Såhär såg mitt liv ut förra året i oktober: 

Hemmet var sig ganska så likt ändå.. Men lite små förändringar har ju skett i inredningen med!

Såhär såg mitt hår ut.. Lite längre idag =)

Hösten var sååå fin! Nu regnar det bara, haha.

Min bebis var en bebis. Och så SJUKT lik sin pappa.

Hade inget körkort så åkte buss.. =)

Bodde i mysset.

Beställde en bil och alla tyckte att jag var galen. Men visste att jag behövde den moroten för att orka ta det där körkortet som inte alls kändes speciellt kul att ta annars.

Hade myskväll med barnens pappa trots att vi precis separerat.

Min skatt fyllde 4 år!

Började ta efamol och droppa ”stressbalans” i mitt vatten varje dag. Måste börja med stressbalansen igen tror jag!

Älskade ihjäl mig. Och gör fortfarande varje dag.

Drack té i trappen tydligen ;p

Skrev på bodelningen och grät som en unge efteråt. Mina mest smärtsamma ögonblick under separationen där jag har gråtit som mest är helt klart när vi tog beslutet, efter att vi skrev på papper om bodelning och när jag fick tillbaka skilsmässopapperna. Det sistnämnda var nog värst. Vi skickade in papperna sjukt sent och fick tillbaka ”bekräftelsen” i somras. F var här då och jag hade typ halvt en panikattack.. Grät, grät, grät och kunde knappt andas. Ni vet när man gråter så att man knappt får luft men samtidigt helt tyst? När det bara rinner tårar och hela kroppen skakar. Så var det. Han höll mig så hårt i sin famn när han hittade mig inne i köket efter att ha varit ute med barnen. Det var verkligen så himla hemskt och läskigt just för att det blev så himla verkligt och på riktigt. 

Mina bebbar var småååå.. Alltså hur mycket växer inte barnen på bara ett år!?

Nyseparerad och skulle vänja mig vid tanken på ett helt hus ensam + två kids. Det var inte lätt i början.

 

Plåtades för Glossybox och fick sova en natt i denna mysiga svit med helt magiskt badrum!

Åkte iväg en helg och festade ihjäl mig med mina brudar.

Många myskvällar stod på schemat.

Snön kom.

Kollade på lägenheter med barnen tills jag till slut bara bestämde mig för att jag fasiken skulle bo kvar och klara det. Det skrämde mig verkligen först med tanken på ett stort hus själv men varför skulle jag inte klara det liksom? Och se så bra det har gått.

Hängde på gymmet var och varannan dag.

Ja hörrni.. Det här året har varit en sådan berg och dalbana. Det har varit den största omställningen i mitt liv någonsin men också det året som jag har lärt känna mig själv som mest på. När jag kollar på alla dessa bilder så ser jag bara ett tomt skal. Vem var jag ens där? Jag hade seriöst ingen aning. Jag var rädd och ensam och ja.. JÄTTERÄDD. Idag är jag fortfarande rädd. Jag är rädd för att aldrig få bli sådär galet kär igen, rädd för att leva ensam hela mitt liv, rädd för att misslyckas med saker jag tar på mig, rädd för att inte räcka till för mig själv och för mina barn. Jag är rädd för så otroligt mycket saker. Men samtidigt så är jag trygg. Jag är trygg i att jag klarar mig själv och jag litar på att jag på något sätt kommer att klara precis allt jag tar mig an även om jag faller några gånger på vägen. Min tillit till mig själv och min egna förmåga att klara saker har typ aldrig varit större och jag är också så stolt över mig själv. Över resan jag har gjort, över hur mycket jag har lyssnat inåt och till mina egna känslor, över hur mycket jag har utvecklats och hur mycket jag har vågat. Så tacksam över allt i mitt liv och att jag får leva.

Någon frågade mig igår under frågestunden på instagram var jag ser mig själv om 10 år. Och jag har faktiskt ingen aning. Men om jag får drömma så är jag säker i mig själv och min självkärlek är starkare än någonsin. Jag får vara sådär pirrigt kär i min drömman (som förhoppningsvis också redan har barn), får ha barnen varannan vecka och leva livet med den jag älskar varannan. Jag vill resa, uppleva olika platser, bygga ett nytt hus, fortsätta som egen företagare men kanske som mäklare eller något inom marknadsföring? Eller så har jag utbildat mig till lärare och satsar på att bli rektor? Jag har verkligen ingen aning. Men jag hoppas och tror på att det kommer att kännas rätt och sjävklart när jag väl står där om 10 år och lever precis där och då. Jag hoppas att jag är lycklig, jag hoppas att jag är älskad och jag hoppas att jag får älska lika mycket tillbaka. Och jag hoppas att jag mår bra, att dom som står mig nära är friska och att jag har möjlighet att se världen och känna att jag lever och är fri. Och så hoppas jag att jag är lite starkare, lite klokare och ännu mer säker i hur viktigt det är att känna in sig själv och tillåta sig själv att följa sitt hjärta och sina drömmar. Men ja, klokare blir man väl alltid med åren =)