Älskade vänner! Många frågor var rätt lika så kommer denna gång inte att svara på ALLT utan väljer ut lite frågor. Om ni känner att jag har missat någon fråga så är det för att jag tänker ta upp den frågan i ett eget inlägg och skriva lite mer kring den. Det kommer jag säkert göra med mycket utav det jag skriver här nu också (och utveckla det lite i ett inlägg) men hoppas ni känner att ni fick svar på det mesta nu iallafall. Sen så kommer det ett inlägg lite längre fram med icke-bebis-relaterade frågor också. Kände dock att jag ville prioritera dessa då det är så många som undrar kring just bebisen! Kramis!

Hur gick det till när ni fick veta att du var gravid? När och vart du testade, hur du berätta för Fjodor och eran reaktion osv?

Under alla hjärtans dag-helgen var jag i Stockholm med jobbet och det var även den helgen jag skulle ha mens. Jag VÄGRADE ha mens då eftersom att det skulle förstöra hela min helg (ni vet, svullen mage, PMS, trötthet osv) så jag fick piller utskrivna för att skjuta fram den. Läkaren sa att det var viktigt att jag gjorde ett graviditetstest innan jag började äta dom men jag tänkte ”skit samma” eftersom att jag inte blivit med barn på över ett år och inte direkt trodde att jag skulle vara det nu heller. Sanningen är att jag redan då var gravid (i typ vecka tre/fyra) men det visste jag såklart inte då. Jag hade dessutom någon vecka innan den resan upptäckt en liten, liten bula längst ner på magen men trodde såklart inte att det var något utan började istället hårdträna magen ännu mer i hopp om att den skulle försvinna, vilket den såklart inte gjorde, haha.  

När jag kom hem och slutade äta tabletterna så kom inte mensen tillbaka trots att den skulle göra det efter tre till fem dagar. Jag misstänkte fortfarande ingenting utan trodde att det var en hormonrubbning och googlade även en hel del (googlare som jag är) och kom sedan fram till att många kvinnor till och med fått positiva graviditetstest av just detta piller (enligt flashback iallafall, haha). SÅ starka var tydligen hormonerna. Hur som helst så gick veckorna, mensen kom inte och bulan på magen var kvar. Det värsta var att jag på riktigt inte alls misstänkte något för fem öre. Var tvärsäker på att jag inte var gravid utan att det var något i kroppen som rubbats bara just för att jag i vanliga fall inte tar några hormoner (ppiller och liknande).

En kväll fick jag och F ett ryck och köpte massooor med graviditetstest bara för att vi började bli oroliga över att mensen faktiskt inte kommit på så många veckor. När vi kom hem så satte jag mig på toastolen, kissade och F satt på golvet mitt emot mig och det första som hände när minsta kissdroppe nuddade stickan var att ett STARKT plus kom fram och clearblue med veckoindikator visade oss 5+. F började gråta av glädje och jag satt bara där och trodde faktiskt fortfarande inte på det. Berättade dock för min familj och absolut närmsta vänner och alla blev helt tårögda och lyckliga. Det var liksom ”ÄNTLIGEN” för alla att vi faktiskt ska få barn. Bokade in ett ultraljud men fick inte tid förrän lååångt fram. Ville fortfarande inte slappna av helt eller ”lita” på det då jag inte hade så mycket symptom mer än min lilla kula längst ner på magen (som skulle kunna vara vad som helst och inte syntes utan bara kändes om man drog lätt längst magen). Hann inte till min ultraljudstid men började att spy utanför jobbet och vi åkte in direkt, (jag och F) eftersom att det aldrig tog slut och det kändes som om jag skulle spy ut hela insidan av min kropp typ. Tog blodprover och det konstaterades att jag faktiskt är gravid. Ultraljudet gjordes sedan också och jag smsade min chef direkt och skrev att jag faktiskt fått bekräftat att jag är med barn.

Ni kanske tycker att jag borde ha känt att det redan var självklart när jag kissade positivt (som alla andra tyckte inklusive F) men för mig var det inte så. Jag var helt inställd på att INTE skaffa barn och trodde inte heller att jag kunde bli med barn baserat på så långa och många försök enda sedan vi gifte oss. Självklart ändrade jag mig igen direkt och ville behålla men jag ska såklart vara ärlig och skriva att jag grät mycket, funderade mycket och inte riktigt visste vad jag ville (trots att jag innerst inne visste och kände). 

