Ibland kan jag känna så mycket oro! Över allt mellan himmel och jord. Oro över stort och smått och framförallt hur livet kommer att vara och hur världen kommer att se ut när mina barn är stora. Jag tänker mycket på Jolies hjärtfel, hur det kommer att vara för henne om 20 år.. Om det kommer att påverka henne i hennes vardag i framtiden eller om hon kommer att må precis som hon gör idag – för just nu så mår hon ju lika bra som vilken bebis som helst. När hon föddes så var det som att jag blev orolig av mig. Innan det kunde jag såklart ha liknande tankar men absolut inte på samma vis.. Nu kan jag bli rädd för jorden ska gå under snart på grund av alla klimatförändringar, att barnen ska bli kidnappade, bli allvarligt skadade, dödssjuka. Tycker att livet är så skört och läskigt på många sätt men att det underbara i det såklart överväger. Tror att man förändrar sin syn på livet så mycket när man får ett sjukt barn. När jag väntade Jason så hade jag inte ens några tankar på att något skulle kunna gå fel eller hända. Det var bara så självklart att han skulle födas frisk och välmående och att vi sedan skulle leva ett lyckligt och problemfritt liv tills vi dog som gamla typ.. Så naivt ändå.. Men också väldigt skönt. Idag går tankarna så himla annorlunda och jag är verkligen TACKSAM för varje dag som vi får tillsammans där vi alla får må bra. Det är verkligen inte något som man kan ta för givet.
När jag läser på om generaliserat ångestsyndrom så stämmer mycket in hos mig. Men samtidigt så ställer jag mig frågan om det verkligen kan vara så att det är det som jag lever med eller om jag är traumatiserad och påverkad av detta just här och nu då det trots allt bara var ett och ett halvt år sedan våra liv vändes upp och ner på grund av att Jolie föddes med just allvarligt hjärtfel. Att det kanske blir lite bättre och ”som förut” när det har fått gå lite mer tid. Jag har ju inte alls bearbetat allt detta och det var så nyligen vi fick beskedet samtidigt som det känns så längesedan. För någon kanske det låter orimligt att man kan bli så orolig över allt i livet på grund av det men hennes första år var så otroligt upp och ner och det var känslor överallt i kombination med chock och sorg. Så omtumlande och läskigt.. Och jag vet att ni andra som har barn med allvarliga sjukdomar/hjärtfel osv förstår mig precis. Men ja.. Det är nu allt detta har börjat lägga sig lite och sjunka in och samtidigt så är vi mer rädda och oroliga än någonsin just för att vi inte fick lite bra besked som vi brukar få på förra kontrollen.. Det som nästan är mest påfrestande för oss alla är att vi inte vet något. Att leva i ovisshet är så fruktansvärt när det rör så stora saker. Vi vet inte om hon kommer att opereras, när hon kommer att opereras, om hon kommer att börja må sämre snart eller fortsätta må såhär bra. Det är så extremt slitsamt för psyket så att man nästan blir knäpp ibland! Men vi kämpar på såklart.
