Jag har svårt för att skriva om medgångar OCH motgångar då jag tycker att varje motgång för en medgång med sig i efterhand. Däremot så tror jag att man måste lära sig att acceptera en motgång innan man kan göra om den till en medgång och gå vidare klokare ur det hela. Ibland tar det lååång tid att bearbeta jobbiga saker som har hänt och det är helt okej. Man får ta den tid man behöver. Men ur något jobbigt och hemskt kommer ofta något bra till sist. Man växer som människa och blir rikare på livet. Jag vill skriva om två perioder i mitt liv som jag sent kommer att glömma och dela med mig av lite djupare tankar till er.
– När jag var 13/14 så var jag sjukt stökig. Jag hängde i fel kretsar, tjuvrökte och skolkade. Jag rymde hemifrån och bodde i fosterfamilj rätt länge. Detta är en tid som jag fortfarande knappt har bearbetat själv och jag mår dåligt när jag ser tillbaka. Försöker förtränga och glömma och har svårt att acceptera att jag varit där. Men det kommer med tiden! Det är jag övertygad om. Vissa saker man gör och är med om har man helt enkelt svårt att acceptera och se som en del av sitt förflutna. Jag hade aldrig varit där jag är idag eller den jag är idag utan detta i bagaget. Jag vet inte vad det hela grundade sig i men jag tror att jag ville testa mina vingar och började bli ”vuxen”. Jag testade gränser och skäms fortfarande över hela den perioden i mitt liv trots att det är så många år sedan. Men någon dag kommer jag att ha lärt mig att acceptera att det också var en tid av mitt liv och att det format mig till den jag är idag. Jag har gjort mycket dumma saker som jag ångrar och istället för att ångra och skämmas så hoppas jag att jag i framtiden ska förstå att det har gjort mig klokare och att jag inte kan ändra på det som varit.
Det var när jag träffade F som allt klarnade för mig. Han kom som en skyddsängel och räddade upp mitt trasiga liv. Och jag räddade hans också för den delen. Från att vara ett par skitungar som skolkade, gjorde dumma saker och stod och rökte i skogen bredvid skolan till att styra upp livet, ta ansvar, gå klart skolan, få jobb och flytta ihop. Vi lyfte upp varandra ur skiten och jag vet ärligt talat inte hur mitt liv hade varit idag om jag inte mött honom på gymnasiet. Herregud! Får rysningar när jag skriver om det då det känns så långt bort. Det är inte alls MITT liv längre. Det är så långt bort från mitt liv som det bara kan bli. Idag är jag så trygg och lugn och ”hemma” som det bara går. Men det finns där i bagaget iallafall trots att det är något jag gärna inte vill tänka på. Vill ni läsa mer om hur jag och F träffades och den perioden så kan ni göra det HÄR.
– Jag var bara ett litet barn när min pappa gick bort. Jag kommer ihåg att jag låtsasgrät när jag fick veta att han var död för att jag inte ville att folk skulle tycka att jag var konstig. Egentligen så kände jag ingenting. Jag var inte ens ledsen. Jag låtsasgrät också på begravningen. Såhär i efterhand vet jag att jag inte förstod och det var därför jag inte var ledsen. Det tog flera år för mig att fatta att min pappa var DÖD. Jag kunde helt enkelt inte ta in det eller acceptera det. Ett par år senare så brast det helt för mig och jag grät utan slut. Då hade jag tagit in det hela och förstod att han faktiskt inte var vid livet. Jag har förstått att det är rätt vanligt vid dödsfall. Man lever på minnen och har svårt att förstå att personen man älskade faktiskt inte lever längre.
Jag har haft lyckan att ha en bonuspappa genom hela mitt liv som tagit hand om mig precis som om jag vore hans egna dotter. Han har uppfostrat mig, hjälpt mig med läxorna – ja, allt det där som en förälder gör! Jag ser det som att jag har två pappor. En i himlen och en på jorden. Jag älskar dom båda precis lika mycket. Att förlora en förälder är iallafall bland det värsta som kan hända en. Även om jag fick turen att växa upp med världens bästa pappa iallafall. Jag har fortfarande svårt att tänka på det ibland för att jag blir ledsen. Ibland kan jag dock se tillbaka med glädje också. Vissa perioder i livet känns fortfarande allt som ett stort sår medan jag under vissa perioder knappt tänker på min pappa då annat fyller mitt liv. Det är svårt det där. Min värsta mardröm är att mina barn någonsin ska behöva uppleva samma. Det läskiga är ju att man aldrig vet säkert hur framtiden ser ut. Så håll hårt i dom ni älskar <3

Här var vi små pluttar. 15 och 17 år gamla om jag inte minns helt fel =)