Jag får också sår på tungan av socker!! Trodde jag var ensam om det eller att jag inbillade mig att det var pga socker. När jag ätit lite plockgodis så går det någon timme så får jag små små blåsor på tungan, och det kommer bara när jag ätit godis. Känns skönt att veta att någon har samma problem, trodde jag var ensam om detta fenomen haha 😮 och när jag ändå är här så vill jag bara säga att jag älskar din blogg och du är en stor inspiration för mig! Tänker ofta på din familj och framförallt din dotter, hon är så stark. Och ni med! Önskar er all lycka ❤️

Är vinnaren av eltandborsten dragen?:)

Bra jobbat!! Hur tacklar ni det om ni till exempel blir bjudna på ett kalas där någon bakat en massa för att ni ska komma?? Tycker ofta att det är den sortens tillställningar som gör att mitt sockerstopp går i stöpet. Då kommer suget tillbaka och det är kört. Känner mig så otrevlig som tackar nej.

Vad bra att du skriver om detta öppet! Känns ibland som att så många åker på weekendresor utan barn och har dejtkvällar hit och dit. Låter så lyxigt! Jag är glad om inget av barnen vaknar en kväll och vi kan mysa i soffan med en bra film och rå om varandra. Det är vår partid och egentid. Vi är ganska familjära som ni också verkar vara så vet inte om jag skulle vela lämna barnen en hel helg ändå men en kväll på tu man hand med mannen vore inte fel😊heja er!

Vad ledsen jag blir för er skull 💔 Vi kommer kanske att behöva flytta pga min lillas handikapp, här finns inte den sjukvård han eventuellt kommer behöva 😔 I det läget kommer vi bo 60 mil ifrån våra familjer vilket känns så tungt! Vi har spenderat mycket tid på sjukhus med honom och då har det varit guldvärt med våra familjer som tagit hand om storebror ❤ Men med det sagt, så kan man ju välja sin egna familj också, en kompis kan ju bli barnens moster eller farbror tillexempel och få en jättefin relation! 😊 Kram!

Det är trösterikt på något vis att få läsa om att fler finner sig i samma sits som vi gör. Vi har noll stöd och hjälp från våra familjer, inga engagerade mor/far föräldrar eller mostrar/fastrar/morbröder/farbröder. Allt står och faller med oss två, och man har ju inget annat val än att lösa det! Men det är inte enkelt, och man får offra enormt mycket. Ibland känner jag mig ledsen och bitter, särskilt när Jag ser alla vänner med deras superengagerade föräldrar och all hjälp dom får. Men jag är ändå lyckligt lottad, jag har en fantastisk man och vi stöttar varandra.

Hej!
Mina föräldrar är döda och min mans föräldrar bor 2h bort! Har min syster och kusin i samma stad samt min lillebror en halvtimme bort! Min storebror med familj bor 3h bort! Vi får hjälp när vi vet om det och planerar, hjälper även min bror med familj när de behöver! Det brukar ordna sig på ett eller annat sätt! 🙂

Varför umgås ni inte? Osams? Ber ni om hjälp? Erbjuder ni dem hjälp? Känns som det blir lite ur och ta under småbarnsåren@ vissa helger har vi 4 barn för att någon helg senare vara barnfria! Ibland är barnen hos kompisar någon timme också 🙂

Ville bare si at det føltes så godt å lese at vi ikke er alene med å ha en familie som ikke bryr seg. Føler vi har mange likheter med dere. Vi er 24 og 25 år gamle, og har en gutt på 15 måneder, født med alvorlig misbildning (uten endetarmsåpning), operert tre ganger. vi bygde nytt hus i 2015 og alt vi har gjort med det (målat, bygd terrasse, satt opp gjerde, sådd gress) har vi gjort selv. Vi har besøk av familie kanskje hver 2. måned selv om de bor nærme. Ingen engasjerer seg i at gutten vår er født litt annerledes og kun min mor tørr å passe han fordi han må skylle tarmen hver morgen (men vi må komme og gjøre det på morgenen). (absolutt ingen turte når han hadde stomi). Vi kan aldri dra bort uten gutten vår f. Eks. over 24 timer, og hjertet mitt blør over hvor dårlige besteforeldre han har… Eneste gangen familien kontakter oss er om det er en bursdag eller om de trenger hjelp. Vi har få venner også, så føles ganske tomt og ensomt. Vi skulle bodd nærmere hverandre, føler vi hadde vært en god vennematch 😉