Vet inte var jag vill komma men det är skönt att skriva av sig dom kvällarna som man bär på för mycket tankar och bara vill dela med sig. Det är alltid en lättnad och en tröst att skriva av sig på något vis. Kram på er. Var rädda om er själva och om varandra. <3
Kommentarer
Hej! Jag råkade hamna på ditt inlägg efter lite googlande för jag är själv otroligt rädd för att något hemskt ska hända mina barn. Mina barn är relativt friska men jag är ändå rädd för världen är så ond… Mitt första barn började på förskoleklassen och det är en mardröm att vara orolig att något ska hända henne där. Många skrattar åt mig men det är dödsallvarligt för mig. Det händer ju varje dag något hemskt och människor försvinner osv. Jag tror att när vi ställs framför saker som vi inte kan kontrollera blir vi rädda, och plötsligt blir tanken att livet är inte evigt så uppenbar och läskig. Jag är tror på Jesus och tror även på att om vi tror på Honom och följer Honom får vi evigt liv i himlen, Men jag kämpar endå med en massa rädslor och är verkligen ”överdrivet” rädd av mig enligt alla. Men jag får alltid hämta kraft hos Jesus, varje dag. Och när jag ber till Jesus, känner jag en inre frid att han har allting under kontroll, att jag ska lämna min oro till honom, och han ger mig den friden. Men går jag någon dag utan att be, så är jag här igen och är livrädd och är full med ångest. Jag vet inte om detta har hjälpt dig alls nu, men vad jag vet är att Jesus kan hjälpa oss alla. Det är jag säker på. Han älskar dig och dina barn, och även om livet här på jorden inte alltid är så gott, så har han lovat oss det absolut bästa i himlen. Där det inte finns någon död, sjukdom, eller tårar. Livet här på jorden är under djävulens våld, och han vill förstöra för alla människor, men vi som litar på Jesus, och tror på honom, ska inte gå förlorade utan vi får ärva ett evigt liv. Jag hoppas verkligen att du tänker på detta, även om du verkligen inte skulle tro på någon Gud. Men när du lägger dig ikväll, fundera på om universum och big bang av stenar osv, kan ha lett fram till att nu plötsligt finns både universum, du och dina vackra barn. Jag hoppas allt gott till er, och jag ska minnas er i mina böner med. Mvh Regina
Tack för att du delade med dig av dina tankar och tack för fina ord, kram <3
Jag hade samma naiva syn du beskriver när jag var gravid med min dotter, jag bara antog att graviditeten skulle gå bra och att hon skulle vara helt frisk, som tur va så gick allt bra också. Men när det var dags för andra barnet så antog jag bara samma sak igen men fick missfall i andra trimestern och blev helt förstörd och chockad för så naiv som jag va så fanns inte ens missfall i mina tankar. Man får ett hårt uppvaknande när man inser att såna här hemska saker faktiskt inte bara är något hemskt man hör hända andra utan kan hända en själv också 😔
Du är verkligen inte ensam i dina tankar och känslor, lycka till med allt och hoppas att med tiden/rätt hjälp att du kan känna dig bättre.
Jamen visst.. 🙁 åh fina du 🙁 Stark du är som gått igenom det.. Ja, det är ju så hemskt när man inser att man faktiskt inte är odödlig eller vad man ska säga.. Då är det lätt att ångesten och alla oroliga känslor kommer, kram <3
Hej, jag var också med om något väldigt tufft förra året och tänkte precis som du, att det bara behövs lite tid sen kommer jag må bättre. Men min kurator insisterade på att jag skulle söka hjälp vilket jag gjorde utan att riktigt veta vad jag behövde hjälp med eller hur det skulle bli. Idag har jag några gånger kvar på min KBT- behandling för GAD bla (behandlingen heter ”unified protocol”) och det är det bästa jag gjort i mitt liv. Visst hade jag nog överlevt utan behandling men jag hade inte kunnat leva utan den. Sök hjälp! Det är omöjligt att diagnostisera sig själv eller förstå sin situation utifrån. Om inte annat kan det kanske skapa ett lugn för dig att du fått ”kvitto” på hur du mår och vad du behöver. <3
Åh förstår <3 tack för din omtanke, kram!!
Hej Gabriella,
Förstår all din oro och har varit inne på din instagram, mycket inspiration och fina inlägg.
Vi här på Hjärtebarnsfonden ska i augusti gå ut med en kampanj där vi har våra Hjärtebarn i fokus och hur vardagen med de kan se ut.
Vi skulle vilja att du var delaktig i den kampanjen tillsammans med oss, hör gärna av dig så berätta jag mer!
Hälsningar Elina, föreningskoordinator Hjärtebarnsfonden.