Kommer du gå ut i bloggen med kön och namn på bebisen? 🙂 Kram fina du!

Namnet har jag redan gått ut med och könet kommer jag såklart också gå ut med när vi får veta det själva! Kram! 

Kommer du vara offentlig med bebisen? Det vill säga bilder på den lilla när den föds och framåt?

Ja, det kommer jag! Vi har tänkt på det mycket men mitt barn kommer vara det vackraste jag har och självklart kommer det att vara svårt att låta bli att visa upp det. Däremot så kommer jag vara noga med VAD för bilder jag lägger ut. Exempelvis skulle jag aldrig lägga upp bild på mitt barn halvnaket då jag har så pass många tusen besökare per dag och man vet aldrig vilka skummisar som sitter bakom skärmarna. Jag kommer värna om mitt barns integritet men samtidigt dela med mig av vårt liv. När barnet blir äldre får han/hon bestämma själv om hon/han ska vara med på mammas blogg eller inte, haha. Men dom första åren så kommer ni absolut få se bebis. 

Hur många barn vill du ha? Kan du börja med youtube? Hur länge har du haft din blogg? Vad jobbar du med?

Jag vill ha två eller tre tror jag. Men vi får se hur jag känner efter förlossningen! Jag (och även F) kommer nog att synas på youtube inom kort i Gravid vecka för vecka. Men mer om det senare (och inget är bestämt än!). Jag har haft min blogg i ett år och fyra månader och jag jobbar på ett företag som levererar TV. Världens bästa arbetsplats!

Roligt med frågestund, har massa frågor då jag själv är gravid haha så roligt att veta hur du/ni tänker. Om de går vill du amma barnet? Ungefär hur länge isåfall? Hur vill ni göra med föräldrarledigheten? Hur reagerade ni först när ni fick plusset? Var de ett självklart val för er att behålla bebisen? Förstår givetvis att F vill ha bebisen lika mycket som du, men har han ”längtat och hoppats” lika mycket som du under de 1,5åren ni försökte få barn? När berättade ni de för era vänner och familj? Ni flyttade nyss till en tvåa va? Känner ni att ni kommer få plats i den de första åren med bebisen eller letar ni efter större? Vill ni i framtiden ha syskon till bebisen? Isåfall ungefär hur många år vill ni ha mellan barnen? (Förstår att de är väldigt tidigt att tänka på haha) Kram och lycka till med allt!

Jag vill såklart amma barnet om det går! Kanske ett år, men det återstår att se om det blir längre/kortare. Jag kommer vara hemma i ett år och F kanske i ett halvår. Vi båda vill vara hemma med vårt barn länge och har vi tur så kanske vi kan vara hemma ännu längre än så båda två. F grät av lycka när han såg plusset och jag trodde inte på det förrän jag såg bebis i ultraljudet (läs mer kring det på första frågan). Han har nog längtat och hoppats MER än mig skulle jag säga. Han är den mest familjära människan jag vet och jag har aldrig fått se honom så lycklig som sedan han förstod att han ska bli pappa. Jag berättade för mina närmsta när jag plussade, för min chef när jag var helt säker på att jag var gravid och för alla andra ett par veckor senare. Vi kommer helt klart få plats i vår tvåa, iallafall bebisen första år! Sen får vi fundera på större. Vi vill ha syskon till bebis i framtiden och inte allt för många år mellan barnen. Men vi får se om jag ens känner för att skaffa fler efter förlossningen. Men det är så jag känner nu iallafall. Tack och kram!

Spelar könet på bebisen någon roll, önskar ni det ena lite mer än det andra? I så fall, vilket kön och varför? * Hur tänker du(och F) kring genus? Är det ok för er son att t.ex. använda rosa kläder, dansa balett eller få sina naglar målade(min mamma brukade alltid måla mina naglar under strömavbrott och då ville lillebrorsan såklart också haha). Och tvärtom, är det ok med en ”pojkigare” dotter? * Ganska tunga och djupa frågor hehe, men hur ser ni på homosexualitet? Både generellt men också möjligheten att ert barn är det. * Vad är era favoritnamn till en pojke och flicka? Stooort lycka till! Kram

