Att jag ens ska behöva skriva detta inlägg. Har fått så mycket kommentarer och meddelanden sedan igår när jag skrev såhär i mitt egna kommentarsfält som ett svar på en (enligt mig) bitter kommentar.

Vissa har skrivit att jag är en liten hora, att det är synd om mina barn, att jag inte förtjänar att ha dom, att jag är omogen, inte borde ha gift mig så tidigt för att sedan skilja mig osv osv osv. Många har också peppat mig i att jag är grym och att jag aaaaldrig hade fått sådana här kommentarer om jag var man och pappa. Och så är det ju verkligen! Det tror inte jag heller. Det är alltid såhär. Kvinnor hatar på kvinnor och trycker ner. Hade jag sagt om ett år att jag inte var redo att träffa någon ny och absolut inte ville det så hade jag fått kommentarer om att jag var tråkig och borde gå vidare med mitt liv och säkert något helt ofattbart elakt med. För det är så det fungerar.. Folk skriver alltid elaka saker. Och det har jag lärt mig efter mina år inom sociala medier. Jag minns att jag bröt ihop förut när någon skrev att jag är ful. Och nu rycker jag mest på axlarna, raderar kommentaren och går vidare. Jag bryr mig inte ett skit om vad folk som inte känner mig tycker om mig. Om dom inte betyder något för mig så betyder ju inte deras åsikter om mig något heller? Visst känns det rätt logiskt?

Jag är mamma. Det är min viktigaste roll och uppgift i livet. Jag tar den på största allvar. Och jag är världens bästa mamma till mina barn. Jag ger dom precis allt dom behöver och så otroligt mycket mer. Dom är mitt ALLT. Jag har burit dom i min mage, jag har genomgått två förlossningar, jag har burit, ammat, älskat och givit allt av mig själv genom alla dagar och nätter. Mina barn är mitt liv. Och ni som har följt mig länge vet om detta. Men jag är också Gabriella. Jag är en egen person. Jag älskar att festa (ibland); älskar att träna, älskar att hänga med vänner och skratta tills jag inte kan andas.. Jag älskar äventyr, resa, dansa och LEVA. Jag älskar livet. Och jag tar vara på varenda dag så gott jag kan. För det är alldeles för kort för att slösas. Om jag vill skaffa tinder och träffa killar så gör jag det. Punkt slut! Och jag gör det när jag känner för det. Och känner jag inte för det så låter jag bli. Jag rekommenderar alla att leva så. Man SKA göra det man vill och känner för och leva livet till fullo! Man ska skita i vad alla andra tycker och tänker om vad man borde göra. Alla har olika åsikter och ska man lyssna på vad alla andra säger så kommer man aaaaldrig att bli lycklig. Man kan inte göra alla nöjda. Så är det bara. Jag slutade med det för längesedan och när man väl har gjort det och kör sitt egna race så är det en sådan enorm befrielse. Att inte bry sig om vad bästisen, farmor, mamma, släktingen eller den där bloggläsaren skriver, tycker och säger. Det spelar ingen roll. Det som spelar roll är att lyssna inåt och fatta beslut utifrån det.  Ditt hjärta och din magkänsla leder dig alltid rätt så länge du tillåter det.

Jag är inte ute efter en ny man. Absolut inte. Och även om jag skulle vara det så angår det ingen annan än mig. Jag kommer inte att presentera första bästa kille för mina barn men jag dömer ingen annan som har valt att göra det heller – för då har dom gjort det av en anledning och förmodligen en anledning som känns rätt och bra. Alla är vi olika. Alla lever olika. Man måste respektera andras val, tankar och känslor. Och man är tillåten att göra vad man vill med sitt liv och fatta dom besluten man önskar så länge man inte skadar någon annan. Och det anser jag inte att jag gör genom att ex. börja träffa killar lite smått. Nu har jag ju dessutom öppnat mig i ett inlägg igår och skrivit att jag inte kan eller vill fortsätta göra det på grund av att det helt enkelt inte kändes rätt. Men jag provade och så var det med den saken.

Att det är synd om mina barn är inte heller sant och det orkar jag inte ens gå in på. Jag tror att dom flesta av er ser att dom har det rätt så bra. Jag önskar att alla barn hade det så bra som mina har det till och med. För dom lever ett helt fantastiskt liv och har allt man kan önska sig. Dom har två föräldrar som gör precis allt för dom och överöser dom med kärlek. Det finns inget i världen som jag och F inte skulle göra för barnen. Så det kan vi lämna direkt.

Och att jag är en hora? För att jag vill har skrivit att jag kanske blir kåt ibland och vill ha sex? Blir nästan rädd för att detta är Sverige och snart 2020. Ni som ens kallar någon för hora, skärp er! Det säger mer om er än om den ni säger/skriver det till.. Sedan kan jag ju passa på att skriva att jag inte ligger med vem som helst. Jag kan inte ens ligga med någon som jag inte känner något för utan för mig måste det finnas någon form av känsla eller liknande för att jag ska vilja det. Och det har jag inte med någon just nu, tyvärr. Och om jag nu kände tvärtom och ville ligga runt så hade väl det också varit upp till mig och INGEN annan?

