Blev taggad i denna på instagram igår och flera av er har skickat liknande till mig förut på insta story med. Jag vet att många av er skriver att jag är inspirerande som inte har ”hoppat in” i ett nytt förhållande redan och att jag är så stark som är ensam. Jag följer så otroligt många som separerade efter en lång relation ungefär i samma veva som jag.. Och i princip alla har en ny partner idag. Menar inte att det är fel att gå in i något nytt snabbt utan känns det rätt så är det rätt. Men jag vet att många också känner sig ensamma och väljer att dejta någon som kanske inte känns helt rätt bara för att slippa den där tomma känslan. För man blir väldigt ensam när man går från en så lång relation till att gå och lägga sig själv varje kväll.

Jag har ju hunnit vara kär efter att jag separerade och velat ha ett förhållande men kanske med fel person.. Och därför har det blivit så att jag fortfarande är själv. Är det rätt så är det rätt och det har liksom inte varit det. Och samtidigt är jag så ”dum” i relationer att jag alltid fortsätter följa mitt hjärta fast mitt huvud säger något annat. Det är nog både det finaste och sämsta med mig – att jag vågar följa mina känslor och lyssna inåt oavsett vad. Ger alltid hela mig och typ hela mitt hjärta när jag verkligen vill något. Men det slår ju tillbaka fel ibland med. När jag väl fastnar för någon så fastnar jag ordentligt och kämpar tills jag inser att det faktiskt är dags att släppa det på riktigt och att det inte finns något hopp. Men det tar tid för mig, tyvärr. Nu har jag faktiskt gått vidare i hela denna process med min lilla olyckliga kärlek under dom senaste veckorna men det har varit väldigt jobbigt för mig med.

Som jag skrev i mitt inlägg igår så är jag inte alls alltid stark och jag känner mig väldigt sällan ”powerful” i min ensamhet som texten säger. Tvärtom så saknar jag verkligen att ha någon att dela allt med, att sova med, att kunna mysa med när jag vill, att känna mig trygg med. Jag trivs väldigt bra med mitt liv som det ser ut idag men klart att jag saknar att få dela det med någon med. Det kan dock inte vara ”vem som helst” och därför håller jag mig verkligen från att bara ”ta” en kille som fyller detta tomrum. Jag vägrar att göra det och har lovat mig själv att träna på att vara ensam istället. Jag vill verkligen få känna mig kär på riktigt, få känna allt det där som jag vet att jag faktiskt vet att jag kan känna och få samma sak tillbaka. Alla mina vänner säger alltid ”men ta bara någon tills vidare” när jag gnäller om att jag känner mig ensam men jag kan inte det. Ni förstår inte hur mycket tanken har lockat men nej.. Det är så inte jag och det går bara inte. För mig måste det kännas 110% rätt och annars kan jag inte lägga en sekund av mitt liv på det typ, haha.. Aja. Det jag ville komma till är iallafall att jag är så långt ifrån stark i att vara ensam alltid. Och jag vill inte vara ensam och jag vill få dela allt i livet med någon. Men det krävs någon speciell för det. Och om jag inte får det så lever jag faktiskt hellre ensam hela mitt liv för det fungerar rätt bra det med även om det inte är det jag helst vill. Kommer aldrig att nöja mig eller släppa in någon i mitt liv bara för att slippa vara själv.

Gud vilket flummig inlägg, haha.. Vågar knappt läsa själv vad jag har skrivit för jag har bara knappat på datorn direkt från hjärtat utan att tänka på vad jag skriver. Ville skriva detta mest för att jag vill att ni ska förstå att jag inte är så himla stark som många av er verkar tro. Inte hela tiden iallafall. Jag är väldigt svag med många gånger. Men jag tror att det är så man blir stark i slutändan – när man faktiskt vågar vara svag med.