Könet spelar ingen roll alls men jag vill helst ha en flicka! Eller ja, helst av allt ett friskt och välmående barn men om jag får välja. F bryr sig inte alls och vill bara ha sin efterlängtade lilla bebis, haha. Det är såklart okej att dansa balett och bära rosa som kille men jag personligen kommer inte att klä min son i rosa då jag är rätt gammaldags just när det kommer till sådana frågor. Men vill han ha rosa kläder när han blir äldre så skulle jag aldrig i mitt liv hindra honom utan snarare uppmuntra och köpa det han önskar klä sig i. Det är såklart också okej med en ”pojkigare” dotter men samma sak gäller i det sammanhanget som ifall jag får en son som vill ha rosa på sig. Homosexualitet är inte konstigare än att vara heterosexuell. Jag tror själv på att man ”lär sig” att man ”ska” vara kär i ett visst kön och att man blir formad i dessa tankar redan i tidig ålder som sedan gör att tankar som inte handlar om kille-tjej/tjej-kille-kärlek går bort. Så om mitt barn väljer att dela livet med någon av samma kön är det verkligen inget problem utan lika fint som om hon/han väljer någon av motsatt kön. Våra favvonamn till bebis har jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Kram och tack!

Stort grattis till graviditeten! Jag önskar er verkligen all lycka 🙂 Nu till frågan, när ert barn blir äldre och har lite mer av en ”fri vilja”, alltså att den kan bestämma själv mer, vad händer om barnet inte vill vara vegetarian? Om den vill äta som dennes kompisar? För jag kan tänka mig att alla utav dens kompisar kommer att äta kött och det kommer säkerligen att påverka barnet hur dem gör. Jag kan också tänka mig att den kommer att vilja gå emot er och äta kött ”bara för att” och att det kommer att komma en period då den inte tånker äta vegetariskt. Ni tycker ju att det är helt fel att äta kött, men samtidigt kan man inte ”tvinga” barnet att äta vegetariskt, och då undrar jag hur ni tänker att göra angående det. Kram!

Vi kommer inte att ”tvinga” barnet att äta vegetariskt mer än vad köttätande föräldrar ”tvingar” sina barn att äta kött. För oss är det naturligt att äta vegetariskt och det är det vi serverar i vårt hem. Så för oss är det lika normalt som för er som äter kött hemma att äta just kött hemma. Vi kommer att göra allt vi kan för att forma vårt barn till en person med goda värderingar och för oss är djur vänner och inte mat. Alla är olika och tänker och tycker olika men det är våra tankar och känslor. Alla familjer har olika värderingar och tur är väl det! Om vårt barn i högre åldrar skulle vilja äta kött så har jag nog ”misslyckats” lite med att lära det jag vill lära och kommer då personligen att ta ungen i örat och släpa till närmsta slakthus. Då vill man nog inte äta kött sen skulle jag tro 😉 Haha, skämt å sido. Jag känner många vegetarianer och veganer och om man har växt upp som det av en god anledningen (exempelvis av empati till djuren) så brukar man oftast hålla kvar vid dom tankarna även i äldre år. Sen så är det en annan sak om man kanske aldrig fått en ”anledning” till varför man inte ska äta kött och varför man inte äter kött hemma. Då kan man nog tänkas börja äta det i framtiden. Men annars tror jag nog att det ska bli bra! Framtiden får utvisa hur det blir! =) Kram och tack för fina orden!

Har du något ”önskekön?” Kommer bebisen få julklappar i år även om han/hon kommer vara bara 2 månader? Hur upptäckte du att du var gravid och i vilken vecka ungefär? Hur var första reaktionen från dig? Från F? Från din familj? NÄR berättade du för din familj? Med en gång eller väntade du nån vecka? Firade ni detta på något sätt eller var ni bara helt chockade? Hur gick det att jobba när du visste att du var gravid? Alltså jag står mina kollegor rätt nära och det kommer va sååå jobbigt att vilja berätta för alla men ändå lyckas hålla masken och försöka att vänta till vecka 12 åtminstonde. kommer ni döpa bebisen? Isåfall ska h*n få några gudföräldrar?:) Har sååå många frågor men antar att de flesta kommer fråga allt jag missat! GRATTIS och ycka till nu, är så glad för er skull! 

