Hej fina <3

Gud vilken hatstorm jag möttes av när jag loggade in här. Får SÅ sällan hat och taskiga kommentarer men nu i helgen hade jag fått rätt många. Om att jag är fjortis, att jag har för stora läppar, att jag borde ta hand om mina barn istället för att tatuera mig osv osv osv. Vet ni? Jag bryr mig inte alls. Och jag tänkte låta det passera utan att skriva något men jag vill nämna det mest för att förklara varför. Jag är på en plats i mitt liv där jag trivs så sjukt bra med mig själv och i den jag är. Jag trivs med mitt utseende (större delen av tiden), trivs med vem jag är och vad jag står för, trivs i min roll som mamma.. Jag trivs. Och jag mår så bra i mig själv. Vad andra tycker om mig rör mig inte i ryggen längre och det jag bryr mig allra minst om i hela världen är typ vad främlingar tycker om hur jag klär mig eller ser ut. Jag mår så bra med att vara just jag. Och det är en känsla som jag önskar ALLA människor. Jag har på något sätt blivit kär i resan i att bli den bästa versionen av mig själv. Jag tar hand om mig själv, äter bra mat, tränar, njuter av tid med vänner, älskar ihjäl mig i mina barn, trivs bra med att inte ha dom på heltid (klart att jag saknar dom men det är också en ovärderlig egentid att ha dom 50%), tycker om att lägga tid på mig och vad som får mig att må bra. Jag mår så himla bra. Och nu efter allt med Jolies operation så är det som att en lättnad har infunnit sig i min kropp. Jag trivs så bra precis där jag är idag och det är som sagt en känsla som jag önskar varenda människa där ute. För den är ovärderlig. Och jag är så säker på vem jag är, hur jag vill se ut och vad jag vill göra. Jag har så mycket mål och drömmar och jag tycker om processen och vägen dit. Sedan har jag sjukt dåliga dagar med där jag är ledsen över saker eller mår skit men det tycker jag att jag är bra på att dela med mig av med. Så vill ni skriva taskiga saker så gör det. Det berör mig verkligen inte längre och för mig är det ett så stort steg att gå från att bry mig om vad alla ska tycka om mig till att verkligen bara tänka att jag tycker synd om personen som kommenterar mina läppar istället för att lägga dom tre minuterna som det tar att skriva på att göra något för sig själv. För när fokuset ligger där det ska och på det egna välmåendet så kommer den där känslan av att vad andra gör inte spelar någon roll. Där är jag idag. Alla får se ut som dom vill, göra vad dom vill (så länge det inte skadar andra) och göra sin egna grej. Även om en person är motsatsen från vad jag själv är i sina åsikter, tankar eller sitt utseende så accepterar jag det och tycker att det är bra. Jag stör mig inte längre på något eller någon utan är så inne i mig själv och vem jag är + vad jag vill uppnå. Det känns så bra. Och skriver man något elakt till någon annan så är man helt enkelt inte där själv vilket är tråkigt.

