Jag måste få gnälla av mig lite! Vet att jag har klagat rätt mycket härinne på senaste och att ni har fått hänga med i hur dåligt jag mår osv. Så ser tyvärr min sanning ut just nu och det är även därför ni får ta del av den, tråkigt nog. Jag tänkte skriva av mig lite om hur det känns att förändras och många av er kommer kanske tycka att jag är en idiot medan andra kommer känna igen sig själva. Alla är vi olika men detta är mina tankar och känslor. Jag skriver detta nu både för att jag vill dela med mig till er men även för min egna skull – bara för att få ut allt som cirkulerar i huvudet för en gångs skull. 

När jag plussade så hade jag ingen aning om vilken resa jag hade framför mig och jag VET också om att det kommer att utvecklas mer och mer och mer. Vi är inte ens halvvägs än och vecka 17 är veckan vi är inne i just nu. Jag kommer känna igen min egna kropp mindre och mindre med tiden och jag kommer att bli större och förändras utseendemässigt och även mentalt. För mig har det från dag ett varit jättesvårt att acceptera mina yttre förändringar. Att kroppen förändras är en självklarhet och det är något jag också är tacksam för då jag vet att mitt barn växer i mig och mår bra. Då mår jag också bra – men det har ändå varit jobbigt. Jag är en väldigt utseendefixerad och ytlig tjej som bryr mig om hur jag ser ut och hur omgivningen ser på mig och vissa kvällar när det har känts för tungt med alla kroppsliga förändringar så har jag brytit ihop, gråtit som en tok och bara hatat allt. Jag är i allmänhet väldigt positiv och har försökt se positivt även på denna graviditet men att vara gravid är faktiskt inget jag hittils njutit av mer än att jag vet att jag bär på vår prins/prinsessa som kommer att komma till oss i oktober. 

Sen att jag har mått fruktansvärt dåligt och att mitt mående har stoppat mig i det jag vill göra och inte. Jag är van vid att jobba hårt och är i allmänhet en riktigt driven person som skulle kunna dra ett helt företag framåt om jag så hade önskat. Jag vet vad jag vill och jag vet vad jag klarar. Jag har inget emot att jobba mycket och länge och lite till. Jag har alltid kunnat klappa mig på axeln och tycka att jag är duktig som jobbar heltid och driver sociala medier på sidan av. Allt detta tar så mycket tid och det är tid jag har tillåtit det att ta. Men nu är det som om kroppen säger stopp. Jag försökte i början att jobba emot kroppen men det blev bara värre. Och nu sitter jag här i soffan och känner mig lat, fet och trött. Jag ORKAR inte jobba och jag har inte tillräckligt bra värden för att göra det heller. Jag mår dåligt och så är det. Käpparna i hjulet sitter där dom sitter och det är bara att acceptera. Hur mycket jag än vill så kan jag inte och det gör mig besviken på mig själv då jag har höga krav kring mina egna prestationer. 

Jag hör folk predika om hur mycket dom njuter av att vara gravida och hur vackra dom känner sig och ärligt talat så blir jag riktigt avundsjuk. Jag vill också ha den där gravid-glowen och en ”lätt”graviditet men minimalt illamående, ingen yrsel och hjärtklappning och om man dessutom får känna sig vackrare än någonsin (som många säger att dom gör) så hade ju det bara varit grädden på moset. I mitt fall har det varit helt tvärtom. Jag har fått proppfullt med finnar och inte bara i ansiktet utan mellan tuttarna och på ryggen, mer kroppshår och mått illa dag ut och dag in. Spytt massor, haft konstant huvudvärk och knappt orkat ta mig upp ur sängen ibland för att det är så illa. Mina tuttar som tidigare var det snyggaste jag hade har blivit otroligt mycket större (och då hade jag redan stora innan) och bröstvårtorna har förändrats totalt. Magen putar ut och jag känner mig allmänt klumpig och ivägen. Och då har jag hittils inte alls gått upp så mycket i vikt eller ens blivit särskilt stor. Men det är känslan av det hela som gör det jobbigt. Jag rapar hela tiden, hickar och håller på att svimma om jag inte får i mig något ätbart på ett par timmar. 

Kommer ihåg i början av graviditeten. Då var magen större än nu (och min barnmorska förklarade att det berodde på att man oftast är svullen i början) och jag tränade så hårt jag bara kunde på gymmet. Svettades som en galning! Allt för att bli av med magen. Nu i efterhand har jag fått så dåligt samvete mot den lilla jag bär på för att jag gjorde så men jag kunde inte acceptera att jag inte fick behålla min kropp som den var innan. Och ska jag vara ärlig har jag fortfarande svårt att göra det. Detta får mig ibland också att ifrågasätta om jag verkligen är redo att bli mamma. För om jag nu är det så borde jag väl bara bli glad när jag ser att magen växer och att kroppen förändras? Eller? Det enda jag vet är att jag vill ha detta barn mer än något annat i världen och att jag redan älskar den lilla därinne ovillkorligt. Jag vill att barnet ska ha det bästa av det bästa och jag vill ge barnet allt både känslomässigt och materiellt. Jag känner mig otacksam när jag känner det jag känner och brukar ibland tänka att jag borde svälja allt och bara vara glad just för att jag äntligen ska få bli mamma. Ett tag trodde vi liksom att vi inte ens kunde bli med barn och jag vet att det finns många kvinnor (och män) där ute som skulle döda för att faktiskt få uppleva en graviditet. Alla har inte den turen. Så ja, jag är tacksam! Otroligt lycklig och tacksam. Men ändå finns det mycket som jag är ledsen över. 

Det har iallafall varit jobbigare än vad jag trodde att vara just gravid. Jag tror att man lär sig så enormt mycket av allt man går igenom och dessa nio månader kommer att vara bra för mig. Jag får lära mig att jag inte kan ha kontroll över allt hela tiden och att jag ibland måste slappna av och lyssna på min kropp. Jag får lära mig att man inte alltid kan vara snyggast i världen utan ibland måste acceptera lite finnar här och där. Det är okej! Och när jag har fött och känner mig redo så ska jag finna mig själv igen. Träna, skaffa silikontuttar och få tillbaka min kropp precis som den var innan om inte ännu bättre. Jag tror på mig själv och vet att jag fixar det. Men just nu får jag bara släppa allt och fokusera på att vara just gravid. 

Bilden till höger är det första ultraljudet vi gjorde i vecka 9 och på bilden till vänster ser ni bilden på bebis i vecka 13/14. Snart är det dags för ännu ett ultraljud och då får vi även reda på bebisens kön.