Jag vill helst ha en flicka men så länge barnet är friskt och mår bra så är jag tacksam och lycklig. Bebisen kommer nog inte få julklappar i år, haha. Inte av mig och F iallafall. Jag har svarat på den frågan lite högre upp i inlägget! Jag berättade för min familj på en gång. Jag berättade för min chef direkt jag visste helt säkert att jag var gravid så på så vis var det inte jobbigt att jobba alls. Berättade för kollegorna bara några veckor senare!  Vi ska döpa bebisen men jag tror inte att han/hon kommer att få några gudföräldrar faktiskt. Vi får se! Tack snälla du och stor kram!

Jag funderar mycket på ekonomi när man skaffar barn så tänkte ställa några sådana frågor. Hur kommer ni göra med föräldradagar? Hur tänkte ni dela upp det? Kommer ni försöka köpa saker begagnat och det som behövs till barnet då det kostar en del med barn? Hur tänkte ni sedan med sparande till bebis? Kommer ni spara? Om ja, bara lite eller hela barnbidraget? Och kommer ni i sådant fall spara i barnets namn? Sedan undrar jag allmänt hur det känns? Vilka tankar du har inför förlossningen? Vill du föda vaginalt? Kommer ni bo kvar i Göteborg eller vill ni bo nära släkten när en bebis kommer? 🙂 Ska bli sååå kul att få följa er 😀

Jag vill vara hemma i ett år och F ett halvår. Det är lite längre än ”normalt”. Sen så vill vi vara hemma ännu längre än så men vi får se hur det funkar rent ekonomiskt. Jag kommer köpa NYTT till bebisen. Jag är inte så mycket för begagnat och vill att mitt barn ska ha det bästa av det bästa. Vi har även möjlighet att köpa allt nytt så varför inte egentligen isåfall (tänker jag). Vi kommer spara till bebis men inte hela barnbidraget utan kanske någon hundralapp i fonder varje månad. Jag vill inte ge mitt barn en handpenning till en lägenhet när barnet är 18 år utan tycker att man får kämpa för detta själv. Så att få kanske 25.000-30.000 när man fyller 18 tycker jag är en mer rimlig summa och en kul grej. Men nej, hela barnbidraget kommer inte att sparas. Och ja, vi kommer spara i bebisens namn! Jag har inte hunnit tänka så mycket på förlossningen än men är såklart ganska rädd och orolig över hur ont det gör, att något ska gå fel osv. Jag vill föda vaginalt, helt klart! Vi vill bo kvar i Göteborg och det är även planen men man vet aldrig hur framtiden ser ut! Vad kul att du känner så!! Stor kram!

Hur var dina tankar/känslor under tiden ni försökte, men inte lyckades, bli gravida? Sökte ni nånsin läkare för utredning? Misströstade du nånsin och trodde att det aldrig skulle bli nån bebis? Stort grattis igen!

Det var såklart jäkligt tungt och jobbigt. Vi var rätt ledsna och trodde att något var ”fel” men i och med att vi är så unga så tänkte vi aldrig på att söka läkare för utredning. Jag skulle aldrig heller vilja bli en sådan som bara har sex för att ”bli gravid” och vi bestämde oss för att aldrig hamna där. Vi hade en önskan att få barn men det var inget vi stressade med, bråkade om eller försökte pressa fram. Vi använde inte skydd bara och sa att om det händer så händer det. När jag väl bestämde mig för att faktiskt skaffa skydd och INTE få barn så blev jag genast gravid så att vilja för mycket innerst inne kan nog skada mer än vad det hjälper ibland. När man väl slappnar av så tror jag att det tar sig och ibland så måste man nästan bli ”leds” för att detta ska hända. Tack och kram!

Hur tror du att det kommer funka med dina hundar och bebisen? Kan du inte berätta lite om dina hundar?

Jag tror att det kommer gå jättejättebra och fungera bra! Våra svansbebisar är helt fantastiska och kommer bli underbara ”syskon” till lilla i magen. Så det oroar jag mig inte en sekund över. Dexter är en blandis mellan prazsky krysarik/dvärgpudel och är två (snart tre) år gammal och Zelda är en chihuahua/russkiy toy/tibetansk spaniel och har ganska nyss fyllt två år. Dom är mina ögonstenar och jag gör allt för dom! Väldigt olika i personligheten men genomgóa båda två. 

