Hej fina.

Förlåt för ingen uppdatering. Var på sjukhuset med Jolie imorse och efteråt har allt bara känts så otroligt jobbigt. Och VERKLIGT. Låter kanske konstigt men jag som nu på slutet har gråtit för allt hela tiden har inte gjort det idag. Lite, lite, lite precis efter sjukhusbesöket men sedan har jag mest varit helt apatisk. Gjort allt på autopilot idag och varit ledsen inom mig typ. Rätt konstig reaktion för att vara jag då jag ändå brukar utåtagera känslor för det mesta.

Dagens undersökning var iallafall som ”vanligt” med ultraljud och EKG men utöver det fick vi träffa en läkare som egentligen jobbar med vuxna hjärtan. Anledningen till detta var att dom skulle ta 3D-bilder med en annan ultraljudsmaskin idag. Jolie var så duktig fast besöket tog (enligt mig) för många timmar. Jag vet att det är av en anledning men ni andra som har barn i liknande sits vet hur jobbigt det är med långdragna sjukhusvistelser med tusen moment. Man vill bara plocka upp sitt barn och gå hem typ. Vi pratade också lite operationsalternativ och det är egentligen här min största oro ligger idag. Ett av alternativen är att flytta den andra klaffen på hennes hjärta till stället där den ”sjuka”klaffen sitter nu. Och så får den andra klaffen en ny klaff som då blir biologisk. Andra alternativet är som jag har förstått det mekanisk klaff och det är inget som man gärna sätter in på barn då man måste äta blodförtunnande då.. Och det är det sista jag vill ge mitt barn varje dag. Och ja, det är min oro just nu.. Jag vill inte att hon ska behöva få en mekanisk klaff utan ber till högre makter att det andra alternativet ska vara genomförbart. Det får vi veta inom dom närmsta veckorna när kirurgerna i Göteborg har kikat på alla bilder och pratat ihop sig.

Jag är så rädd och allt känns så läskigt. Och att vi ska bryta hela livet för oss alla och vara i Göteborg i några veckor (mest troligt) redan nu i vår känns overkligt och bara.. fel? Jag vet inte.. Allt känns bara fel och jag som vanligtvis brukar kunna sätta ord på mina känslor är bara helt likgiltig just nu. Har kommit på mig själv med att bara sitta och stirra hela dagen. Det är som att jag inte kan röra mig fast jag vill. Fastnar i tankar och fastnar bara helt från att göra något över huvud taget. Är på något sätt i en konstig bubbla som jag knappt kan förklara känslan av. Nej, hörni.. Jag vet inte. Jag önskar bara att saker var annorlunda och att det inte hade behövt vara såhär. Och som alla hjärtläkare säger så är hon ju precis som vilket barn som helst. Hon har ork, kraft och energi och det märks verkligen NOLL att hon har någon form av hjärtfel. Hon växer dessutom så att det knakar och är hela 98 cm och väger strax under 16 kg. Har så svårt att få allt att gå ihop i mitt huvud. Att det faktiskt är såhär det är och att hon måste opereras. Självklart förstår jag ju men det är bara.. konstigt. Allt känns konstigt just nu.

Förlåt för min frånvaro iallafall. Men jag hoppas att ni förstår. När det kommer till ens barn och allt kring det så går det verkligen före precis allt som inte typ är världens måste. Och klart jag måste jobba och plugga med men just nu är det på något vis totalt oviktigt för mig. Vill bara vara med min lilla tjej och göra saker som gör mig glad och får mig att orka. Förhoppningsvis så är jag tillbaka imorgon men ikväll ska jag bara ta ett långt bad när kidsen har somnat och ta hand om mig själv lite extra.

Kram på er.

Min älskade lilla tjej. Sa 100 gånger att hon var så ”duktig” idag men kom sedan på mig själv i att hon är så mycket mer än duktig. Bytte ordet mot ”stark”, ”grym” och ”tuff” istället. För hon är verkligen det. Får tårar när jag skriver det här för hon är verkligen BÄST. Att se hur jobbigt hon tycker det är med alla moment men att också se hur mycket hon biter ihop för att samarbeta och göra som hon borde är så hjärtskärande för mig som mamma. Inget barn ska behöva gå igenom sådant här och det är bara så orättvist. Tacksam för vården SÅKLART men ni som är i samma eller liknande sits som förälder vet nog precis vad jag menar. Det gör så ont. Och det gör ont att vara stark för sitt barn när man egentligen bara vill gråta själen ur sig.