Fick en fråga via insta dm igår som jag tyckte var lite intressant att lyfta. Frågan var om jag och min man ser likadant på föräldraskapet och om vi gör och tycker lika om saker.

Först och främst så kan jag väl skriva att jag är väldigt stark i ett föräldraskap. Jag har formats som mamma i snart åtta år och vet exakt hur jag vill ta hand om mina barn. Speciellt när dom är bebisar. Då är det på något vis extra viktigt. Missförstå mig inte nu! Mina stora barn är precis lika viktiga men dom kan prata och berätta vad dom vill/inte vill och har helt andra behov som ska tillgodoses än vad ett litet barn har.

Två saker som är JÄTTEviktiga för mig är:

– Bebis ska aldrig behöva vara ledsen i onödan. Detta är det viktigaste för mig. Jag vill alltid att mitt barn ska få tröst, närhet, mys och mötas i sina behov oavsett när, hur eller var. Skulle exempelvis aldrig fortsätta köra/åka bil om mitt barn skriker utan stannar direkt då och tröstar, busar, hittar på något utanför bilen tills bebis är lugn eller tillräckligt trött för att somna. Jag är väldigt för ett extremt nära föräldraskap. Jag tror inte på att ”alla bebisar skriker bara” utan jag tror att barnet skriker för att det är något som är jobbigt för dom/dom har ont någonstans/är trötta/kläderna sitter oskönt osv osv Jag har med alla barn varit jättenoga med att försöka se och möta alla deras behov precis hela tiden, ligga steget före och ge all närhet jag bara kan precis hela tiden. Mina barn har alla varit väldigt nöjda av sig och dom gångerna dom inte har varit det så har det varit väldigt snabbt löst. Och jag tror helt ärligt att det beror på att jag har haft ett väldigt nära föräldraskap. Skulle aldrig tänka ”åh, nu är min bebis jobbig och bara gnäller/skriker igen” och sedan dra dom fram och tillbaka i vagnen tills dom somnar av allt skrik.

– Jag vill amma. Och då vill jag även friamma och helst amma länge. Jag är en sådan där som tycker att ”food before one is just for fun”. Med det sagt så vet jag att barnen behöver börja äta mat med när dom är under året 😉 Så bli inte galna i kommentarsfältet nu. Däremot så har jag aldrig satt press på att barnen ska äta mycket, regelbundet eller större portioner under första året. Dom får ta det i sin takt, smaka på det dom tycker om, äta så mycket/lite dom vill. Och så ammar jag på sidan av. För mig är detta viktigt. Ni som har hängt med här väldigt länge vet att jag inte alls ville amma när jag var gravid första gången. Tänkte ta en tablett för att stoppa hela mjölkproduktionen men bestämde mig ett par dagar innan förlossningen för att testa så att jag hade provat iallafall. Och sedan blev jag en långstidsammare med starka åsikter kring hur jag vill mata mina barn, haha. Sedan vet ni också att jag lägger NOLL värdering i hur andra matar sina barn eller hur andra gör. Alla ska göra som det passar dom allra bäst. Alla är olika, alla familjer är olika, vissa vill inte amma, andra kan inte.. Så länge barnet är nöjt och belåtet så spelar det ingen roll.

Med allt detta skrivet så lägger jag INGEN värdering i hur andra gör med sina barn, vad andra tror på eller hur andra tycker. Jag skriver enbart utifrån mig själv, vad jag gör och hur jag känner. Och vad som är viktigt för mig i min mammaroll och som mamma till en liten bebis.

Och nu till frågan. Jag tror att vi såg på det mer olika innan Kenzo föddes. Min man har dock alltid stöttat mig till 100% i det jag tycker är allra viktigast vilket känns väldigt skönt. Vi är väldigt sällan oense om något som har med Kenzo att göra och det har hittills fungerat väldigt bra. Kanske kommer det skära sig mer när han blir äldre och vi tycker olika om uppfostran? Jag vet inte. Jag tror typ inte det då vi har rätt lika värderingar i grunden. Han är dock mycket mer konsekvent än vad jag är men det har jag inga problem med alls. Det är ju bara positivt att en av föräldrarna är det 😉 Så ja, det har fungerat otroligt bra hittills och jag är sjukt stolt och imponerad över vilken bra pappa han är och hur han vuxit in i att vara förälder som att det vore det enklaste i världen. Han är bäst med vår son varje dag! Och det märks att dom har lärt känna varandra så bra och att dom blir tightare för varje dag som går. Känner mig helt trygg i att vara ifrån bebis på dagarna för att jag vet att han är fantastiskt bra med honom. Var jättenervös och rädd i början men är också sjukt glad att jag sedan Kenzo var i princip nyfödd har låtit honom vara med honom ensam, komma fram till egna lösningar med hur han ska göra och låtit pappa och son hitta sin egna väg tillsammans.