Får mycket frågor om varför jag inte visar barnen lika mycket som förr och det är faktiskt ett medvetet val. Ju äldre dom blir ju mindre vill jag visa av dom. Det känns jobbigt att bjuda in och dela med sig av vissa saker när det kommer till mina små. Det blir så sårbart och skört på något vis.. När det kommer till mig själv är jag gärna mer bjussig men ju mer personlighet och eget utseende mina barn får desto mer tar det emot att visa dom. Jag kommer såklart att fortsätta dela med mig av både bilder och texter om dom men på en nivå som känns okej för mig. Jag har fortfarande inte kommit fram till exakt vad som känns 100% bra men jag provar mig fram lite och bollar med deras pappa också såklart.

När Jason föddes så ville jag ju inte ens visa hans ansikte. Minns ni det? Och det gjorde jag inte i början heller. Med tidens gång så upptäckte jag dock hur mycket hans utseende fortfarande förändrades från månad till månad och jag upptäckte också att alla barn i den åldern utvecklas ungefär likadant. Då kändes det plötsligt mer okej att visa upp honom och skriva om honom.

Jag tycker att det är så svårt det där med barnen… Dom har ju inte valt själva att synas framför tusentals människor. Jag vill skydda dom och inte berätta för mycket om dom. Ärlig talat skulle jag nog säga att jag delar med mig av typ 15% av deras liv just nu. Jason har med tiden också förstått mer och mer att jag har en offentlig blogg och frågar vilka bilder jag lägger ut, vill hjälpa till att fota osv. Han fyller ju fem år i år och det var nog någon gång i början av året som jag började fundera allt mer på hur mycket av honom jag faktiskt borde visa. Vad kommer han själv att vara okej med när han ser tillbaka på detta om 10 år? Det är min uppgift som förälder att värna om hans integritet och jag tror och hoppas att jag gör det rätt bra i dagens läge. Han får vara med men på en nivå som inte känns för privat. Hans små egenheter behåller jag för mig själv och för våra närmsta.

Kan dela med mig av lite små roliga saker kring kidsen just nu iallafall: 

– Jolie är i princip blöjfri. Hon kommer själv och ber om hjälp när hon vill gå på toaletten. Hon har aldrig blöja hemma förutom vissa nätter när hon druckit mycket vatten innan läggdags. Hon har blöjan kvar på förskolan dock men snart är jag nog trygg nog i att låta henne vara utan där med.

– Jason pratar SÅ mycket och så bra. Det är som att någon knäppte med fingrarna och vips började han prata. Han pratar så rent och kan otroligt mycket ord. Är så imponerad varje dag! Jolie pratar också jättemycket men det känns naturligt då hon har gjort det typ hela tiden. Jason var ju så sen i talet och att han pratar så som han gör nu känns så… overkligt?

– Båda barnen trivs superbra på förskolan och har gått i princip varje dag mellan 9-15. Funkar hur bra som helst och det gör mig så glad.

– Minns ni att Jolie var rätt kräsen med maten? Hon har börjat äta jättebra och det är så skönt. Hon är inne i en period där hon smakar på allt och äter stora portioner och jag kan äntligen pusta ut.

– Barnen är just nu besatta av låten ”jag är en gummibjörn”. Blir helt trött av att höra den om och om igen heeeeela dagarna.

– Jason är besatt av Mario och vill bara spela Mario, se filmer om Mario, köpa leksaker i form av Mario.. Längtar tills denna besatthet går över. Den började efter att en av hans vänner introducerade honom för ett spel med just Mario. Då var han fast!

– Vi bakar jättemycket just nu och det är alltid nyttigare alternativ. Dom tycker att det är så roligt och är så fokuserade i att måtta upp, räkna hur många dl det ska vara i osv.

– Det märks att det börjar bli vår och leken utomhus med grannbarnen sker nästan varje dag. I helgen var kidsen här jättemycket trots att det var pappadagar och då hängde dom ute från morgon till kväll! Ser så mycket fram emot sommaren och att få se barnen springa och leka mellan husen här på gatan. Blir så genuint lycklig av deras glädje till varandra. Dom får verkligen barndomsvänner för livet här.

– Barnen sover i egen säng hos sin pappa nu men hos mig sover dom fortfarande för det mesta i min säng. Det handlar mest om mig och att jag är mörkrädd tror jag.. Och så är jag livrädd för barn som kommer upp på natten.. Låter kanske jättetöntigt men har skrikit rakt ut av skräck flera gånger när dom sovit i eget rum, kommit upp på natten och bara stått i dörröppningen. Känns som en skräckfilm typ, haha.. Så ja, hos mig sover dom oftast hos mig och nära, nära. Älskar att samsova! Men dom kan iallafall sova i eget rum och sover då oftast hela nätterna. Ibland blir det så även hos mig och det känns bra att bägge alternativen funkar så pass bra. Jag njuter så länge det varar av att ha dom hos mig iallafall.