Jag får mycket frågor om vår flytt från Umeå till Göteborg. Hur vi gick tillväga och hur vi ”vågade” släppa allt och bara åka iväg. Har ni några frågor kan ni ställa dom i kommentarsfältet så svarar jag där!
Jag och F är båda födda och uppvuxna i Umeå. För er som inte vet var det ligger så är det en ”stad” i Norrland och Västerbotten som även kallas för Norrlands ”huvudstad”. Det är relativt litet men väldigt fint, nybyggt och med bra kultur och vacker miljö. Det är inget fel på Umeå i sig men när man har växt upp på en plats så vet man allt om alla och alla vet allt om dig. Man stöter på någon man känner bara man sätter foten utanför dörren och man kan inte ta bussen ett par hållplatser utan att se sin gamla dagisfröken, sitt ex, sina bästa vänner eller sin mormor – eller kanske bara någon man känner igen från facebook? Allt är litet och platt och alla pratar om alla, ligger med alla och snackar skit om alla. Det är förmodligen likadant ÖVERALLT men när man har bott på ett ställe hela livet så känns det lite extra. Umeå har inte så mycket jobb och utvecklingsmöjligheter och dom flesta sliter på samma ställe för samma skitpeng. Vi har inget emot Umeå men det är inte där vi vill att våra barn ska växa upp och det är inte heller där vi vill slå oss ned och köpa hus. Vi vill komma ut lite och se lite mer, uppleva något nytt och kunna känna att vi har möjligheter och utmaningar båder på privat front och i arbetslivet. Det kändes spännande att prova något nytt och vi har pratat om att flytta från vår hemort i princip sedan dagen vi träffades.
Varför Göteborg då? Vi har varit i Göteborg flera gånger på lov och helger och vi trivs urbra i staden. Jag tycker att staden påminner mycket om Umeå fast fyra gånger så stor. ”Stort men ändå litet” brukar jag säga. Människorna i Göteborg är dessutom väldigt trevliga och varma och jag tycker att det är lätt att hitta och man känner snabbt igen sig bland de olika stadsdelarna. Det ligger nära havet och det är vacker natur och miljö. Det finns mycket jobb och mycket utvecklingsmöjligheter och vi har båda haft en dröm om att våra barn ska prata lite göteborska, för hur fint är inte det!? Det är egentligen på grund av alla dessa anledningar vi valde Göteborg. Just för att det är en ganska stor stad men ändå rätt liten och familjär.
Och hur vi gjorde? Vi hade pratat så länge om att flytta men alltid hittat på en anledning till varför vi INTE skulle det. Allt ifrån lägenhet till jobb till dittan och dattan stod i vägen. Tänk om vi blir gravida och inte hittar ett tryggt och stabilt boende? Tänk om vi kanske inte får jobb? Tänk om vi får flytta runt mellan olika lägenheter och hyra i andrahand? Tänk om det strular till sig med ekonomin? Tänk om vi inte får ihop uppsägningstiden på jobben och på lägenheten med flyttdatumet osv? Dessa frågor cirkulerade och gjorde till sist att vi alltid sket i planerna och drömmarna vi hade. En dag på jobbet så brast det för mig. Jag ringde F och frågade om vi inte kunde flytta NU DIREKT. Han sa att vi självklart kunde det och dagen efter sa vi upp oss från jobbet för att verkligen känna att ingen återvändo fanns. Vi pratade också med vår förening (vi ingick typ i en förening då vi bodde i ett brf-hus med hyresrätter på en utbyggd våning) om att vi ville flytta snarast och fick hjälp därifrån med allt som hade med boendet att göra. Under tre veckor sålde vi ALLT vi ägde och hade och efter fyra veckor satt vi i bilen, bara vi två och hundarna med ett par IKEAkassar fyllda med kläder påväg till Göteborg. Och ja, där är den historien. Vi stannade på hotell längs vägen och njöt av att vi var så fria. Det är en väldigt speciell känsla att veta att man kan stanna var som helst och börja om på nytt. Vi hade ingenting bakom oss och ingenting att komma tillbaka till. Ville vi stanna i Stockholm så hade vi kunna göra det, eller varför inte i Trollhättan? Livet kunde börja om var som helst. Allt efter våra önskemål. På vägen dit kändes allt så overkligt. Vi grät glädjetårar till och med. ÄNTLIGEN hände det vi hade pratat om så länge. Och det känns fortfarande overkligt. När vi är på stranden (vi har hittat ett jättefint och avlägset ställe) så brukar vi ligga där på klippan, kolla ut över havet och solnedgången och verkligen inte fatta att vi är här. F säger alltid ”Tänk att vi faktiskt är här nu”, och ja.. Det är vi ju faktiskt.
Med hela mitt hjärta.. Föralltid <3
Kommentarer
Den var bra, påminde mig om varför jag själv bytte stad en gång, ifrågasätter det dock när jag tänker på hur bra min uppväxt var där och hur mina barns uppväxt är här.. men men
Fint:)
😀