu kom oron ikapp mig. Men tror iofs det är normal och sund oro då förlossningen närmar sig. Lycka till med allt och hoppas du snart mår lite bättre ifrån illamående 🙂

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Men underbart att kunna vara så lugn 🙂 <3 förstår dig! Det kanske blir lite tvärtom för dig då. Att oron kommer nu medan min kanske släpper i senare veckor. Så olika det kan vara. <3 tusen tack, detsamma och stor kram!!! <3

  66. Yonna

    Hej Gabriella !älskar verkligen din blogg läser den varje dag. När jag va gravid med mitt första barn så fick jag missfall i vecka 7 det var det jobbigaste jag har varit med om! Efter tre månader blev jag gravid igen och jag va så så rädd kände exat som dig . Jag va hundra procent säker på att jag kommer få missfall igen för att i vecka 7 kom mina blödningar igen som förra gravideten vi gick in på ett kontroll för att se Om det var missfall men nej fostret var kvar🙂 Veckorna gick och gick och jag såg blödningar ungefär varje dag utan att det va fel på fostret .läkaren visste heller inte varför det kom blod dom var också chokade det var alla i min omgivning. Allt gick bra under den graviditeten och nu har jag en liten kille på 1 år hemma som nyss lärt sig att gå🙂 Hade en jätte tuff graviditet tro mig med massa tårar och svåra nätter att se blod varje dag va inget kul men nu är jag världen lyckligaste mamma kram.

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Men åååh tack! Blir så glad! Förstår dig verkligen 🙁 Så hemskt! Och så stark du är som gick igenom det <3 ÅÅÅH GRATTIS!!! Blir så glad för din skull! STOR KRAM <3

×

Om Gabriella Possler

Hej på dig och vad kul att du har hittat till min blogg! Jag är 25 år, lycklig i livet och mamma till två underbara barn. Bor i mitt drömhus som byggdes 2017/2018, jobbar som mäklarkordinator och driver en av Sveriges största bloggar. Hoppas att du ska tycka att det är kul att hänga med i både med och motgång, ta del av min träning, goda recept, livet med barn och att bolla allt samtidigt som mamma och egen företagare. Kram!


SAMARBETSFÖRFRÅGNINGAR
gabriellajoss@hotmail.com


INSTAGRAM:
@gabriellajpossler


Policies
Cookie- och integritetspolicy


BANNERANNONSERING
Kontakta Stylewish