Kommer du fortfarande vara mån me ditt utseende? Menar att gå och fixa naglarna osv? 🙂

Ja, det kommer jag helt klart att vara! Kommer inte gå ner mig en skund bara för att jag blir mamma utan satsar snarare på att bli det bästa jag bara kan bli både utseendemässigt men såklart även invändigt. Jag är en person som alltid har brytt mig om hur jag ser ut och det kommer jag fortsätta med även med bebis 🙂

Tränar du lika mycket nu när du är med barn? Lycka till och vill bara säga att du är så sjuk duktig på det du gör❤️

Tack snälla för dom fina orden! Nej, det gör jag verkligen inte. Jag tränade cirka fem gånger i veckan förut och nu är jag på gymmet kanske lördag och söndag som mest. Men försöker lyssna på kroppen och jag orkar inte mer än så (och hinner inte heller) för tillfället. 

Hur tänker du kring att din kropp kommer förändras? Att brösten kanske ser annorlunda ut efter förlossningen, magen och t.o.m. underlivet? Hoppas inte det är för privat, jag ser allt så naturligt och har fått samma intryck av dig haha. Sen undrar jag också om det känns ”nervöst” att ditt och Fs förhållande kommer bli annorlunda(men såklart helt underbart)? Kanske inte lika mycket sex, närhet eller tid för varandra med tanke på att era familjer bor långt bort, barnvakt blir ju svårt då. Tror det kommer gå hur bra som helst men är helt enkelt bara nyfiken på dina tankar! 🙂 Kram

Jag hoppas på att slippa bristningar och just när det kommer till brösten så är jag väldigt inne på silikonbröst efter mammaledigheten. Annars tänkte jag hårdträna och amma (förhoppningsvis) och gravidkilona lär falla av rätt snabbt på mig. I och med att jag är rätt ung så tror jag att det gynnar mig mycket i ”återhämtningsprocessen” efter en graviditet och förlossning. Det är ju självklart att man funderar på detta så tycker precis som dig att det är helt naturligt! Tror alla tänker kring allt detta när dom väntar barn. Alltså egentligen inte alls! Vi är så trygga med varandra och ha varit tillsammans typ.. föralltid? Så även om vi båda är medvetna om att relationen kommer förändras så är det inga konstigheter för oss. Sådant går upp och ner hela livet. Redan nu när jag bara är gravid i vecka 14 så ser sexlivet helt annorlunda ut och fem av sju dagar i veckan som tidigare är som bortblåst, haha. Däremot så har annat gått ”framåt” och vi har blivit så sjukt mycket tightare sen vi fick ett plus (och då ska ni veta hur tighta vi var redan innan). Men ja, jag har helt klart mycket tankar kring det hela men tror det kommer gå bra. Relationen kommer att förändras och vissa delar kanske blir lite ”sämre” medan andra blir ”bättre”. Vi får se hur det blir, men jag är inte orolig alls. Kramis!

1. Skulle du vilja vara med i Gravid vecka för vecka? 2. Har du ”alltid” velat ha barn tidigt? 3. Hur tror du att du kommer vara som mamma? 4. Hur tror du att F kommer vara som pappa? 5. Känns det som att ni kommer bo kvar i Göteborg nu när ni ska ha barn, eller lockar det att flytta tillbaka till Umeå där era familjer finns?

1. Jag kommer förmodligen att vara med! Mer om det senare! 2. Jag har alltid velat ha barn med F så ja, det kan man nog säga. 3. Jag tror jag kommer vara en bra mamma. Jag känner mig rätt säker i att jag har goda värderingar och är en bra människa som har fötterna på jorden och kan ge mitt barn ett bra och tryggt liv. 4. Han kommer vara helt fantastisk! Han har alltid varit en ”liten pappa” så jag vet att detta är en dröm som går i uppfyllelse för honom. Detta barn kommer att vara välsignat med den bästa pappan i hela världen. Och mest godhjärtade! Är så enormt tacksam att jag faktiskt får äran att ge mitt barn en så bra pappa. 5. Självklart så lockar det enormt då familjen är så viktig.. Men samtidigt så älskar vi Göteborg och trivs så mycket bättre här. Så det är svårt. Men för nu så blir vi kvar här men vi får se i framtiden.