Vad är det du vill veta? 🙂 vår vardag ser ut som vems som helst då Jolie inte är påverkad av sitt hjärtfel i nuläget. Bara en enorm oro men annars avviker den väl inte alls när det kommer till hur vi lever just nu, kram kram <3
Hej Gabriella. Jag har varit i precis samma sits som du, förutom det att jag inte har barn. Under åren har det hänt saker runt mig och i min familj där nära har gått bort, både i sjukdom och olycka. Detta har med tiden gjort mig allmänt orolig och jag får lätt ångest över just sådana saker du beskriver. I perioder är jag hela tiden rädd att något ska hända, att jag eller en familjemedlem ska bli sjuk eller att en olycka ska ske. Detta tar otroligt mycket på krafterna och är egentligen helt onödig och energislösande oro. För vi kan inte påverka någonting. Förutom att ta hand om oss själva, äta bra osv. Jag fick diagnosen generaliserat ångestsyndrom förra sommaren då jag fått en panikattack. Detta gjorde mig dock ännu mer orolig och tänkte att herregud det är nåt fel på mig. MEN när jag sedan gick och pratade av mig hos en kurator tyckte hon verkligen inte att det handlade om att jag hade regelbunden ångest, utan att man faktiskt kan bli mer orolig (om man har anlag för det) och tänka mer än innan, när man har varit med om jobbiga händelser och situationer. Så med detta vill jag bara säga att du är absolut inte ensam, vissa personer är bara känsligare än andra. Behöver inte betyda att man har ångestsyndrom eller liknande. Jag skulle nog säga att jag delvis är glad att jag tänker extra mycket, det gör oxå att jag försöker ta vara på fina stunder med familj och vänner lite extra mycket än vad jag kan tycka andra gör. LYCKA TILL och fortsätt med det du gör fina du! Kram 🙂
<3 Orkar inte skriva kommentar, vill bara visa uppskattning och att du inte är ensam. Kram
Jag var likadan med första, trodde inget skulle hända. Men efter varje barn så oron blivit större. Tror det har lite med åldern och att man förstår att barnen blir större och att man verkligen är mamma som gör det. Min oro är också väldigt stor nu, efter tredje. Men fick också ett cancerbesked i samband med hans födelse och jag är rädd att barnen ska leva utan en mamma. Det påverkar mig varje dag, dem är ju helt ovetandes. Nu har det knappt gått ett år men jag uppskattar varje dag, stund och minut på ett helt annat sätt än tidigare. Livet är så himla skört.
Förstår dig till fullo!
Jag har sånna känslor ändå, väldigt orolig över att något ska hända! Har två friska barn men oroar mig ändå, det började efter jag fick mitt första barn.
Man har ju mer att förlora, barnen är ju allt, och tanken på att nått ska hända ens barn her ju fruktansvärd ångest.
Du är långt ifrån ensam och i ditt fall är det nog mycket som du säger, att du är traumatiserad. Hoppas du kan må bättre framöver och att Jolie och ni andra får fortsätta att må bra! Kram!
Jag fick diagnosen generellt ångestsyndrom för 2 år sedan, men jag har levt med det sedan jag var väldigt liten. Jag har i hela mitt liv oroat mig för precis allt. Som barn gick jag omkring i vårt hus på nätterna och kollade att alla andades, jag var rädd att dinosaurier skulle vakna till liv, jag var rädd att jorden skulle gå under, jag var rädd att mina föräldrar skulle skiljas, att någon skulle begå självmord. Jag var rädd för precis allt! För två år sedan orkade inte min kropp gå omkring med all oro mer och jag kollapsade. Gick in i väggen. Jag började med antidepressiv och ångestdämpande medicin. Herregud vilken lättnad att inte känna så sjukt mycket ångest! Nu har jag slutat med de antidepressiva, men jag har ångestdämpande vid behov. Just nu börjar min generella ångest ta över igen så jag har googlat mig fram till en terapiform som är ny i Sverige och det finns bara ett par terapeuter som jobbar med det än. Meta kongnitiv terapi heter den och den ska hjälpa vid bla GAD och ptsd. Det kommer kosta mellan 15 000- 20 000 och jag kommer att behöva åka väldigt långt till varje session, men det får det vara värt för jag orkar inte leva såhär mer, min kropp orkar inte mer. Jag har sett när du skrivit tidigare om Jolies hjärtfel och känner igen väldigt mycket av din ångest. Om du behöver skriva av dig någon gång så lyssnar jag.
Åh förstår <3 tack för att du delade med dig. Ja, det är jättedyrt. Tack för tips och för din omtanke! 🙂 kram kram 🙂
Oj vad jag känner igen mig! Jag har iofs alltid varit oroligt lagd eller hur man ska beskriva det. Men oron gick över till panikångest när jag födde mitt andra barn. Jag kände bara direkt han föddes att jag var tvungen att skydda honom från allt. Jag har gått i kbt sedan dess och fick diagnosen GAD som du är inne på. Men jag har som sagt alltid varit orolig sedan jag var liten och haft mkt katastroftankar. Men det som spinner vidare på min oro och ångest i detta faller är att tänk om oron faktiskt kommer av en anledning? Jag har numera tre barn. Men mellannamnet har liksom en speciell orostriggande effekt hos mig. Mer än alla andra. . Och det gör att oron bara blir ännu värre. För varför känner jag inte så för dom andra på samma sätt?
