Alltså nu börjar jag känna mig riktigt, riktigt tung! Bebisen väger strax under ett kilo i slutet av denna vecka och hjärnan börjar utvecklas ordenligt nu. Den har tidigare bara varit slät men nu bildas dragen. Bebisen reagerar nu på ljus och håller upp händerna för ansiktet om den blir utsatt för det. Förstår dock inte när den skulle bli det då den är skyddad i min mörka mage men det kanske gäller om bebisen skulle födas för tidigt eller liknande och se ljus på det viset. Sen står det också att bebisen nu skulle kunna klara sig utanför magen och att det är stor chans att den skulle göra det nu. Det är betryggande som bara den. En milstolpe är nådd med andra ord!

Det står också att bebisen nu har tydligare rutiner och JA det känns av. Han sover när jag rör mig och sparkar som bara den när jag vilar eller sover. Igår fick F känna hans lilla huvud genom magen. SÅ HÄFTIGT! Livmodern är nu upp mot bröstkorgen och det känns också. Jag börjar känna mig ordentligt gravid nu. Har inte gjort det tidigare mer än genom mitt illamående men nu är det så PÅ RIKTIGT på något vis. Finnar överallt (skämtar verkligen inte när jag säger det för har på knäna, massor runt munnen, på ryggen osv), blödande tandkött och tunga bara jag ens äter något ”fel” eller vid varje tandborstning och bröstmjölk som läcker varje natt. Kroppen är precis som jag skrev tung och det kan många gånger kännas jobbigt att böja sig ner. Halsbränna och uppstötningar har jag också gott om och min fransförlängning kan jag ju bara drömma om då fransarna faller av direkt på grund av alla hormoner. Annars gör hormonerna galna saker med mitt humör med. Gråter hela tiden, känner mig skör och ensam. Vill sitta i famnen hela tiden och är inte självständig för fem öre – något som jag annars alltid har varit. Känner knappt igen mig själv på någon front! Varken psykiskt eller fysiskt! Har aldrig känt mig så stor, tung och ful men har å andra sidan aldrig känt mig så lycklig och trygg heller. Har aldrig heller känt mig så känslig eller blödig förr men nu är det min vardag att gråta åt en reklam på radio eller åt att jag känner att ingen förstår mig och att jag är ensammast i världen. Samtidigt har jag lyckorus. Jättekonstig känsla att beskriva och det går knappt att få ord på den. Det är iallafall en ära att få bära vårt barn och gå igenom denna känslomässiga och kroppsliga resa. Och nu är det inte så länge kvar tills vi får träffas – vi och vår stora, lilla kärlek. 

Bilder från när vi filmade veckans avsnitt av ”gravid vecka för vecka”. Vi visar upp en babybox som vi hämtat på apoteket, visar magen och läser lite ur Liberos app.