Hej på er <3

Dag 6 i min lilla sjukdomshistoria börjar idag. Jag orkar egentligen inte skriva så mycket men vill ändå göra det för att dokumentera allt, framförallt för min egna skull faktiskt. Man glömmer ju allt så snabbt fast man tänker att man aldrig kommer att göra det när man är mitt i det.

Under lördagskvällen var jag kvar på sjukhuset och fick besök med sushimiddag. Var supermysigt och jag grät när jag fick hålla mitt barn i mina armar igen. Var så mycket känslor. Kände mig ändå okej på lördagkvällen när jag skulle sova. Väldigt yr och dålig balans men bättre än dagen innan.

Fick promenera med min största supporter vid min sida, haha.

Just det, ag fick kolla till bebis under lördagskvällen med på förlossningen. Fick sitta med CTG i typ en halvtimme. Sedan fick jag också en koll på min livmordertapp då barnmorskorna upptäckte att jag hade mycket sammandragningar när jag satt där. Jag kände dom inte själv då. Men allt såg fint ut och det var inget som hade öppnat sig ännu eller så.

Vaknade på söndagen och var helt ur balans igen. Ringde på klockan till personalen på avdelningen för att be om frukost trots att klockan knappt var 6. Hade sovit jättedåligt och även börjat blöda näsblod under natten. Och en hård säng på sjukhuset + en höggravid kvinna är inte en speciellt bra kombination, hehe. Var illamående, yr och hade knappt balans nog att sitta upp på sängkanten. Jag fick iallafall min frukost och kunde som sagt knappt sitta själv MEN bestämde mig ändå för att jag skulle ut och gå med rullatorn. Hur jobbigt det än kändes. Tänkte att jag kanske var sämre än kvällen innan just för att jag faktiskt hade sovit och inte tränat min balans på många timmar. Sagt och gjort. Jag gick, gick och gick. I flera timmar.. Vred huvudet åt olika håll och höll på att svimma. Var helt blöt om händerna och fötterna för blir en sådan anspänning för kroppen och man kallsvettas som bara den. Och sedan kom läkaren till mig och sa att jag kan få åka hem. Fick ett papper med min diagnos och lite annan information, info om uppföljningsbesök osv.

Blev hämtad på sjukhuset och kom hem. Gud vilken svindlande känsla. Från att ha varit ”trygg” i ett litet, litet rum på sjukhuset och gått med rullator i samma korridor så skulle jag nu gå runt utan rullator i vårt ”stora” hus. Spontana känslan var att jag ville hålla i mig i väggarna samtidigt som det också var SÅ skönt att vara hemma. Bytte om direkt till trosor och en mans-tshirt (så bekvämt) och gick runt lite i hemmet. Jag var sjukt feg i början men sedan bestämde jag mig bara att jag ska köra och ramlar jag så ramlar jag. Och jag gjorde det. Slutade med att jag mådde SKIT och var tvungen att lägga mig hos Kenzo som sov. Vi åkte iväg och åt lunch efter detta och bilresan var heeeeeemsk. Allt guppade och snurrade och svajade och minsta lilla gupp gjorde att jag ville hålla i mitt huvud och blunda. Hade spypåsen i högsta hugg hela färden. Väl inne på restaurangen var det samma känsla och jag fokuserade bara på att titta ner i maten för kunde inte fästa blicken på någon eller något annat. Försökte stundvis dock för att utmana mig själv.