Jag minns när jag började jobba med sociala medier på heltid 2015. Redan då fick jag hat. Jag var ”horigt” gravid för att jag visade lite av mina bröst på mina gravidbilder. Jag skulle bli en dålig mamma för att jag var ung. Jag festade för mycket. Jag var dum i huvudet som inte åt kött. Osv osv osv osv. Och jag minns att jag vid varje hårt ord ifrågasatte mig själv. Borde jag ha mindre urringade kläder? Borde jag festa mindre nu trots att jag har börjat på ett nytt jobb och har nya kollegor som jag gärna går på AW med? Borde jag sluta lägga upp bilder när jag är på gymmet? Jag kanske borde sluta skriva att havregrädde är så gott och bra? Jag ville ständigt förändra  mig för dessa människor. För dessa främlingar som tyckte och tänkte saker om hur jag såg ut, vad jag gjorde och hur jag var. En kommentar kunde gnaga i mitt huvud när jag klädde på mig på morgonen. ”Idag ska jag nog klä mig lite mer ”fint” för att inte få något hat”. Det gör så ont när jag ser tillbaka. Jag visste knappt själv vem jag var och jag ville bara bli omtyckt. Och idag vill jag bara tycka om mig själv. Inget annat spelar större roll. Varför ska jag bry mig om Eva, 43 i Borås som tycker att jag är en dålig mamma för att jag säger att jag är helt okej med att ha mina barn på halvtid? Varför ska jag lägga ett värde i vad en främling säger om mig eller tänker om mig? Mitt liv pågår här och nu och jag vill göra det så bra som möjligt för mig själv och mina barn. Och jag märker verkligen att mina barn mår så bra när jag mår bra. Och då vill jag bara lära mig att älska mig ännu mer. Både för att dom ska lära sig att älska sig själva och för att jag är värd det. Jag är värd att få göra mitt liv som jag vill och det är varenda en av er där ute också. Andras åsikter är så otroligt oviktigt så länge man inte gör illa någon annan. Och jag önskar som sagt att jag hade kommit till denna insikt tidigare för då hade jag hittat mig själv så mycket tidigare än vid 25 års ålder.

För två år sedan separerade jag och var helt trasig. Det kändes som att jag och hela mitt liv var i tusen bitar. Men något annat som jag insåg var att jag inte visste vem jag själv var. Vem var jag utan min man? Vem är jag över huvud taget? Vad vill jag? Hur vill jag se ut? Vad mår jag bra av? Vem är jag utanför min roll som mamma? Jag hade inte svar på dessa frågor. Jag fyller 26 om några veckor och idag har jag svaren på dom alla. Men det har varit en lång resa hit och jag har jobbat extremt hårt på mig själv och med mig själv. Läst böcker, gått hos psykolog, i KBT, tränat, lärt mig att acceptera mig själv och mina olika svagheter och osäkerheter, jobbat med dom.. Jag har verkligen gjort en resa och grävt i mig själv och i allt jag har gått igenom under mitt liv. Försökt förstå varför jag har vissa beteendemönster, vad som har format mig till den jag är idag, vad jag kan förbättra, vad jag kan acceptera och hur jag kan ta mig själv framåt i allt det. Och allt detta har även som ett stort plus gjort mig mer ödmjuk gentemot andra människor.

Jag pratade om detta med Tove och jag tror att det är en grej som kommer med åren. Man vågar göra sin grej och köra sitt race utan att bry sig om andras åsikter. Folk kommer tråkigt nog tycka och tänka saker oavsett vad man gör. Man kan inte behaga alla andra hela tiden. Och skulle man försöka göra det så kommer man att få ägna hela sitt liv åt det då det alltid finns någon som inte kommer att vara nöjd med det man gör eller vem man är. Eller hur man klär sig eller ser ut för den delen. Jag hoppas att mina barn ska få med sig att dom får vara precis hur dom vill och vara precis som dom är. Och att dom får ha den känslan som jag har idag så mycket tidigare i livet än vad jag fick. För jag har slösat så många år på att försöka anpassa mig till vad jag tror att andra vill att jag ska vara och göra. Och den tiden är över nu. Är så tacksam att jag har kommit hit och att jag genuint trivs i mig själv och den människan jag är. Jag är ärlig mot mig själv, lyssnar inåt och jobbar varje dag på att bli min egna bästa vän. Jag är inte helt där än men det kommer.

Oj, vad långt det blev nu. Men jag behövde nog skriva av mig lite =) Har ju inte bloggat på ett tag. Helgen har iallafall varit fin och jag tänkte skriva lite med om den sen. Ikväll ska jag ha barnen, vara med Tove och hennes små + att våra tre stora barn ska iväg på träningen så att vi får egentid med småtjejerna.

Önskar er en fin dag. Stor kram!/G

Såhär såg jag ut när jag åkte till Stockholm i fredags =)