Tur att jag kan mysa in mig hos dessa två när jag ska sova iallafall! Mina älsklingar <3 

Är det något jag gör ofta så är det att rensa garderoben.. Förstår inte hur jag alltid kan hitta något att plocka bort? Igår körde jag iallafall ALL IN och tog undan aaaaaallt som jag inte har haft på mig under dom senaste månaderna. Är så bra på att spara saker bara för att ”jag kanske tar på mig det sen” men det blir ju aldrig något ”sen”. Det roliga är att det där ”sen” dock brukar komma efter typ tre år när jag ba ”hmmm, hade jag inte en sådan där jeanskjol ändå?” och sen ba ”nej, fan.. jag rensade ju bort den.. det borde jag inte ha gjort ändå!”. Aja.. Nu är det rensat iallafall och allt ligger vikt och prydligt i lådorna =)

Favoritlådan med alla tights =)

Och tro det eller ej så har jag tre fullproppade lådor med kjolar, byxor, jeans, mjukisar, tights (som inte har med träning att göra) och annat.. Men det används ju inte allt för ofta som ni vet, hehe.

Rensade ur barnens garderober när jag ändå var igång med. Jolie har kläder så det räcker och över som ni ser men Jason behöver fylla på. Han har typ mest i 116 och han behöver 122.. Han har typ vuxit så snabbt att jag inte hunnit med alls.

Från botten av mitt hjärta TACK. Efter mitt inlägg igår så överöste ni mig verkligen med kärlek och jag satt och grät tills det såg ut som att jag hade fått en allergisk reaktion typ. Var helt röd och svullen runt ögonen. Har inte hunnit gå igenom alla era kommenterar eller svarat er alla än men ska göra det under dagen. Men ja.. Tack för att ni finns. En av er skrev att jag aldrig behöver känna mig ensam för att jag har ju alltid er och ärligt talat så är det precis så jag känner. Kan alltid vända mig till er med tankar, känslor eller för att söka tips, råd och erfarenheter. Jag uppskattar verkligen varenda en av er så otroligt mycket och jag är SÅ tacksam över att ni vill följa mig och mitt lilla liv. Återigen, tack. Ni är bäst och ni rörde mig till tårar igår kväll.

Igår tog jag tag i tusen måsten: 

– Dammsugning

– Garderobsrensning

– Jobb

– Plugg

– Vattning av aaaaalla mina växter

– Tvätt

– Tankning

Att tanka är verkligen det jobbigaste och tråkigaste jag vet. Speciellt när det är kallt ute. Drar mig alltid från att tanka tills jag verkligen är på gränsen till att bilen inte kan köra alls.. Förstår egentligen inte varför jag är så? Det är ju faktiskt inte SÅ jobbigt.. Verkligen ett i-landsproblem men vet att många känner igen sig i dessa tankar, hehe.

Och lite mer från helgen: 

Tove var här igår och hjälpte mig med allt mitt jobb. Min bästa! Vet inte vad jag hade gjort utan henne. Vi firade med lite sushilunch när allt var klart.

Har haft myskväll också i helgen. Vi såg Ex on The Beach och hade tjejsnack, jag och en av mina närmsta vänner. Vet att man inte ska träffa folk alls egentligen men jag har tre vänner som hjälper mig till och från med jobbrelaterade saker och då stannar dom oftast efteråt en stund med. Jag åker ju ingen annanstans om dagarna utan håller mig hemma till 100%. Men mitt jobb måste jag ändå få gjort och med vissa saker behöver jag hjälp och då umgås vi ju ändå redan. Precis som andra som måste gå till sitt jobb och träffa sina kollegor varje dag. Och har tänkt likadant när det kommer till barnen. Jag låter dom ändå träffa grannbarnen då och då eftersom att dom ändå ses på förskolan hela dagarna. Jag vet att det finns tusen ”poliser” där ute som kommer att såga mig nu men jag LOVAR er att jag gör mitt bästa för att ta mitt ansvar i dessa tider. Har för övrigt fått en förfrågan som kräver en resa till Stockholm men som är en sådan stor möjlighet för mig jobbmässigt.. Och jag överväger liksom att tacka nej bara för att det inte känns okej att resa någonstans just nu. Kan ju såklart bila hela vägen, sova på hotell och hålla mig på rummet, göra plåtningen som det rör sig om och sedan bila hem direkt efteråt.. Då träffar jag ju ingen förutom teamet som jag ska jobba med den dagen och vi blir väldigt få. Hur hade ni gjort? Hade ni tackat ja eller inte? Ser folk på instagram som är ute och festar i stora sällskap, äter ute hela tiden osv. Jag tycker verkligen inte att det är okej. Så tro mig! Jag försöker göra allt jag kan när det kommer till att ta ansvar och göra rätt i dessa tider.

