Öppnade nyss datorn och hade fått en så fruktansvärt elak kommentar.. Som dessutom var superlång. Har lust att bara hänga ut IP-numret men vet att man inte får så jag låter bli.. =) Stod iallafall i korta drag om hur bortskämd jag är, hur mycket jag framstår som en världsfrånvänd, korkad person som är född med silversked i mun. Att jag borde skämmas över att jag tror att jag är något, att jag borde skaffa ett riktigt jobb och testa på hur det känns att ”slita lite” samt sluta leva på att sminka mig och visa rumpan. Det stod att jag är ett typiskt exempel på en person som inte har gjort ett skit för att komma dit jag är, att jag bara har glidit på andra människor, inte vet vad ett jobbigt liv är och bla bla bla.. Stod även en del väldigt elaka ord som jag inte ens vill återberätta.

Jag är ju väldigt skonad från hat i det stora hela och har alltid känt mig väldigt omtyckt som ”influenser”. Vet att det såklart alltid förekommer halvtaskiga kommentarer i skvallerbloggar och liknande men det känns som att många som kommenterar där typ lever för att bara hata på alla offentliga personer. Så jag tar oftast aldrig åt mig.. Men ja.. Denna kommentar väckte lite tankar i mig. Iallafall…

Jag vill börja med att skriva att jag inte är född med silversked i mun för fem öre. Jag kommer direkt från misären typ… Nej, men jag har haft det tufft och det har hänt otroligt mycket i mitt liv. Saker som jag inte tycker att någon ska behöva gå igenom. När jag var riktigt liten så var livet fint men sedan dog min pappa och jag fick växa upp lite för tidigt. Och sedan hände det mycket i tidiga tonåren med. Jag har hoppat mellan fosterfamiljer, jag har umgåtts med fel människor.. Jag har blivit hämtad av polisen på skolan, jag har sovit i en busskur, jag har mått så dåligt att jag trott att jag aldrig kommer att orka kliva upp ur sängen igen.. Jag har inte haft ett superlätt eller enkelt liv och jag har fortfarande otroligt mycket att bearbeta som jag bara har tryckt bort för att det har varit för jobbigt. Jag flyttade hemifrån som 15-åring och har stått på helt egna ben helt sedan dess. Har inte fått något bidrag utan har slitit ihjäl mig själv för att ha råd att leva. När jag hade det som värst ekonomiskt så hade jag typ 300:- kvar att klara mig på när jag hade betalat hyran. Har gått i skolan 8-16 och jobbat 17-21 för att kunna betala för mitt egna liv. Jag har INTE blivit född med silversked i mun och jag har jobbat stenhårt sedan jag var 14 år för att vara där jag är idag.

Jag är ganska trasig som människa. Inte för att jag mår dåligt och är olycklig konstant utan för att jag har extremt mycket i bagaget som jag egentligen borde ta tag i och reda ut. Men jag har inte orkat eller haft lust. Har hellre bara blundat för det och försökt att gå vidare. Nu ett år efter skilsmässan så tvingade jag mig själv att börja gå till en psykolog. Jag behöver det och jag behöver gräva i mitt förflutna för att kunna sluta fred med mig själv kring saker som har hänt i mitt liv, kunna reda ut saker som har varit och framförallt för att förlåta mig själv för allt det destruktiva jag har varit i och faktiskt tyvärr fortfarande söker mig till. Jag sitter i så otroligt mycket dåliga mönster som jag måste gå till botten med och framförallt förstå. Speciellt när det kommer till relationer. Och vet ni? Jag har faktiskt börjat göra det allt mer. Får nästan gåshud när jag skriver om det men 1+1 blir verkligen TVÅ. Det börjar bli iallafall. Lägger man ihop saker från mitt liv som har passerat med många av mina mönster och ageranden idag så är det väldigt lätt att förstå varför jag är som jag är och gör som jag gör.

Jag känner mig ofta väldigt ensam och därför var separationen också bland det värsta jag har gått igenom. I den förlorade jag hela min trygghet och den enda familjen som jag hade. Jag är ju som ni vet rätt så föräldralös då min pappa som sagt är död och jag inte har någon kontakt alls med min mamma idag på grund av olika skäl. Jag står väldigt själv och kämpar alltid själv. Har i princip inte hjälp från någon med något. Eller jo, klart att jag får hjälp ibland då jag har SÅ underbara vänner som har blivit familj för mig. Men ni förstår nog vad jag vill komma till. Jag har liksom ingen förälder eller morfar som jag kan ringa om jag behöver hjälp med något. Ingen att luta mig tillbaka mot som alltid, alltid står där och säger att det inte är någon fara. Ibland får jag till och med säga högt till mig själv att ”det löser sig”.. För jag behöver höra det. Det är liksom jag och bara jag som får ordna allt för mig själv. Att jag är bortskämd är typ det fjantigaste jag har hört med andra ord. Har aldrig fått en krona av någon, har spenderat många kvällar gråtandes på golvet för att jag inte vet hur jag ska få ihop mitt liv och speciellt nu det senaste året som jag har varit själv. Det har varit sjukt tufft men jag har också lärt mig mycket. Jag har lärt mig att lita på mig själv och bli min egna trygghet. Jag har också fått lära mig att ingen kommer att rädda mig förutom jag själv.

Jag förstår att mitt liv på många sätt ser otroligt lätt ut utifrån. Och det är det också på många vis. Jag vet det. Och jag är tacksam över det. Är tacksam över mitt hus som verkligen är mitt HEM och min trygga plats att vara på, är tacksam över mitt jobb som ger mig både frihet, en bra ekonomi och en chans att uttrycka min kreativitet och är också evigt tacksam över mina underbara barn som faktiskt är min familj. Men ja.. Jag är inte född med silversked i mun för fem öre, jag är inte bortskämd och jag står inte där jag står på grund av någon annan än mig själv och otroligt hårt jobb sedan 11 år tillbaka. Jag har inte alltid jobbat som influenser heller som ni vet. Det har funnits perioder i mitt liv där jag har jobbat 8-21 för att kunna spara och faktiskt komma någonstans. Jag har slitit, jag har gråtit och jag har kämpat så, så, så hårt. Och jag vet att jag egentligen inte behöver förklara mig för det viktigaste är att jag vet om det själv. Men jag ville nog mest skriva av mig lite.

Kärlek/G