Alltså jag känner så mycket kärlek för denna människa att det inte ens går att beskriva med ord. Vi har känt varandra i så många år nu och vår vänskap har vuxit sig allt starkare med tiden och här är vi idag. Bästa vänner, systrar och soulmates. Att flytta från Umeå var väldigt enkelt om jag ska vara ärlig. Det kändes inte så jobbigt att lämna allt bakom sig för det fanns inte ”så mycket att lämna”. Självklart tog det emot att lämna familjen men det allra jobbigaste var nog ändå att lämna min bästis (och min mami såklart, hihi). Vi är som klister och tapet. Vi umgicks dag ut och dag in. Och var det en dag vi inte sågs så var det som om något var fel. Humöret var inte på topp på samma vis och det var som om något saknades. Så att gå från att fika, sola, snacka skit och skratta varje kväll efter jobb/skola till att ses några gånger per år är bland det värsta som har hänt mig  i mitt liv. Vi pratar i telefon dagligen men det är ändå inte samma sak. Idag när vi pratade så tjatade jag på om en och samma sak. Jag var ledsen, grät lite, och tjatade lite till. Och då slog det mig hur sjukt jäkla äkta vår relation är. Det är inte bara rosa fluffluff och ”gumman, jag förstår” utan raka, ärliga svar -som ibland kanske till och med sårar med sin sannhet. Mitt i allt det ledsna kunde jag nästan bli lite glad. Tänk att JAG har en så sann vän. En riktig vän som alltid är ärlig, uppriktig och rak med mig. Som inte bara gullar med mig utan som faktiskt ser till MITT bästa och är öppen med mig kring vad jag gör fel och inte.

Jag vet inte ens varför jag skriver det här, men jag är så enormt jävla tacksam över att just jag får äran att vara din bästa vän och systeryster. Vår vänskapstatuering bakom örat glömmer jag oftast bort att jag har bara för att jag inte ser den – men direkt när håret åker upp i en knut eller svans så känns det sådär varmt i hela kroppen och hjärtat. Jag älskar dig för resten av mitt liv och jag vet att vi kommer att vara vänner tills döden skiljer oss åt. <3