Vet inte vad jag ville säga med detta. Men jag tror verkligen att jag förstår dina tankar! Och det är fruktansvärt jobbigt att gå runt med dessa tankar så ofta oavsett. Det förtar ändå mkt även om kärleken överväger! Hoppas att du hittar någon du känner att du kan anförtro dig åt och som kanske kan hjälpa dig att finna vart oron kommer ifrån. Däremot i ditt fall tror jag nog verkligen att jolies hjärtfel säkert har öppnat dörren för hur skört livet faktiskt är. Men oavsett är det galet jobbigt att känna så!
Förstår <3 Ja, det har inte jag haft utan det har kommit nu på slutet och det är mest tankar som rör mina barn. Är inte så orolig för andra saker! Ja, det är ju verkligen det 🙁 Stor kram till dig och tack för all omtanke och förståelse <3
Åh fy förstår dig! Själv har jag 2 friska barn och väntar nu ett hjärtebarn som har tga och ev ett vsd med. Går i samma tankar som du, kommer allt bli bra efter operationen? Kommer hon behöva mer? Hur kommer det att påverka henne resten av livet? Jag har diabetes och är livrädd för att mina barn ska få det med även om det sägs att chansen är rätt liten. Är också rädd att mina barn ska bli kidnappade, sätta i halsen och allt möjligt. Enklare sagt än gjort men man får försöka tänka positivt och göra det bästa utav situationen! Vissa saker kan man helt enkelt inte styra ❤️ Allt kommer att gå bra och ni och er lilla flicka kommer klara er!, ❤️
Åh förstår helt 🙁 det är fruktansvärt.. fina du! Skickar största kramen till er. Allt kommer bli bra <3 man får bara en mer krokig väg men det kommer bli bra, det måste det bli <3
Åh fina du! Jag förstår dig och dina känslor så mycket i denna texten! Min son är inte sjuk som Jolie och jag kommer aldrig förstå hur det är men just det du skriver om kring hur man blir orolig för allt, nästan orolig för själva livet efter att man känt att man håller på att förlora sitt barn känner jag tyvärr igen så väl… Vi var nära att förlora vår son när han bara var tre veckor gamla och sedan dess, 1,5 år, är jag fortfarande livrädd för allt jag inte kan påverka, precis som du! Allt från PSD när han var bebis till terrordåd eller en bilkrock. Oroar mig själv sjuk ibland. Precis som du säger så tror jag att det kommer med chocken vid sådana allvarliga händelser med sina barn!
Ville mest bara säga att du inte är ensam, på gott och ont. Jag känner så mycket med dig och jag hoppas att vi kan växa ifrån oron med tiden, åtminstone lite grann!
KRAM!
Jamen visst.. 🙁 förstår dig helt! Just när det kommer till ens barn så har oron typ inga gränser. Stor kram till dig, tack för din förståelse <3 🙂
Hej! Det kan vara ångest och det skulle inte vara konstigt med.tanke på livssituationen. Det är väldigt många som har pga stress. Hjärtfelet är en stor stressfaktor och att alltid vara i beredskapsläge kan leda till ångest. Även roliga saker som husköp och bilköp tar energi. Även hormoner från amning kan påverka. Jag fick träffa psykolog kostnadsfritt via BVC som har hjälpt mig mycket. Kanske du hellre vill ha från hjärtteamet. Men det är bra att få hjälp att hantera oron och tänka på acceptans, aktivitet, återhämtning och tankefällor. Lycka till! Bra inlägg för många har ångest utan att våga lyfta det!
Jag har inga barn, men jag känner också en stor oro varje dag. Jag är dock diagnostiserad med ångest problematik.
