Tänkte skriva lite mer om operationen då jag fått rätt mycket frågor om det både här och på instagram.

Jag kan ju börja med att skriva att jag var livrädd. Jag grät två gånger precis innan det var dags, jag fick lugnande, grät igen osv. Var väldigt dramatisk i vanlig ordning men jag är ju alltid så när det kommer till stora och nya saker. Hann ångra mig 200 gånger också och var så nära på att bara ställa mig upp och gå när jag väl hade tagit på mig mina stödstrumpor och mitt hårnät i väntan på min kirurg. Blev iallafall så otroligt väl omhändertagen och när jag tog dom där stegen till operationssalen och la mig på ”bänken” så blev jag genast jättelugn då sköterskorna som mötte mig var helt fantastiska. Ni förstår inte ens hur fina dom var! Blev helt tårögd när jag låg där för att dom bara var så snälla mot mig och såg hur rädd jag var. ”Tänk vad skönt för dig som har två små barn hemma som du tar hand om hela tiden att du bara ska få sova riktigt skönt och drömma om något härligt nu. En välbehövlig vila”. Och så plötsligt somnade jag bara. Måste också säga att ALL personal jag fick möta var så himla fin. Dom behandlade mig typ lika fint som Jolie blev behandlad när hon gjorde sin operation och då är hon ett litet barn som gjorde en stor, öppen hjärtoperation som tog åtta timmar. SÅ fin var all personal på kliniken. Och det såg jag verkligen inte som en självklarhet men jag valde också klinik med omsorg baserat på flera konsultationer, andras erfarenheter, vad jag läst mig till osv.

När jag vaknade efter operationen så mådde jag bra. Hade inte ont alls för hade ju fått morfin. Kände inget tryck över bröstet heller som många pratar om. Ringde min kille, barnens pappa, alla mina vänner.. Babblade hur länge som helst med alla, haha.. Minns knappt vad jag sa för att jag var så borta. Minns också att jag var jättehungrig och att jag åt typ konstant efter att jag hade vaknat. Allt kändes bara bra. Min kirurg kom in efter ett tag och pratade med mig och jag fick ta fram mina bröst ur bhn för att titta på dom också. Tårarna bara rann för att dom var så fina och det är något jag verkligen har saknat under typ två års tid nu. Jag har ju alltid haft bröst och nu satt dom där igen. Helt perfekta dessutom och precis enligt mina önskemål. Det måste jag verkligen hylla min kirurg för! Det märks att han har lyssnat in varenda litet önskemål jag har haft. Jag ville verkligen ha ”hängiga”, naturliga bröst som inte ser ut som ”typiska” silikonbröst och trots att dom såklart var helt nygjorda och helt hårda och ömma så var dom redan hur fina som helst bara några timmar efter operationen.

Jag har gått runt och väntat på smärta hela tiden men det har aldrig kommit någon. Så det där med smärta och operationer är som många av er skrivit väldigt individuellt. Hade jag bara gjort brösten nu så hade jag förmodligen kunnat ha mina barn redan idag men bara inte kunnat göra tunga lyft. Har kunnat röra mig som vanligt från start, bara tagit fyra alvedon om dagen och knappt haft ont över huvud taget. Eller ja, självklart har jag haft lite smått ont men verkligen ingen smärta som tagit över eller som har varit jobbig. Det har varit rätt ömt och svårt att belasta vissa muskler typ. Men inte mer än så. Magen däremot har faktiskt gjort ont och den är min största anledning till att jag behöver vila. Har jag belastat musklerna där minsta lilla vilket jag råkar göra då och då så har det ilat och strålat i hela kroppen av smärta! Men det har också blivit bättre dag för dag så även det har varit överkomligt. Känns också som precis när jag fick mitt navelbråck – som att hela magen ska ramla ut ur min kropp typ. Men har ju en gördel på mig nu och då går det bra. Är glad att jag lagade min mage och återställde den då jag nu i framtiden ändå vill ha fler barn och bli gravid. Hade jag inte haft tankar på fler barn nu med min kille så hade jag nog aldrig gjort något åt det då det varken var synligt eller särskilt obehagligt men minns hur jobbigt det var sist när jag var höggravid och det kändes som att magens innehåll typ skulle ramla ut genom naveln när jag gick på toa, böjde mig framåt osv. Och den känslan hade ju kommit tillbaka direkt musklerna särade på sig igen om magen blev större. Det var det den första kirurgen jag träffade sa med. ”Så länge du inte går upp i vikt eller blir gravid så kommer det aldrig att bli ett problem”. Men ja, nu finns ju dom tankarna där och då vill jag slippa ha ont eller ha det obehagligt om det faktiskt skulle hända.