Det är tråkigt när det blir så, ni får tänka att det är era familjers förlust, de kommer ångra sig när era barn är större och inte vill ha någon nära relation med dom. Ni blir en tight sammanhållen familj och ni kommer aldrig bete er så mot era egna barn när de är vuxna och bildar egen familj ❤️

Vi har sällan barnvakt då vi bor drygt 20 mil från våra föräldrar, men nångång ibland förstås och våra föräldrar är ju ändå engagerade så gott de kan så det går inte jämföras med er situation, men jag kan känna mig nerstämd ibland ändå över att man ses sällan och jag hade önskat att just mina föräldrar kunde höra av sig oftare och hälsa på oftare. Mina svärföräldrar är superbra på det och jag ser ju hur nära mina barn börjar bli sin farmor och farfar, inte alls lika nära relation med mina föräldrar, det är tråkigt. Men tänker att det är deras förlust.

Ni gör det så bra! Vet hur det är att försöka få ihop vardagslivet utan avlastning, men vilken tight familj man blir ❤️

Hej!

Förstår att de kan vara tufft ibland, kämpa på och va så bra som ni kan! Vissa dagar orkar man inte och vet du vad, de är helt okej! Varför har du ingen relation med dina föräldrar? Du kanske har berättar detta, men jag är ganska ny här.

Förstår er. Vi har heller ingen hjälp eftersom vi bor så långt från familjen. Vi flyttade till hus när jag var gravid i vecka 35. Vi slet som djur. Speciellt min sambo. Jag fick sådan foglossning efter flytten att jag fick sjukskriva på 50% de sista veckorna. Men det fanns liksom inget alternativ. Ingen av våra familjer erbjöd sin hjälp. Men några av våra vänner kom och hjälpte oss sista dagen när dom förstod att vi var själva. Så tacksam för dom.

Jag förstår hur det känns, och nu är inte ensamma. Min mamma dog i canser när jag va hög gravid med min andra flicka och pappa blev deprimerad och frånvarande. Jag förlorade mig själv och lämnade min pojkvän bara månader efter hennes födsel. Han försvann också, och där satt jag med två barn. Själv. Ensammast i hela världen. Långt bort från övrig familj och vänner. I en ny stad eftersom jag flyttade för hans skull. 2013 träffade jag mitt livs kärlek och vi fick en liten son som fick en tuff start på livet, Det är en annan historia. Men min man har heller inte familj som är närvarande eller hjälpsamma. Det är tufft. Men vi har varandra och lyfter varandra varje dag. Har följt blogg och instragram länge.. känner med er. Puss och kram

Förutom det här med avlastning så måste man känna sig så oälslad och bortvald på något sätt. Jag skulle vara så besviken om mina föräldrar inte var engagerade och tyckte att det var kul med mina barn 💔

Så himla tråkigt att läsa men det är faktiskt ”skönt” att inte vara ensam om det här. ❤️ Jag mår jättedåligt över att mina barn inte har några morföräldrar, morbror, moster osv som bryr sig och är delaktiga i deras liv. Det är SÅ tufft att inte ha avlastning osv men det värsta är verkligen relationerna. Har själv växt upp utan mor- och farföräldrar och ville så gärna att mina barn skulle få det men tyvärr inte.

För min familj är det så att de vill ha en relation till mina barn när det passar dem. Ex. genom att hälsa på 30 minuter en gång per år och tro att det räcker för barnen att komma ihåg dem (trots att vi bor i samma stad).