Men enda sen min olycka i dec 2016 så har framtiden varit oviss för mig. Jag har genomgått 5 operationer för nervproblematik. Jag bär på ständig ångest och oro, varför inte ärren läker ordentlig, när nästa operation planeras, hur många operationer ska jag behöva göra innan nervsystemet är som vanligt igen.
Olyckan medförde också kroniska skador i ryggen och kronisk smärta.
Det är en ständig ångest och oro att inte veta vad som kommer ske i framtiden, att ständigt behöva förklara för handläggaren på Arbetsförmedlingen att jag inte kommer kunna friskförklaras och kunna jobba 100 % osv.
Jag brukar gråta ut när jag känner stor oro och mycket ångest och sen försöker jag slappna av och skriva ner mina tankar.
Hoppas din oro och ångest blir bättre och jag ber till Gud att Jolie ska få må så bra som möjligt så länge som möjligt <3
Förstår.. <3 underbara du :/ du är STARK!! Kram till dig och stort tack <3
Vill du länka till mattan i Jolies rum, där jason leker med dockhuset, såå fin 😍😍
Den är från jotex!! Minns inte vad den heter dock tyvärr 🙁
Hej! Tanken har faktiskt slagit mig att du har någon form av ångest. Anledningen är för att jag känt igen mig i oro och funderingar du har uttryck angående hälsa och andra saker. Efter jag fick barn så började min oro gällande allt, men främst gällande min egen hälsa. Jag började på KBT för att det påverkade mitt mående och min vardag negativt. Jag var konstant orolig. Och detta hjälpte mig.
Jag fick höra att det är vanligt att få ångest och oro efter att man blivit förälder. Och
Med tanke på vad ni har behövt gå igenom med Jolie så är det inte konstigt om du har detta. Det jag ville säga är att om du tycker det påverkar ditt mående och vardag så finns det hjälp att få. Innan det blir värre och tar över för mycket. Kram på dig <3
Jaha okej, tror inte jag lider av ångest utan bara har blivit väldigt känslig, sårbar och rädd efter allt som hänt<3 tack för omtanken!! Stor kram <3
Har du lyssnat på podden Sjukt liv? Om inte, så gör det (börja från avsnitt 1)! Jag tror att du kommer känna igen dig i många av tjejernas känslor och tankar. Inte bara så är tjejerna väldigt öppna och kan prata om extremt tunga saker utan att det blir för tufft att lyssna; de har även många intressanta gäster. Bland annat så pratar en kvinna inom psykiatrin (minns ej hennes exakta titlar, hon hade flera) om just det du skriver om. Du är inte ensam om de funderingar och känslor som du har. Kram
Fint skrivet. Tack snälla du, stor kram! <3
Känner verkligen igen mig. Har ibland svårt att njuta av livet för att jag bara oroar mig och oroar mig. Tankarna spinner iväg och tänker tänk om tänk om… Det är fruktansvärt. Tycker det blev värre efter att jag fick mitt andra barn.
Förstår dig helt <3 stor kram till dig!! Vi är långt ifrån ensamma!
Hej fina du!!
Hur har du fått din växt du har runt fönster att klättra dit du vill? Jag har köpt en sån o ska ha den i vår precis nygjorda tvättstuga. Vill inte förstöra väggarna med massa stift eller klet. Hur har ni gjort? Kram!!
Hej fina <3 Vi har satt skruvar i väggarna som den klättrar på 😀 kram <3
Usch alltså! Jag känner precis som du. Jag har inte sjuka barn. Men jag jobbar i vården så jag vet inte om det är därför jag liksom är medveten om att det verkligen kan gärna vem som helst och när som helst. Jag försöker att lära mig leva med oron. Ibland är det svårt. Jag försöker tänka att man ju inte kan gå och ha ångest över något som inte hänt. I ditt fall har det ju förstås redan hänt. Men just nu mår hon bra, och med allra största sannolikhet kommer hon att bli opererad med gott resultat ❤️ Kram på dig
Fy 🙁 det förstår jag verkligen <3 stor kram till dig, tack för peppen! <3
Jag förstår dig precis! Har själv en pojk med en sällsynt diagnos. Du/ni har inte funderat på att gå och prata med någon? Personen kanske inte kan svara på hur framtiden ser ut, men kanske kan ge er/dig tips på hur man hanterar alla katastroftankar.. Det är ju hemskt att behöva oroa sig hela tiden..
