…och jag fick barn! Det är det detta inlägg ska handla om. Jag har ju som ni vet tre stycken och vissa saker hade jag hunnit glömma bort nu när jag fick lilla Kenzo. Det är sjukt hur fort man faktiskt glömmer. Sedan tycker jag att det är så konstigt att det pratas så lite på exempelvis MVC om tiden EFTER förlossning. Man pratar ju så mycket om graviditeten och olika krämpor, jobbiga flytningar och hemorrojder, illamående och allt vad det nu kan vara. Men sen då? Jag minns när jag kom hem med Jason från BB och bara stod där med honom i famnen och hade noll aning om vad jag skulle göra. När ett barn föds så föds ju även en mamma. Hur tog man hand om en bebis HEMMA? Och alla känslor, tankar osv kring det var ju inte heller något som det pratades särskilt mycket om.

• Det är helt okej att vara deppig i det som ska vara lycka. Dom känslostormarna man kan känna som nybliven mamma är galna. Man måste nästan uppleva dom själv för att kunna förstå. Jag har känt så efter varje barn. Har varit världens lyckligaste men har också haft hormoner precis överallt, känt mig tom och deppig stundvis utan anledning, gråtit för allt, varit så ynklig.

• Eftervärkarna är inte att leka med och dom blir värre efter varje barn! Mina eftervärkar efter första barnet var helt okej, efter andra barnet var dom onda men hanterbara och nu efter tredje så fick jag andas genom dom trots smärtstillande.

• Avslaget luktar iiiinte gott. Detta hade jag helt glömt bort efter denna förlossning! Har varit helt säker på att jag har en infektion i livmodern flera gånger. Har till och med kollat upp det på BB men det var inget konstigt alls och luktade precis som avslag ska enligt läkaren. Ja, hon luktade på min binda, haha. Plötsligt finns inget som känns för privat ;p Skämt å sido men gud vad opryd jag har blivit sedan jag födde barn. Torkar barnens snor på mina strumpor när det inte finns papper i närheten, har bebisbajs och mjölk lite här och var och låter uppenbarligen folk lukta på bindor helt utan att tycka att det känns minsta konstigt. Nu är för övrigt avslaget över som tur är! Men har känt mig så ofräsch under tiden som jag har haft det.

• Att alla barn är olika och att man inte ska jämföra. Jag hoppas och tror att jag ska vara mer chill nu efter tredje barnet. Minns att Jason var så himla sen i talet och det var det enda jag kunde tänka på. Mådde så dåligt över det och stressade ihjäl mig. Vi gick till logoped och gjorde aaaaallt som gick för att få igång hans prat. Inget hjälpte. Och plötsligt släppte det bara som över en natt och han pratade bättre än många av sina jämnåriga från ingenstans. Han var tidig med allt annat istället. Väldigt bra motorik, fysisk, klättrade, sprang, tog sig framåt, löste pussel och byggde lego som att han aldrig gjort annat, blev blöjfri jättetidigt, kunde knäppa loss sig ur sin bilstol och vagn.. Om jag bara hade kunnat se alt det istället och slutat oroa mig för hans tal så hade jag fått njuta så mycket mer av honom och den tiden i hans liv. Det är något jag har haft med mig sedan den perioden. Alla barn ÄR olika och utvecklas olika.

• Att det inte behöver vara så illa som ”alla” säger. Jag har haft hemska graviditeter men det är långt ifrån alla som har det. Vissa verkar ju älska att vara gravida och må väldigt bra både psykiskt och fysiskt. Efter min första, jobbiga graviditet så var jag beredd på allt det där som alla pratade om. Hur jobbigt det skulle vara efter förlossningen med allt. Att jag skulle ha ont länge, att jag skulle ha svårt att sitta, ha såriga bröstvårtor, svårt att komma igång med amningen osv osv. Det var så mycket jobbigt som skulle hända efteråt med fick jag höra. För mig har det varit helt motsatt från det efter varje barn. Där nere har allt känts bra i princip direkt efter förlossningen, har aldrig haft svårt att sitta, har haft minimalt med problem när det kommer till amning och sprickor i bröstvårtor osv. Alla är vi olika även här. Så lyssna inte så mycket på vad andra säger och oroa dig inte i onödan. Vi har alla vår egna sanning.

• Att det inte finns några som dömer en mamma så mycket som andra mammor. Herregud, vad jag var oförberedd på detta när jag fick Jason. Plötsligt har människor (främst andra mammor) åsikter om ALLT du gör. Du ska inte äta vissa saker när du ammar, du ska tvätta alla barnets kläder innan användning, ditt babyskydd är monterat fel, det där blöjmärket är sämre, du borde inte göra si och du borde inte göra så. Och du ska helst amma men inte amma för mycket och ersättning är bra men om du ger det så kommer du få frågan om varför du inte ammar. För du borde ju ändå göra det. Och har barnet kanske på sig för mycket kläder eller oj barnet kanske borde ha lite mindre på sig för det är ju så varmt ute. Tänk på att och glöm inte och vänta du bara. Jag var och är fortfarande helt chockad över hur andra dömer och tar sig friheten att lägga sig i andra mammors föräldraskap och förmåga att ta hand om sitt egna barn på bästa vis. Är väldigt stolt över mig själv över att jag alltid har gått min egna väg som mamma. Det gjorde jag redan som 20åring. Lita på er magkänsla mamas! Lyssna på vad andra säger men ta inte åt dig eller till dig av allt. Du vet bäst inom dig om vad som är rätt och fel och DU är den bästa mamman till ditt eller dina barn.

• Det kommer otroligt mycket nya känslor i samband med att man blir mamma. Och det följer ju med för varje år som man har barn och förändras inte särskilt mycket. Dåligt samvete, oro och så stark kärlek att man inte ens kan sätta ord på den. Det är fint men också det mest läskiga som finns att vara förälder. Plötsligt har man hjärtat utanpå kroppen.