Här kommer det. Inlägget som jag trodde att ni aldrig skulle få se. Jag trodde faktiskt ALDRIG att jag skulle göra det, men jag längtar faktiskt hem. Hem till lilla, lilla Umeå. När vi satt i bilen påväg bort från vår hemstad så grät jag tårar av glädje. Jag kände mig fri och levande. Den där obeskrivliga känslan av äkta lycka spred sig i hela kroppen och jag älskade det oförutsägbara. Nu har vardagen börjat landa och jag älskar Göteborg. Världens mysigaste stad med underbara människor. Men något saknas och jag känner mig ganska tom.

Jag saknar mina vänner. Jag saknar min familj. Jag saknar att kunna ta bussen och vara i stan på 10 minuter. Jag saknar långpromenaderna till solariet med bästis och skitsnack på vårt favoritcafé. Söndagarna hemma hos min familj och kvällarna framför TVn i vår gamla lägenhet. Jag saknar till och med allt som jag brukade hata. Jag saknar All Star, jag saknar gubben som säljer Bingolotter i MVG-gallerian och jag saknar att vänta på bussen en halvtimme för att det är lördag och dom inte går oftare än så. Jag saknar att springa på mina ex och gamla vänner och bekanta direkt jag går utanför dörren och jag saknar mitt gamla jobb och mina gamla kollegor. Jag saknar att höra norrländskan när man står i kassan på ICA och jag saknar att se minusgrader redan i slutet av oktober. 

Jag saknar mitt gamla liv. Fast ändå inte. Det är skräckblandad förtjusning och just nu vet jag knappt vad jag känner. Vi kom och vi lyckades. Vi har heltidsjobb, förstahandskontrakt och ett helt nytt liv. Min blogg är större än någonsin och även på den fronten är det ett nytt kontrakt med nya fantastiska villkor och möjligheter. Allt detta på mindre än ett halvår. Men sen då? 

Jag har aldrig förstått vad det innebär. Det där med att känna sig ensam trots att man är i ett rum fullt med andra människor. Nu vet jag. Jag tror aldrig jag har känt mig så ensam i hela mitt liv. Min familj och mina vänner är så långt bort och vetskapen om att jag inte kan gå ut genom dörren, ta en promenad och möta dom i centrum ger mig panik. Visst, jag har träffat nya, helt fantastiska människor som ligger mig otroligt varmt om hjärtat. Människor som jag bryr mig om och som jag vet bryr sig tillbaka. Vänner för livet. Men mina barndomsvänner och mina syskon och föräldrar äger mitt hjärta – och att inte få se dom var och varannan dag är så ledsamt att jag knappt vet var jag ska ta vägen. 

När min familj var här för ett par månader sedan så sa min låtsaspappa ”Har vi tur så kanske vi ses fyra eller fem gånger per år”. Och det var då jag förstod vad jag faktiskt har gjort. Jag är här nere i Göteborg och dom är uppe i Norrland. Och så kommer det att vara. 

Umeå är och kommer alltid att vara mitt hem. Jag har nog insett det nu. Hur mycket jag än klagade på hur litet det var när jag väl bodde där så vet jag nu vad jag faktiskt har lämnat. Fina Umeå med sina björkar, FRASSES, 5ive och stadsbiblioteket. Med snö upp till knäna på vintern och bästa caféet öst på stan. Med sina mysiga, gamla hus och dom nya, fräscha galleriorna. Med alla skitsnackande tjejgäng och dräggiga killar. Där alla känner alla och alla vet vem som är vem och vad som är var. 

Just nu är jag nog den vilsnaste själen i hela universum tror jag. Ensam och med en vardag där jag jobbar i princip dygnet runt. Att stanna upp och känna efter skrämmer mig oftast och då gör jag det jag gör bäst, vilket är att just jobba ihjäl mig och skärma av mig ännu mer från allt och alla. Jag är egentligen rädd att publicera detta inlägg. Ni är flera tusen som kommer att läsa det och jag tror nog aldrig att jag har varit så ärlig, öppen och sårbar på min blogg. Men där har ni min sanning just nu. Rädsla blandat med sorg blandat med glädje över att jag faktiskt lyckades med det jag ville. Just nu vet jag inte vad jag vill. Det återstår att se. Jag har så många vägval att göra just nu att jag knappt vet var jag ska börja. Vilka trådar jag ska dra i först och vad som gör mig lyckligast i längden. Men jag litar på mig själv och vet att jag klarar det. Hjärtat får känna sig fram och hjärnan får hänga med på något höger, då blir det oftast bra till sist.  

Två bilder från januari, fortfarande kvar i Umeå.