Och sist men inte minst.. Att jag inte borde ha gift mig så tidigt? Detta har jag lyft förut i samband med skilsmässan.. Vi har varit ihop i TIO år.. Hade det varit skillnad om jag gifte mig som 28-åring och skiljde mig som 38-åring? Då skulle nog iiiingen säga att jag inte borde ha gift mig osv osv osv. Ett äktenskap fungerar ibland och ibland så gör det INTE det. Det har inget med ålder att göra. Det var inte direkt så att jag gifte mig med första, bästa kille. Jag gifte mig med min första och största kärlek som jag var kärast i världen i och som jag såg en framtid och ett ”för alltid” med.. Jag trodde inte att det skulle bli såhär, jag visste inte att det skulle bli såhär och jag ville inte det heller. Men nu står vi här och det är som det är. Man kan inte se in i framtiden och skulle man hela tiden tänka ”tänk om det inte håller” så skulle man aldrig kunna gifta sig, skaffa barn eller vad det nu kan vara. Man vet ALDRIG vad som händer. Ibland fungerar det och ibland inte. Man har ingen garanti på kärlek. Detta hade lika gärna kunnat hända om ytterligare 10 år som par. Skulle ni fortfarande skriva att det beror på att vi gifte oss för tidigt då? Nej, knappast.. Det är så lätt att dra in ålder i allt. Vissa som är runt 40 skiljer sig efter fem år ihop, är det också omoget och korkat då? Är man omogen och korkad som gifte sig från första början bara för att man skiljde sig till slut? För att det inte fungerade men man hade den förhoppningen när man sa ”ja” till varandra? Tänk på det ett tag.

Summan av detta.. Jag är så less på att folk ska döma, trycka ner och skriva fula ord. Jag är så less på att många väljer att tycka och tänka om andras liv istället för att styra upp sitt egna för att må bra och vara lyckliga i det. Man har bara ett liv. Och jag försöker verkligen att gå min egna väg. Det tycker jag att alla ska göra. För vips så står man där och är 80 år, ser tillbaka på sina unga dagar och tänker ”varför gjorde jag inte det där istället” eller ”varför följde jag inte min magkänsla?”. Oavsett om det gäller jobb, relationer, föräldraskap eller vad det nu kan vara för vägar i livet så sitter man nog på dom flesta svaren själv. Man behöver bara lyssna inåt och våga lita på sin inre röst. Och att döma andra känns bara så… ute? Kan vi inte bara vara lite snällare mot varandra? Det känns som att det hade behövts lite mer ödmjukhet och det saknade jag själv på många fronter innan jag ex. blev mamma. Så ja, dom som saknar den sidan idag kanske får den lite längre fram när dom är med om något i livet som får dom att tänka om.

Jag tror inte att jag vet eller kan allt. Långt ifrån! Men jag tror att jag längs mitt egna liv och längs min resa genom det kommer fram till dom valen som är bäst för mig. Jag tror på att jag tar rätt beslut för MIG baserat på mitt hjärta och min magkänsla. Och jag tror att alla ni som klankar ner på mig behöver hitta något annat att göra i livet och kanske ta tag i ert egna. För ni har ju ett helt eget liv att forma till vad ni vill? Det är ju mycket roligare än att kalla mig för en korkad hora? Det finns så mycket i ens egna liv som man kan uppleva, skapa, våga och jobba för istället för att sitta och spy galla över andra. Ett litet tips bara =)

Och till er som delar med er av tips, råd, erfarenheter och sprider kärlek. Ni är bäst! Jag brukar säga att mitt jobb med sociala medier får mig att tappa hoppet om mänskligheten gång på gång. Men att det samtidigt ger mig så sjukt mycket hopp om människor också. Hur varma, fantastiska, snälla, godhjärtade och kloka personer som finns där ute. Det får jag uppleva varje dag. Ni ska veta hur många gånger ni har berört mig med era kommentarer, hur mycket jag har tänkt på er som har delat med er av ert liv och något hemskt/fantastiskt som har hänt osv. Ni finns med mig i tankarna så mycket mer än vad ni tror hela tiden. Ni är så kloka, snälla och varma och jag kan inte föreställa mig mitt liv utan er. Så tacksam för att jag har äran att få läsa era ord i mitt kommentarsfält, få ta del av era mail och bara dela livet med er dag för dag och år efter år. Tack, tack och ännu mer tack. Ni är helt fantastiska. <3

Och som sagt, att sänka mig i min mammaroll kommer ni aldrig att kunna göra. Är det något jag är trygg i så är det att jag sliter rumpan av mig varje dag för att mina barn ska ha ett så fint liv som möjligt Jag älskar dom mest i världen.