Ni som har frågat hur mycket jag la in i mina bröst.. Jag la in 355 cc. Så ingen megastorlek utan tvärtom en storlek som bara är helt i proportion till min kropp. Implantaten är inte heller droppformade som vi tänkte från början utan har faktiskt hög profil men trots detta så har kirurgen fått till ett väldigt naturligt och ”hängigt” resultat som jag var ute efter. Jag vill liksom ha guppiga bröst som rör sig och inte står rakt ut och det har jag verkligen fått. Sådant är ju verkligen en smaksak och det finns inga rätt eller fel men för mig var det absolut viktigaste den naturliga känslan och det där hänget. Mina ärr (eller ja, just nu är det fortfarande sår, hehe)är typ tre centimeter vilket också känns jättebra. Kollade runt länge för att hitta ett ställe som gör så små ärr som möjligt. Mina har dessutom hamnat väldigt fint under brösten.

Så summan av kardemumman är att jag är så glad att jag gjorde det här för mig själv. Det är nog det bästa jag har fått ge mig själv rent materiellt efter barnen. En investering i mig själv som får mig att må bra. Och jag är verkligen så värd det! Ju mer jag tänker på det ju mer känner jag det. Jag har bakat och burit och tryckt ut två bebisar, ammat dom hela nätterna, burit runt dom i mina armar hela dagar och nätter, haft dom hemma på heltid länge och lagt all min tid och energi där. Det är så självklart att jag har fått göra det här för mig själv. Och det är så fint att barnens pappa har sagt varje gång jag har stressat över att jag missar några dagar med barnen nu att jag bara ska vila och ta hand om mig för att jag är så himla värd det. För det tycker jag verkligen själv också =) Aja.. Jag är så glad att jag vågade även om jag har funderat länge och varit så rädd. Har verkligen velat göra detta men rädslan har satt sådana käppar i hjulen för mig. Nu hoppas jag bara att jag läker utan komplikationer och att det fortsätter såhär smärtfritt. Jag har inte räknat med att allt ska gå på räls så dyker det upp något problem så får jag lösa det längs vägen och jag känner mig extremt trygg i mitt val av klinik, kirurg osv. Kan även tillägga att jag har smsat min kirurg hela helgen och att han har kommit med svar på precis allt i princip direkt. Vi har även pratat i telefon några gånger när jag har funderat över saker. Det kallar jag service och att få vara i trygga händer. Och jag vet att det inte handlar om att jag är ”känd” då jag valde honom just för att många av er som varit hos honom skrivit att han verkligen finns där från början till slut. Och hela min upplevelse och resultatet har varit så mycket över mina förväntningar på alla sätt.

Här började morfinet äntligen gå ut lite och jag var yr. Minns att jag gick och kissade för första gången efter operationen precis efter att jag hade tagit denna bild.

Mina nya kompisar, haha. Denna bild tog jag också typ direkt när jag vaknade. Jag hade ett bröstband första tiden och har fortfarande det då och då för att trycka ner dom och få ett mer naturligt resultat. Just nu har det gått typ fyra och en halv dag sedan jag opererade mig och brösten är spända, hårda och ömma. Hur länge hade ni andra som har gjort en bröstförstoring så? När släpper den känslan?

Så ja, allt har gått jättebra och jag hoppas att jag ska slippa komplikationer nu framöver med. Men vi får väl se! Jag är beredd på allt och det tycker jag att man ska vara om man väljer att göra ett sådant här ingrepp. Håller tummarna för det bästa iallafall.