Hej, jag har känt på mig på sistone att allt Inte är bra även om du inte skrivit det rakt ut varje dag. Har fått en känsla av att du och F börjat leva lite separata liv.. tänker att det hänt så mycket i era liv på sistone och dessutom ditt jobb som är roligt men på nåt sätt kräver att du ständigt jobbar och är uppkopplad. Kanske det kan vara värt att testa parterapi? När man har barn ihop vill man ju testa allt för det hemska med att separera är ju att ha dom halva tiden. Hoppas att allt löser sig mellan er, jag tror på er!❤️

Funderar ni på att gå skilda vägar? Jag hoppas verkligen på er <3 Ni har alltid verkat ha sådan fin kärlek och ni har verkligen inspirerat mig med den så många gånger! KRAM

Använder du inte din vigsel ring längre?

Hej. Jag tänker att det inte är ett dugg konstigt att ni har det tufft. Livet ställde sig på ända när ni fick ett barn som har hjärtproblem. Sånt gör att man hamnar i en livskris och saker och ting förändras. Jag känner igen det från när min son var liten och föddes med en sjukdom som gjorde att han fick opereras 2 veckor gammal, låg på intensiven och sen var vi isolerade för att han inte skulle få infektioner. Samtidigt hade jag en 3-åring. Jag hamnade i en livskris där jag mådde skit och började ifrågasätta allt. Började hos psykolog och efter något år gick vi isär, jag omskolade mig och ändrade mitt liv totalt! Såhär 25 år senare kan jag se att det var det bästa som kunde hända! Inte att sonen var sjuk såklart men att jag hamnade i en kris (25 år) och började tänka efter hur JAG ville leva mitt liv. Idag har jag mitt drömjobb, en ny man sedan 20 år och vi fick ytterligare ett barn. När man får ett sjukt barn så rämnar livet, och att leva under den pressen att inte veta hur framtiden ser ut är sjukt tufft. Vi gick på kontroller i 16 år. Antingen så går man stärkta genom det som ett par eller så går man isär. Vi är dom bästa vännerna och har alltid satt våra barn först, men vi blev tillsammans när vi var 14 så inte så konstigt att man valde att separera. Nu menar jag INTE att det är så för er, men vill ändå skicka med mina erfarenheter och tankar. Att få ett sjukt barn är bland det värsta man kan råka ut för och ingen som inte är eller har varit i den situationen kan förstå hur pressande det är. Ni kanske ska gå och prata med ngn om just detta, för det kan vara så att ni hanterar det helt olika! Jag var mkt mer rädd och ångesfylld än pappan tex. KRAM på dig och lycka till med allt