Har druckit massor med gurkmejalatte-te. Eller vad ska jag kalla det? Haha.. Men ja, det är ju te med gurkmejalatte i så det får heta så =)

Fått upp lite nya posters i min tavelvägg i allrummet.

Och gjort ett SÅ roligt samarbete med ett apotek på nätet gällande helhetshälsa med fokus på lust, njutning och orgasmer. Jag tackade ja till den här förfrågan direkt jag fick den då jag läste att 50% av alla kvinnor fejkar orgasmer regelbundet. Hur sjukt? Har ni gjort det någon gång? Det har jag tyvärr.. Men ja, det är sjukt viktigt att prata mer om!

Har ätit min favoritlunch med =) I min ensamhet med datorn och jobbet som sällis.

Puss och kram! Vi hörs senare idag <3

Öppnade nyss datorn och hade fått en så fruktansvärt elak kommentar.. Som dessutom var superlång. Har lust att bara hänga ut IP-numret men vet att man inte får så jag låter bli.. =) Stod iallafall i korta drag om hur bortskämd jag är, hur mycket jag framstår som en världsfrånvänd, korkad person som är född med silversked i mun. Att jag borde skämmas över att jag tror att jag är något, att jag borde skaffa ett riktigt jobb och testa på hur det känns att ”slita lite” samt sluta leva på att sminka mig och visa rumpan. Det stod att jag är ett typiskt exempel på en person som inte har gjort ett skit för att komma dit jag är, att jag bara har glidit på andra människor, inte vet vad ett jobbigt liv är och bla bla bla.. Stod även en del väldigt elaka ord som jag inte ens vill återberätta.

Jag är ju väldigt skonad från hat i det stora hela och har alltid känt mig väldigt omtyckt som ”influenser”. Vet att det såklart alltid förekommer halvtaskiga kommentarer i skvallerbloggar och liknande men det känns som att många som kommenterar där typ lever för att bara hata på alla offentliga personer. Så jag tar oftast aldrig åt mig.. Men ja.. Denna kommentar väckte lite tankar i mig. Iallafall…

Jag vill börja med att skriva att jag inte är född med silversked i mun för fem öre. Jag kommer direkt från misären typ… Nej, men jag har haft det tufft och det har hänt otroligt mycket i mitt liv. Saker som jag inte tycker att någon ska behöva gå igenom. När jag var riktigt liten så var livet fint men sedan dog min pappa och jag fick växa upp lite för tidigt. Och sedan hände det mycket i tidiga tonåren med. Jag har hoppat mellan fosterfamiljer, jag har umgåtts med fel människor.. Jag har blivit hämtad av polisen på skolan, jag har sovit i en busskur, jag har mått så dåligt att jag trott att jag aldrig kommer att orka kliva upp ur sängen igen.. Jag har inte haft ett superlätt eller enkelt liv och jag har fortfarande otroligt mycket att bearbeta som jag bara har tryckt bort för att det har varit för jobbigt. Jag flyttade hemifrån som 15-åring och har stått på helt egna ben helt sedan dess. Har inte fått något bidrag utan har slitit ihjäl mig själv för att ha råd att leva. När jag hade det som värst ekonomiskt så hade jag typ 300:- kvar att klara mig på när jag hade betalat hyran. Har gått i skolan 8-16 och jobbat 17-21 för att kunna betala för mitt egna liv. Jag har INTE blivit född med silversked i mun och jag har jobbat stenhårt sedan jag var 14 år för att vara där jag är idag.

