Och hej fina ni <3

Gud vilken traumatisk fredag vi hade följt av en mysig helg. Vi kom hem efter att ha hämtat barnen på fritids och förskolan med ett gäng Ica-påsar och tänkte packa upp maten och starta igång fredagsmiddagen. Efter att jag hade tagit av mig kläderna och börjat packa upp kassarna så hör jag en SMÄLL i hallen följt av ett rejält gråt och jag springer dit och där står Jolie och har smällt igen vår tunga ytterdörr rakt på sin tumme. Tänkte först att det säkert inte är någon fara då barnen har klämt sig i dörrar flera gånger förr. Denna gång var det dock värre och fingret svullnade upp rejält på bara några sekunder. Ringde Knodd som bad oss att åka in direkt efter att dom hade fått se fingret i videoformat. Mannen åkte in med henne och jag stannade hemma med killarna. Kort därefter anslöt även Jolies pappa till akuten och hon fick röntga tummen. Bilderna visade att hon hade en spricka i den (update: den är tydligen helt bruten) och hon fick gips. Min lilla otursfågel. Får så himla ont i hjärtat. När jag ser tillbaka på Jolies liv så är det aaaalltid hon som råkar ut för olyckor och hennes vårdregister är ju rätt stort med tanke på att hon också som ni vet är född med allvarligt hjärtfel som även har opererats. Om man jämför med exempelvis Jason så har han varit med om noll jobbiga saker och har en minimal journal. Nej, hörni.. Min stackars, stackars tjej. Mannen sa redan i bilen på väg till akuten att hon får välja fredagsmiddagen så det blev såklart sushi. Och efter det så åkte dom och köpte hennes favoritgodis som vi åt i soffan framför Fångarna på fortet.

Hon har hittills tagit detta jättebra och anpassat sig snabbt efter gipset. Vet ingen som är så cool som min Jolie! Hon är så liten och har varit med om så mycket jobbigheter. Nu är ju inte detta ens i närheten av det hon tidigare gått igenom men hon hanterar bara allt så jäkla grymt. Vad det än är. Det är sjukt att min egna dotter är min största inspiration i livet. Varje gång jag ställs inför något som känns läskigt eller jobbigt så tänker jag bara på vad jag med egna ögon har fått se henne gå igenom och fylls av någon form av superstyrka. Klarar hon det som hon har gjort så klarar jag allt jag ställs inför. För det är inte ens jämförbart i jobbighetsgrad egentligen. Hon är så cool!

Sedan måste jag också passa på att skriva att jag är rätt ”besviken” på mig själv. Jag har alltid varit hysterisk och panikslagen när något händer barnen. Jag har alltid varit den föräldern som måste lämna rummet när Jolie ska sövas, när infarter ska sättas, när blodprov ska göras.. Alltså jag klarar inte av det. Var tvungen att googla fram ett gammalt inlägg då jag har ett minne av att jag har nämnt detta tidigare och fann detta från tiden då vi var i Göteborg för hennes hjärtoperation:

”När vi åkte för att hämta ombyte åt Jolie medan magnetröntgen pågick så sa jag till honom att jag är så less på att alltid vara den svaga av oss och att jag aldrig kan vara stark för barnens skull. Och då sa han ”Men så är det inte alls. Ibland orkar jag inte vara stark heller och då orkar alltid du. Du orkar alltid när du måste. Och idag behövde du inte för jag orkade. Minns du när hon var bebis? Då var det alltid du som var den starka av oss två”.  

Jag har iallafall alltid känt mig så svag när det kommer till barnen. Även om det kanske inte har varit så. Men det är min upplevelse iallafall. Och hur töntigt det än låter för er som inte har gjort samma resa så är det ett sådant trauma att få ett barn som är ”svårt” sjukt och som måste gå igenom den typen av operation som Jolie har gjort. Sedan har vi ju aldrig märkt på henne att hon varit sjuk då hon opererades innan hon det blev märkbart. Men att få ett barn med allvarligt hjärtfel är inget jag önskar någon. Det har traumatiserat mig helt på så många sätt och det är även därifrån min extrema hypokondri kommer. Får tårar nu när jag skriver detta då jag slungas tillbaka till tiden när hon skulle opereras. Och jag får seriöst kalla kårar av tanken på att det kommer att behöva hända igen någon gång i framtiden. Minns också när Jolie blev sövd första gången och jag bara grät och grät och grät och kunde inte alls få stopp på mina känslor. Minns att jag sa till läkaren efteråt att jag skäms över att jag inte kan vara stark för mitt barn och han sa då att alla föräldrar gråter antingen utanpå eller inuti både under tiden och/eller efteråt. För det ÄR en hemsk upplevelse.

Nu på morgonen möter jag upp dom stora barnens pappa på sjukhuset för att få en ny bedömning av tummen och sedan lämnar jag av dom med honom. Nu börjar ”barnfria” veckan för oss och vi har mängder med jobb och annat kul på schemat. Denna vecka ska jag till Stockholm två svängar tur och retur så det blir ju spännande =) Ni får såklart hänga med här på bloggen.

Önskar er en fin dag. Stor kram/G

Lite bilder från vår omtumlande fredagskväll.