Och hej fina ni <3

Gud vad dagarna går snabbt just nu. Blir ju alltid så under barnveckorna! Idag står jobb på schemat och så ska vi byta framruta på en av bilarna då stenskott har spruckit och blivit till stora sprickor i hela glaset. Ska också träna, fixa mina tånaglar med gellack på salong och lite annat smått och gott med.

Måste dela något med er som jag verkligen tyckte var så jobbigt och hemskt! Har helt glömt bort hur rädd man kan bli av en sådan händelse. För någon natt sedan så rullade Kenzo ner från sängen och jag vaknade bara av ett dunk följt av ett skrik. Trodde att jag skulle få en hjärtattack. Jag blir ju handlingsförlamad när något hemskt händer men min man var snabbt uppe och kollade honom. Han verkade vara helt okej. Han lugnade ner sig supersnabbt och började amma, låg vaken rätt länge och tittade på mig innan han till slut somnade. Tror ni att jag kunde somna? Svar nej. Även fast vi har andningslarm så kändes det typ som en omöjlighet. Låg och glodde på honom i säkert två timmar innan jag kom till ro. Allt verkar iallafall ha gått bra och vi har ju tagit bort benen på sängen, lagt en heltäckningsmatta + att jag alltid lägger ut kuddar på mattan. På något vis hade han dock lyckats ramla med pannan precis utanför kuddarna. Ringde ändå Knodd morgonen efter och visade Kenzo, hans panna (som fick ett minimalt blåmärke och inte ens en bula) samt hur vi sover. Kvinnan som jag pratade med tyckte absolut inte att jag skulle vara orolig. SÅ skönt. Såhär i efterhand tycker jag väl inte att det var så farligt på grund av låg säng, heltäckningsmatta + kuddar över hela golvet MEN i stunden blev jag livrädd och så får man ju fruktansvärt dåligt samvete mot sitt barn med.

Slungas tillbaka till några liknande händelser när Jason och Jolie var små. Här är mina mest obehagligt minnen från när barnen har varit med om en olycka:

– Vi var utomlands och Jolie sov själv i sängen medan vi andra satt på balkongen. Tror att hon var runt året. Plötsligt hör vi ett duns och det lät verkligen som om hennes skalle sprack på det. Minns ljudet som om det vore igår. Som att något knäcktes mot kaklet på golvet. FRUKTANSVÄRD upplevelse. Hon var dessutom helt tyst så var övertygad om att hon var död. Men det hade gått jättebra konstigt nog.

– När Jolie var nyfödd så låg jag i sängen med henne. Vi har ju ett fönster precis ovanför sängen i sovrummet som Jason på något vis lyckades klättra upp i. Och allt gick så fort. Plötsligt HOPPAR han ner med foten rakt på sin systers huvud. Vi åkte till akuten direkt och även det hade gått bra. Hon var inte påverkad alls.

– Jason hängde på Jolies matstol bakifrån och välte hela stolen + sin lillasyster (som såklart satt i den) över sig så att hon slog i bakhuvudet i golvet. Även han slog i sitt bakhuvud men han var ju lite äldre. Jolie var under året då. Även där klarade hon sig med en bula och Jason likaså.

– Kommer aldrig glömma när Jolie stod vid lekköket i lekrummet. Hon faller plötsligt mot en av kanterna med munnen och sliter av strängen som sitter mellan tänderna i överkäken. Kom inget blod men det såg riktigt illa ut i munnen ändå. Gick bra som tur var.

– Jason var runt året och skulle åka rutschkana. Han satt på rumpan och skulle åka ner när han plötsligt vänder sig med ansiktet framåt och nedåt (han tyckte väl att det kändes roligare) för att dunka rakt ner i asfalten med hakan när han väl kommer ner i rasande fart. Han slog sönder hakan och munnen och det var blod överallt.

– Hade vagnen uppe på en bro och Jason satt och gungade och busade i den. Plötsligt glider och välter vagnen ner på marken så att han hamnar upp och ned i den. Han var helt opåverkad men mitt hjärta stannade. FY så hemskt det var.

Traumatiska upplevelser som jag varit med om med vänners barn är bland annat att en bebis har rullat ur sin vagn och ramlat rakt ner i asfalt. Bebisen låg alltså och sov i liggdelen och det var första gången barnet ens vände sig till mage. En annan gång så åkte jag buss med en vän och hela vagnen välter i en kurva så att bebisen ramlar ur.

Ja, som ni hör har det ju hänt lite smått och gott nu när jag väl får ner det svart på vitt. Vet inte hur många hjärtklappningar jag har fått av mina barn såhär långt ;p Och just att ramla ner från säng, soffa osv har hänt måååånga gånger för både Jason och Jolie. Minns en gång när Jason var liten och hade börjat dra sig framåt. Jag var helt död på morgonen efter en halvdålig natt och höll i hans ben samtidigt som jag tänkte sätta mig upp för att vakna till liv. På något vis lyckas jag somna om (var JÄTTEtrött) och han ramlar med huvudet rakt ner i golvet. Som tur är så har det gått lika bra alla gånger som dessa olyckor har hänt. Tackar högre makter för det!

En BVC-sköterska som vi hade sa en gång efter att jag hade berättat om en av dessa händelser att ”det är inte bara vi föräldrar som är anpassade för att överleva barnen, dom är anpassade för att överleva livet med oss med”, haha.. Oftast när det har hänt en olycka så har det ju varit en fråga om sekunder och trots att jag har varit precis bredvid så har jag under dessa tillfällen som jag nämnt ovan inte hunnit rycka in. Enda gången jag inte var i samma rum var ju den där gången när Jolie slog i huvudet när hon rullade ur sängen utomlands.

Nej, fy hörni.. Från och med nu får Kenzo sova mellan oss och jag har tagit fram ännu mer kuddar på golvet. Som tur är så har vi också en väldigt låg säng + en matta som sagt. Är inte alls redo att ge upp samsovningen då han + vi får sova rätt så gott om nätterna tack vare den. Vi får försöka hitta lite nya strategier istället för att undvika att det händer igen.

Blev ett långt inlägg! Önskar er iallafall en fin dag så hörs vi lite senare. Stor kram/G

Min fina, lilla älskling <3

Och min fina stora tjej som överlevt med mig som mamma i fem år, hehe. Gud vad less hon ser ut på bilderna på oss två =) Lägger upp dom ändå.