Jag är ganska trasig som människa. Inte för att jag mår dåligt och är olycklig konstant utan för att jag har extremt mycket i bagaget som jag egentligen borde ta tag i och reda ut. Men jag har inte orkat eller haft lust. Har hellre bara blundat för det och försökt att gå vidare. Nu ett år efter skilsmässan så tvingade jag mig själv att börja gå till en psykolog. Jag behöver det och jag behöver gräva i mitt förflutna för att kunna sluta fred med mig själv kring saker som har hänt i mitt liv, kunna reda ut saker som har varit och framförallt för att förlåta mig själv för allt det destruktiva jag har varit i och faktiskt tyvärr fortfarande söker mig till. Jag sitter i så otroligt mycket dåliga mönster som jag måste gå till botten med och framförallt förstå. Speciellt när det kommer till relationer. Och vet ni? Jag har faktiskt börjat göra det allt mer. Får nästan gåshud när jag skriver om det men 1+1 blir verkligen TVÅ. Det börjar bli iallafall. Lägger man ihop saker från mitt liv som har passerat med många av mina mönster och ageranden idag så är det väldigt lätt att förstå varför jag är som jag är och gör som jag gör.

Jag känner mig ofta väldigt ensam och därför var separationen också bland det värsta jag har gått igenom. I den förlorade jag hela min trygghet och den enda familjen som jag hade. Jag är ju som ni vet rätt så föräldralös då min pappa som sagt är död och jag inte har någon kontakt alls med min mamma idag på grund av olika skäl. Jag står väldigt själv och kämpar alltid själv. Har i princip inte hjälp från någon med något. Eller jo, klart att jag får hjälp ibland då jag har SÅ underbara vänner som har blivit familj för mig. Men ni förstår nog vad jag vill komma till. Jag har liksom ingen förälder eller morfar som jag kan ringa om jag behöver hjälp med något. Ingen att luta mig tillbaka mot som alltid, alltid står där och säger att det inte är någon fara. Ibland får jag till och med säga högt till mig själv att ”det löser sig”.. För jag behöver höra det. Det är liksom jag och bara jag som får ordna allt för mig själv. Att jag är bortskämd är typ det fjantigaste jag har hört med andra ord. Har aldrig fått en krona av någon, har spenderat många kvällar gråtandes på golvet för att jag inte vet hur jag ska få ihop mitt liv och speciellt nu det senaste året som jag har varit själv. Det har varit sjukt tufft men jag har också lärt mig mycket. Jag har lärt mig att lita på mig själv och bli min egna trygghet. Jag har också fått lära mig att ingen kommer att rädda mig förutom jag själv.

Jag förstår att mitt liv på många sätt ser otroligt lätt ut utifrån. Och det är det också på många vis. Jag vet det. Och jag är tacksam över det. Är tacksam över mitt hus som verkligen är mitt HEM och min trygga plats att vara på, är tacksam över mitt jobb som ger mig både frihet, en bra ekonomi och en chans att uttrycka min kreativitet och är också evigt tacksam över mina underbara barn som faktiskt är min familj. Men ja.. Jag är inte född med silversked i mun för fem öre, jag är inte bortskämd och jag står inte där jag står på grund av någon annan än mig själv och otroligt hårt jobb sedan 11 år tillbaka. Jag har inte alltid jobbat som influenser heller som ni vet. Det har funnits perioder i mitt liv där jag har jobbat 8-21 för att kunna spara och faktiskt komma någonstans. Jag har slitit, jag har gråtit och jag har kämpat så, så, så hårt. Och jag vet att jag egentligen inte behöver förklara mig för det viktigaste är att jag vet om det själv. Men jag ville nog mest skriva av mig lite.

Kärlek/G