Det jobbigaste tycker jag är att inte ha någon att fira jul, påsk osv med. Högtider är alltid jättejobbiga för mig för då märker man extra mycket hur lite familjen bryr sig. 😔💔

Stor kram till er, ni är inte ensamma! 💕

Hej! förstår verkligen er situation o ni är starka som orkar med allt helt själv! Har ni funderar på att anställa någon som kan avlasta er med barnvakt, typ en nanny eller aupair eller liknande? ❤️ stor kram!

Ååå med 4 barn, ointresserade släktingar så är det tufft att få livet att gå runt, ofta ska man vara stark o orka allt själv men precis som ni önskar vi ofta att möjligheten till avlastning hade funnits, när barnen e sjuka lr gör en stunds avkoppling..

Jag beundrar verkligen er och hur ni är som familj. När man får följa er i vloggar så ser man hur eran fina närhet och förståelse gått över till era barn och ändå är dem så små. Man ser att dem är trygga och lyckliga. Ni är verkligen en inspiration för mig hur man är familj. Jag har en son och en liten påväg i magen. Har gjort mycket som du, ammat länge, samsover osv. Och jag upplever att min son också är trygg och alltid glad, får ofta höra just det också! Det är den finaste komplimangen man kan få!

Vår familj har dock väldigt närvarande mor och farföräldrar och det är verkligen inget att förgivet. Men jag är så tacksam för det då det underlättar enormt när jag studerar och jobbar och mannen jobbar samt hus och allt sånt som ska skötas. Ni är grymma! Stor eloge till er för allt ni gör! ❤️

Så himla skönt att höra att inte alla har ett dussin släktingar som hjälper till med allt hela tiden. Ingen av mina föräldrar lever och min sambos pappa bor i en annan stad. Hans mamma ställer upp och barnvaktar när hon kan, hinner, orkar vilket underlättar enormt, men thats it. Man läser öööööveraaallt att man ska ”se till att få avlastning” som att det är en självklarhet att alla har. Tänker ofta på dig och din familj och får lite extra pepp och styrka när jag tycker att det känns tufft med två småbarn varav en är nyfödd 🌸🌸💗

Brukar bara se bilder på Jason in action känns det som men på bilden längst ner som är tagen helt framifrån tycker jag ni är sååå lika😍 Mammas fina kille! Och Jolie är självklart världens finaste lilla tjej ❤️

Tråkigt att ni inte har era föräldrar så nära, tänkte att ni flyttade bland annat för att komma närmre era familjer men ibland blir de inte som man tänkt sig! Hänger ni inte alls med din mamma eller pappa? Skönt att ni har så fantastiskt fina vänner, dom betyder ju allt för en! Är i samma sits, kram.

Igenkänningsfaktorn är hög i hur du känner gällande ens familj. Vi har inte barn än men det är typ min högsta dröm, ser så mycket fram emot den tiden. Börjar dock plugga (förhoppningsvis!) till hösten och sedan får vi se om det passar oss bäst att jag studerar färdigt eller tar en paus.
Har inte haft kontakt med mamma på flera år och har en pappa som aldrig brytt sig. Pappas sida av släkten har jag kontakt med men skulle säga att den bara är ytlig, man träffas vid kalas osv. Tack o lov är sambons föräldrar världens bästa svärföräldrar, dom ställer alltid upp och vill det bästa för oss. Jobbar inom förskola o skola och blir så lycklig i hjärtat när jag ser att mormor/morfar/farmor/farfar hämtar från föris eller liknande. Man ska verkligen ta tillvara på det och visa uppskattning då det inte är en självklarhet!
Tur man kan skapa sin extrafamilj med vänner<3

När man har barn själv är det så himla svårt att förstå att det finns folk som inte ställer upp för sina egna barn när de blir föräldrar. Det finns ingenting jag inte skulle göra för mina älskade barn. Så fantastiskt ändå att ni har vänner som ställer upp ❤️ Det är ju dom som på något sätt blir den riktiga familjen. Blodsband är inte allt.
Kram på er!

Skänker er all styrka o lycka❤❤❤❤ Du är den mest kraftfulla mamma jag någonsin har träffat!
Förresten ser du så vacker ut.

Jason är verkligen en KOPIA av dig! 😍