Tusen styrkekramar!
Jodå det har vi 🙂 vi har inte hittat rätt bara, kram till dig och er <3 <3
Har du övervägt psykologhjälp?
Absolut!
Hej Gabriella! Jag tror att det är en vanlig reaktion på när något allvarligt händer. Jag känner precis samma sak sedan i höstas efter att en nära vän fick en mycket allvarlig diagnos. Min extrema oro har pågått sen beskedet. Är orolig för allt i omgångar. Att någon annan ska bli sjuk, att jag ska bli sjuk, att någon kommer dö plötsligt osv. Har alltid varit orolig som person men upplever att det blivit otroligt mycket tydligare sen det tuffa beskedet kom. Har kommit fram till att det nog är bäst att gå och prata med en psykolog, så att man kan lära sig hantera oron när den kommer. Även om alla mår dåligt och är oroliga emellanåt tror jag att den där överdrivna oron är onödig att gå runt och bära på. Livet är oftast underbart och alltför oroliga tankar om saker som inte ens har inträffat ska inte få förstöra det! Säger inte att du ska gå till en psykolog, men det kan vara värt att fundera på om tankarna tar över för mycket. Stor kram! <3
Åh förstår dig helt 🙁 du har så rätt i det!! KRAM fina du <3
Hej! Har själv 2 friska barn och inte genomgått det samma dom du! Men varit med om del andra saker i livet! Min mamma dog när jag var 14 (cancer), växte upp med min bror som inte var bästa ”föräldern” (all heder till han ändå), Min pappa multisjuk psykisk och fysisk, dog för 2 år sedan i cancer, har fastrar, mostrar, vänner med flera som dött i cancer, blev nästan våldtagen av min systers pojkvän vid 12 års ålder (min syster kom hem och avbröt) etc Kort och gott har jag inte fått något gratis här i livet och ändå lyckats med allt som alla andra! Ta körkort, skaffa man, barn, köp hus, bil och rest till fler olika världsdelar etc Hade kunna oroat mig för mycket, men tänker att det finns inte något jag kan göra i alla fall får jag cancer får jag oroa mig då, blir barnen mobbade får jag oroa mig då och göra något åt det! Livet är så mycket mer än bara oroa! Man får göra det bästa av situation och ta en dag i taget! Vad är meningen med att oroa sig?
Ville med detta inlägg trycks ner dig eller liknande, bara säga att det finns många sätt att se på livet och dess innehåll 🙂
Åh förstår 🙂 min pappa dog också tidigt i mitt liv och jag har haft det rätt stormigt till och från under mina tonår, det har hänt mycket på familjefronten osv.. Men för mig blev det annorlunda när jag fick Jolie då det är MITT barn <3 tror många som är i samma sits förstår mina tankar men kan absolut tänka mig att det är svårt att se det som jag gör om man inte är i samma sits 🙂 kram på dig fina <3
Fina Gabriella, fick tårar i ögonen av detta inlägg <3 och ni är så starka <3 Jag kan inte ens tänka mig hur tufft det måste vara i perioder, men detta kommer er tjej och ni klara! Er starka kärlek inom er familj övervinner allt fina du! Fina Nİ ❤️ <3 Stor Kram till er
Fina du, tack snälla <3 stor kram!
Vilket sårbart och fint sätt att skriva om din oro <3 Kan tänka mig att ovissheten kring Jolies hjärtfel är otroligt tungt… Jag håller alla mina tummar att hon får fortsätta att må bra trots sitt hjärtfel! Då jag är på förlossningen (som barnmorska) så träffar jag flera mammor som beskriver en liknande oro i samband med att andra eller tredje barnet föds. Även om alla barn är friska så älskar man livet ännu mer och vet vad man har att förlora. Man har blivit lite äldre, har inte samma ”naiva” syn på saker osv. Så jag tror på något sett att det är vanligt att ju mer man uppskattar livet, desto räddare blir man att förlora det. O där tror jag att sån här ”tänk om”-ångest ganska ofta kan komma. Starkt av dig att våga prata om det <3
Tack snälla du!! <3 ja, det är ju så!! Håller helt med dig. Jag tror det är så viktigt att prata om! Stor kram <3