Jag har jobbat med detta i sju år och är ”gammal” i detta. Har bjudit in i graviditeter, mina barns första år, amning, djupa tankar om livet och allt där i mellan. Det finns så otroligt mycket jag vill dela med mig av även idag men det tar stopp. Det känns för personligt. Förut var jag som en öppen bok här inne. Jag bjöd in i precis allt mellan himmel och jord varje dag. Har ju alltid bloggat mycket om shopping, inredning och ”ytliga” saker men har också varit så otroligt öppen med graviditeter, mitt mående, mina relationer, tankar, åsikter osv.

Jag har också under dessa sju år insett hur mycket sociala medier faktiskt har tagit av mig. Av mitt psyke och av mitt mående. Jag minns för cirka fem/sex år sedan när en skvallerblogg skrattade på mitt barns bekostnad. Hittade på roliga namn åt min son, la upp animerade bilder som skulle föreställa min son. Han var knappt ett år. Jag fick en rysning genom hela kroppen och hade tårar i ögonen hela dagen och tiden därefter. Vad hade jag gjort? Varför hade jag delat med mig av mitt barn? Kanske för att jag var för blåögd för att någonsin tro att en vuxen ihop med andra vuxna någonsin eller på något vis skulle göra sig roliga över en bebis. Jag tyckte att det var så roligt att skriva om bebistiden och dela med mig till andra mammor av utveckling och livet över huvud taget. Men redan där minns jag att saker började skava och kännas fel.

Jag har genom åren fått läsa allt från att jag är äcklig, att den jag lever ihop med är ful, att mina barn ser missbildade ut eller lider av diverse diagnoser, att jag är en rutten människa, att jag borde dö osv osv osv. Vet inte hur mycket grova ord, mobbning och elaka kommentarer jag har fått utstå. Och jag vet att jag inte är ensam i det. Jag vet att exakt varenda en som har tillräckligt mycket följare, läsare och tittare är drabbad. Och dom som säger att det hör till om man väljer att vara offentlig – gör det verkligen det? Ska det vara så? Är det något vi vill att våra barn och deras barn ska leva i? För den där offentliga personen är ju precis som du, du och du en vanlig människa med en vanlig familj, vanliga känslor och ett vanligt mående. Det är alltid okej med konstruktiv kritik men att skratta ut, håna och förklara hur ful, vidrig och äcklig någon är tycker jag är omänskligt. Oavsett om den personen är offentlig eller inte.

Jag har alltid raderat elaka kommentarer, låtit bli att läsa när någon skriver något elakt och sakta men säkert förstått att människor som sitter inne och hatar på ens personlighet, utseende och allt kring vem man är oftast mår otroligt dåligt över sig själva, sina egna relationer och/eller sitt egna liv. Men det hjälper mig inte alltid att tänka så. Jag är som sagt precis som alla andra en människa. Det är inte det att jag alltid tar åt mig av elaka kommentarer som mobbar. Det är snarare mer att jag känner att jag inte vill bjuda in. För ju mindre någon vet om mig, mitt liv och mina relationer desto mindre kan dom komma åt mig. Om någon skriver att jag är ful och äcklig så påverkar det mig oftast inte så mycket just för att jag vet att inget av det stämmer. Men när någon börjar gräva i mitt liv på grund av att jag öppet väljer att skriva ett inlägg om det och attackerar mig närmare inom ämnet så vill jag bara sluta mig mer. Samma sak när det handlar om mina barn eller andra relationer som jag har. Ju mindre privat jag är desto mindre kan någon komma åt mig. För att om någon främling tycker att jag är just ful eller verkar vara en äcklig människa så rör det mig inte i ryggen. Personen har förmodligen aldrig ens träffat mig. Det skakar jag av mig lätt om jag inte är skör psykiskt eller har pms, haha. Bloggar jag däremot om mina relationer, mina barn och deras utveckling eller öppnar upp mig om djupare frågeställningar så vet dessa människor mer om mig = dom kan komma åt mig mer. Och det vill jag inte.

Sedan känner jag inte av hat allt för ofta. Jag har ett filter som tar bort elaka spamkommentarer och raderar vissa själv. Men märker ofta när ex. en skvallerblogg har skrivit om mig då det plötsligt haglar in mobbande ord på min egna blogg här i kommentarsfältet. Jag läser inte skvallerbloggar och har inte gjort på länge och vissa av trollen vill SÅ gärna att jag ska se elakheterna som skrivs. Dom går till och med så långt att dom skapar fake-konton på instagram, tar prints i kommentarsfält och skickar det på dm. Varför? Tycker det är så konstigt. Och det är i 90% av fallen inte konstruktiv kritik utan BARA rena elakheter. Sådant som man förmodligen aldrig hade sagt till en människa öga mot öga. Och skulle man göra det så är man nog riktigt, riktigt sjuk. Och så ser jag på dom som skriver sådant med – att dom förmodligen är sjuka. För en frisk person hade aldrig lagt ner sin egna obetalda fritid på att försöka trycka ner och göra illa andra människor angående deras utseende, deras barns utseende eller liknande. Det är för mig något som är så långt ifrån min egna verklighet som det går att komma. Därför kommer jag aldrig kunna förstå hur en sådan här person tänker mer än att den förmodligen mår väldigt dåligt. För när man mår dåligt så önskar man ingen annan väl heller. Det har jag faktiskt egen erfarenhet av. Att sitta på botten och vara avundsjuk på andra för att dom kanske gör sådant som jag önskar att jag kunde, klär sig som jag vill men inte vågar eller har en relation som jag hade gjort allt för att få ha. Jag är inte perfekt och har gått igenom så mycket olika faser i livet under mina snart 27 år. Idag är jag lyckligare än någonsin men det har varit många tuffa beslut längs vägen och mycket arbete med mig själv. Jag har behövt vara ärlig mot mig själv och lyssnat inåt även fast det har varit läskigt. Så jag vet hur det är att misstrivas i ett liv, i relationer och i situationer. Och så länge man inte vågar ge sig själv ärligheten och sedan agera på den så kommer man alltid vara halvt olycklig i sitt egna liv och kanske till och med missunnsam mot andra som vågar gå sin egna väg även fast den vägen är krokig och kan kännas skrämmande. För väljer man en förändring så kanske man har en mörk tunnel framför sig en bra bit innan man finner ljuset på andra sidan.