Efter maten kom vi hem och min man skulle iväg med Kenzo ett tag men jag valde att även här utmana mig själv och sa att han kan stanna med mig. I värsta fall skulle jag ju kunna sätta på tvn och lägga mig i soffan med honom tänkte jag. Gjorde jag det? Nej. Jag busade, läste böcker och städade lite. Körde igång en tvätt, torkade i köket. Och blev själv fascinerad över att så enkla saker tog ALL kraft jag hade för ansträngningen blir 10 gånger större när man hela tiden måste jobba med balansen samtidigt. Men jag körde på. Både busade med bebis och städade massor. Och när det blev för övermäktigt så satte jag mig ner på golvet och fortsatte busa. Hade heeeeela tiden i bakhuvudet att jag MÅSTE utmana mig för att bli bra. Och jag hade ju min motivation (1/3 iallafall) framför mig hela tiden, Och ju mer jag utmanar mig desto snabbare kommer jag att vänja hjärnan och bli just bra. Och min målbild just nu är att få hem dem stora barnen, kunna köra dom till skolan och sådär. Återgå till mitt vanliga liv helt enkelt. Så jag kämpade. När min man kom hem var jag heeeeeelt slut. Han tog över Kenzo och ordnade fika åt mig och sedan vilade jag mest i soffan. La mig i sängen direkt när Kenzo skulle sova och skrollade lite i mobilen innan jag gick till toaletten och gjorde min hudvårdsrutin ORDENTLIGT. Har ju inte gjort det på flera dygn. Har knappt druckit vatten heller på grund av att jag varit så rädd att kräkas och är så ärrad från torsdagen då jag spydde direkt jag tog minsta klunk av något.

Men jag kämpade på igår. Är så sjukt stolt över mig själv och framstegen jag redan gjort. Tanken var först att ta med en rullator hem men läkaren sa att det ger en falsk trygghet och att återhämtningen blir längre. Så jag kände bara att jag måste våga. Jag har ju vågat och vunnit med så mycket annat i mitt liv så detta får bli en sådan grej med. Kommer att se till att bli så stadig jag kan nu och när jag känner mig bättre ska jag våga ge mig ut i trafiken igen med bilen osv. Jag tror att ju längre man väntar desto mer skrämmer man sig själv. Sen kommer jag absolut INTE sätta mig i bilen som jag är idag men ni förstår nog hur jag menar. Kommer givetvis att se till att jag är stabil och säker i att jag kan köra innan jag ens tänker tanken. Ifall någon tänkte kommentera något om det ;p

Ni kanske tycker att jag är galen men har ändå försökt boka veckan som vanligt. Iallafall relativt. Min plan är att jag ska försöka träna rejält och hårt på dagarna och provocera fram yrseln och göra den ansträngningen hela tiden. Är ju yr hela tiden men vissa rörelser och så triggar ju ännu mer. Då rinner det svett längs hela mig för det är så obehagligt. Och sedan ska jag återhämta mig kvällar och nattetid. Och bara vila och sova. Jag har tänkt att jag ska se till att få 10-12h sömn varje natt nu för att försöka läka och ta hand om mig. Men på dagarna så ska jag köra på som tusan.Givetvis med vilopauser. Skillnaden får bli att jag kommer att fokusera på det jag känner att jag klarar av och så får barnen bli omhändertagna av sina pappor majoriteten av tiden. Kenzo börjar ju förskolan igen idag men hans pappa får såklart hämta, lämna osv och stora barnen är i tryggt förvar hos sin pappa. Vill bara bli relativt stabil snarast möjligt för att få hem dom med! Verkligen en målbild.

Idag har jag ultraljud på bebisen och sedan ska jag göra ett mindre jobb. Och annars bara gå runt hemma, göra hemmasysslor, vrida på huvudet åt olika håll och ta pauser när det känns för jobbigt.

Önskar er en fin dag och tack för alla hejarop! <3 Så många som också ska ”skrämmas” och skriva att deras kollega, kompis, släkting blev drabbad av detta för ett år sen eller mer och fortfarande är dålig. Tack för den ;p Jag är redan nog orolig som det är kan jag lova. Men jag tänkte försöka bli bra på några veckor och målbilden är att vara iallafall 90% återställd lagom till förlossningen om cirka sex veckor. Vägrar att ge upp eller lämna det åt ödet. /G