Majoriteten av alla tusentals som följer mig här inne är så fina. Vänliga, omtänksamma människor som vill väl. Jag älskar er alla och vissa har hängt med så länge att ni nästan känns som vänner. Jag känner igen era mailadresser vid kommentarer, jag har följt er genom missfall, nya graviditeter, separationer, flyttar osv. Jag vet hur gamla era barn är och vad ni gillar för pizza. Men jag har inget ansikte på er och vet inte hur er röst låter. Men jag känner er lite ändå. Och det är så fint tycker jag. Jag uppskattar er så otroligt mycket och är tacksam över att ni läser här inne. Förhoppningsvis får bloggen leva vidare i ett par år till och ni får (återigen förhoppningsvis) hänga med genom ett par graviditeter till, läsa om bebisår och sömnlösa nätter, eventuellt stugbygge i fjällen, se mer utomlandsresor, små glimtar från vardagen, tips, outfits, träningsinlägg och små rader om shopping, smink och skönhet.

Det jag vill komma till är att jag gärna bjuder in men att jag just nu mår så bra att jag är rädd att släppa in. För jag vill inte må dåligt igen. Jag vill inte att någon ska kunna komma åt mig. Jag vill skriva om min uppväxt, om mina barn, om mina relationer men jag kommer nog att ta små, små steg. För mitt mående just nu i sin helhet skojar jag inte bort. Det senaste året har jag vuxit så mycket och börjat må så otroligt bra. Mycket tack vare min man men också mycket tack vare mitt tankesätt, syn på mig själv och min förmåga att försöka tänka annorlunda än vad jag tidigare har gjort om mig själv. Jag är så jäkla… lycklig. Och jag är så värd det.

Jag minns min känsla för cirka tre år sedan. Jag minns att jag var nyseparerade och ställde mig själv den stora frågan: ”vem är jag?”. Jag hade ingen aning. Och det skrämde vettet ur mig. Det kändes som att jag stod ensam i ett djupt mörker utan slut med tusen miljarders små bitar av mig själv som jag behövde samla upp. Men att armarna inte räckte till för att hålla upp dom alla samtidigt. Så jag tappade dom gång på gång samtidigt som jag plockade upp nya. Efter separationen med barnens pappa hade jag två panikångestattacker. Jag visste att det var rätt val för oss att gå isär (och vi har fortfarande kvar en så fin vänskap trots att vi båda har nya familjer och ett nytt liv idag) men den där rädslan över att vara ensam och att inte veta var jag skulle påbörja mitt nya livspussel var så skrämmande. Inga bitar passade ihop där och då och det fanns för många trådar att dra i. Så där har jag varit. Idag är jag på en helt annan plats. Och jag är så rädd om just mig själv och mitt mående för att jag vet var jag inte vill hamna igen. Och framförallt inte på grund av sociala medier.

I helgen var min bästa vän här på middag och mannen körde hem henne rätt sent när han själv kom hem från en middag ute med vänner. På vägen hem så ringde han mig och sa att min vän hade berättat att jag har blivit så förändrad. Att jag mår så bra. Att jag har ett sådant tålamod med barnen. Och att hon är så glad över hur otroligt välmående och lycklig jag faktiskt är och har blivit. Och det berörde mig så mycket. Jag vet ju om det själv men det är extra fint när människor som står mig nära faktiskt ser den enorma förändringen. För den är stor. Från att höja rösten varje dag på barnen för att jag var stressad, orolig, osäker och rädd till att det i princip aldrig händer. Jag har mer tålamod, mer energi och framförallt så är jag 95% av min levande tid fylld med ett lugn och en glädje. Och det känns så fint att få leva här och nu och veta att jag faktiskt är lycklig exakt här.

Vet inte riktigt var jag vill komma med detta inlägg men jag tror att ni förstår. Jag ska försöka hitta en bra balans mellan att vara privat och personlig men jag har inte gjort det än. Och jag är för rädd för att må dåligt så jag försöker ta det i min takt. Det kändes fint att få skriva av sig lite ärliga tankar såhär på torsdagseftermiddagen. Stor kram/G

Har för övrigt fotat lite underkläder i bambu idag! Så otroligt bekväma och fina.